Om administration, fusk och rollmodeller
Efter att Portsmouth förlorat mot Barnsley, fråntagits tio poäng och hamnat under strecket med ligans tunnaste trupp söker vi supportrar efter ett hopp. I tider när många klubbar lever över sina tillgångar finner vi det hos våra grannar. Flera klubbar i närområdet har hämtat sig efter tuffa ekonomiska och sportsliga motgångar.
Keith Hill, Barnsleys manager, var noga med att påpeka före och efter matchen att han inte hade någon sympati för Portsmouth. Inga problem med det, vi bryr oss inte om sympati från andra, men sättet han uttryckte det på irriterar. Portsmouth betalar nu priset för att man försökte leva utanför sina ekonomiska ramar, och har trots det snappat upp spelare man inte hade råd att kontraktera, och därigenom också utbudat spelare som han skulle vilja ha i sin trupp.
Från hans perspektiv är det förmodligen rimligt, men oförmågan och oviljan att se saken ur ett annat perspektiv gillar jag inte. En liten uppdatering kanske är på sin plats här. Peter Storrie hävdar att överspenderandet under Sacha Gaydamak skedde därför att Sacha ville det, och för att han hade en plan. Ny arena skulle ju byggas, och allt var egentligen klart för det innan staden nekade klubben bygglov och därefter drabbades Sacha av den globala finanskrisen. Men force majeure i all ära, detta visar tydligt på hur viktigt det är att ha en hållbar plan för framtiden, och nog fanns det gott om Portsmouth-fans som var oroliga även när FA-cuptiteln bärgades. Vad ingen visste då var att klubben hade tagit med Europa-spelklausuler och bonusar man aldrig trodde skulle kicka in för att pressa priset vid övergångar och locka spelare att skriva kontrakt. Att Portsmouth skulle spela i Europa var just då en löjlig fantasi. 2006 räddade man kontraktet i näst sista omgången.
Bonusarna har varit en anledning man valt att lyfta fram till problemet som innebar tvångsförvaltning 2010. Att detta nu händer igen torde vara resultatet av en klubb som vägrar lära sig en läxa. En gång är ingen gång, men den första gången i modern tid var under 90-talet. Inga poängavdrag då, men sedan dess har ligans regelverk ändrats.
Nu skulle detta förstås på något vis knyta an till Hills kommentarer, och det kommer nu. CSI med Vladimir Antonov i spetsen lade fram en femårsplan som ligan godkände. Utifrån den planen värvade man spelare, spelare som man skulle ha råd med inom dessa fem år. Man skulle med andra ord också kunna säga att klubben skulle vara beroende av sina ägare under en period. För övrigt undrar jag vilka han syftar på. Stephen Henderson och Jason Pearce spelade i League 1förra säsongen, Benjani får betalt per match och Márkó Futács tror jag knappast lockades till Portsmouth med stora sedelbuntar. Möjligen tjänar Luke Varney, Erik Huseklepp och Greg Halford mer än den genomsnittlige Championship-spelaren, men samtidigt är det relativt få spelare som ska ha betalt och totalt _kanske_ lönebudgeten inte är större än en för en medelmåttig Championship-trupp innehållande 25 spelare. Men detta är bara spekulationer, och största löneproblemet är kontrakt som skrevs före första tvångsförvaltningen, exempelvis Tal Ben-Haims. Enligt Trevor Birch, den nye tvångsförvaltaren, tjänar en av spelarna £30000 per vecka.
Klubbar lever över sina tillgångar
Vad som däremot är fakta är att 30% av klubbarna i the Championship betalar löner som överstiger 100% av omsättningen. Sju stycken alltså. Sju klubbar Keith Hill har att vara bitter på. Och är det sant att Ipswich har över £65m i skulder? Trots det försökte man värva tre av Portsmouths spelare under januarifönstret, men vad som kanske är än mer talande är att klubben var en av fyra som överhuvudtaget lade bud på någon spelare, och ingen av Portsmouths höginkomsttagare var föremål för något bud. Fotbollsligan blöder ekonomiskt och det är ingen hemlighet att många klubbar är beroende av någon som täcker förlusterna. Så länge denna person eller organisation finns där tycker ligan att det är okej, men så fort respiratorn slås av är klubben i kris, och för Portsmouth har detta hänt två gånger sedan FA-cuptriumfen för fyra år sedan. Hill bör alltså hävda att åtminstone sju klubbar i serien fuskar. Som nämnts, sympati är inte vad vi är ute efter, men det stör oss att man konstant utmålar Portsmouth som ligans enda fuskare. Det är långt ifrån sant.
Vad gäller Hill, Barnsley och spelarmaterial är kärnfrågan att även om truppen innehåller starka spelare som lyfter mer pengar än andra spelare kommer den likväl att känna av effekterna av tätt matchande på tunna vinterplaner. När truppen innehåller 18 man är småskador oundvikliga, och en småskadad och sliten spelare tappar snabbt procent av sin förmåga. Förmågan reduceras då till en frisk Barnsley-spelares förmåga, och när så få spelare är tillgängliga (14 spelare i gårdagens trupp varav en junior och en skadad spelare på bänken) att Dave Kitson måste starta minskar chanserna för poäng drastiskt.
I själva verket tycker jag att han gör ett fantastiskt jobb med en av ligans mest mediokra trupper. Inför säsongen var Barnsley ett av de tre lag jag förväntade mig skulle ligga bakom Portsmouth i maj. Idag har de imponerande 42 poäng, trots bristen på kvalitet, och trots bristen på bra spel. Kanske är det så att man bara spelar dåligt mot Portsmouth, att enbart mäkta med tre skott på mål på hemmaplan under 90 minuter trots en man mer på planen i över 50 minuter är direkt dåligt och särskilt med tanke på att detta skedde mot ett slitet och halvskadat motstånd. Det som imponerar är att två av dessa skott gick i mål och att det tredje prickade ribban.
Administration: att köpa loss sina skulder och betala med poäng
Jag har varit inne på det i tidigare texter att det är galet att en klubb kan köpa bort en stor det av skulderna genom att betala tio poäng. I Portsmouths fall tycks det räcka med dessa tio poäng, trots att det nu är andra gången det blir poängavdrag. Genom att utdela ett poängstraff behöver inte ligan ta ansvar för sitt misslyckade ägartest, men trycket på ligan tycks öka nu. Och om fler klubbar följer samma väg, till exempel de sju med högre lönekostnader än omsättning, måste ligan göra något mer än att bara dela ut poängstraff.
Klubben vill förstås inte drabbas av poängavdrag, men hur ska man egentligen göra för att undvika situationen? Man kan inte direkt säga till ägaren att man vägrar gå med på att ägaren pumpar in extra pengar där det behövs. Klubben är under ägarens våld. Supportrar kan sätta press på ägaren, men supportrar riskerar också att bli blinda för den framgång som klubben har tack vare dessa extra medel. Och gång på gång rättfärdigar man det hela genom att hävda att ”andra klubbar gör också det”, trots att man innerst inne vet bättre.
Som supporter till en annan klubb kan man också hävda att återfallsförbrytaren Portsmouth har fått sin chans, nu är det dags att utesluta klubben ur ligan. Rivaliserande supportrar älskar förstås att se när det går dåligt för den andra klubben, och det kan jag villigt erkänna att nog var det lite kul när Southampton hade det tungt, men jag skulle aldrig vilja att klubben försvann. Vad skulle återstå då? Derbyn mot Brighton, Plymouth och Bournemouth framkallar inte riktigt samma känslor. I ett derby mot Bournemouth skulle jag dessutom känna sympati för motståndet, även om det inte är någon tveksamhet om var min lojalitet ligger mellan dessa klubbar.
Rollmodeller
Word godkänner ordet rollmodell. Detta är en försvenskning av ”role model” och betyder ungefär god förebild. Vi söker en sådan idag. Southampton, Plymouth och Bournemouth är sydkustklubbar som har gått igenom precis samma sak som Portsmouth. Southampton är på väg till Premier League med ett trevligt lag, en sympatisk manager och rätt sätt att spela fotboll på. Det enda negativa med dem är att vissa av dess supportrar visar upp sina sämsta sidor när Portsmouth kommer på tal, men så är det förstås alltid med rivalitet mellan två klubbar och detta visar sig också från båda håll. På många sätt är klubben en rollmodell för vad Portsmouth borde vara, om det inte var för envisa rykten om att även de har ett massivt skuldberg. Någon insatt läsare får gärna förklara läget för mig, för de enda ”bevis” på detta hittar jag på forum på Internet.
Jakten på rollmodeller att inspireras av går vidare till Plymouth som äntligen tycks ha fått ordning på den värsta av krisen. Ny ägare tillsattes i höstas och hotet om likvidation undanröjdes. Klubben återfinns i League 2 där de utkämpar en jämn bottenstrid. I samma serie finner vi Hampshire-klubben Aldershot Town, som bildades 1992 och inträdde i Isthmian League Division Three, fem divisioner under Football League, sedan Aldershot FC samma år gått i konkurs. Aldershot Town ligger idag före Plymouth i tabellen.
Men klubben jag främst vill lyfta fram som den vi bör snegla mot är Bournemouth. Inte för dess klubbemblems skull, personligen tycker jag inte alls om det, utan för dess förmåga att hämta sig från den svåraste av situationer i Football League. Minuspoäng och minuspoäng igen. Som en av tre klubbar som fick starta säsongen med minuspoäng i League 2 den säsongen placerades man näst sist i tabellen säsongen 2008-2009 med sina 17 minuspoäng. Enbart Luton hade det värre med hela 30 minuspoäng, och två lag skulle åka ur.
Ex-Portsmouth-spelaren Eddie Howe var den unge managern som inte hade några pengar att röra sig med. Man tvingades sälja spelare och ersätta dem med inlånade spelare, spelare som ingen annan ville ha och egna juniorer. En och annan Portsmouth-spelare ingick också, bland andra Jason Pearce som man fick gratis. Andra Portsmouth-kopplingar i form av Shaun Cooper, Lee Bradbury, Sammy Igoe och Darren Anderton fanns också med.
Men enda gången jag varit på Dean Court förlorade man. 0-1 hemma mot Brentford under påsken 2009 innebar ett prekärt läge, men också ett läge som man krånglade sig ur. Vi bytte tåg i Southampton på hemvägen till Portsmouth, och flera Saints-fans noterade min nyinköpta Bournemouth-tröja och frågade hur det hade gått och uttryckte sympatier för klubbens situation.
Eddie Howe vände på allt och tog laget till League 1 och inte bara det utan även till en topp två-placering innan Burnley lockade honom från sydkusten. Lee Bradbury tog över och räddade ett kvalspel där laget föll efter en mycket tapper insats mot Huddersfield. Trots Jason Pearces utvisning tog man det till straffsparkar, men där tog det stopp. Idag ligger laget i mitten av League 1 och Bradbury får utstå hård kritik för oförmågan att lyfta laget mot toppen, trots att krisen var så stor för inte alls länge sedan och trots att de flesta Bournemouth-supportrar enligt en artikel jag läste i 442 för ett år sedan tyckte att klubben inte var redo för the Championship.
Missnöjet idag beror på att Bournemouth numera är en ekonomiskt solid klubb och nu finns förutsättningarna. Frågan är vad som hade hänt om CSI hade fått som de hade velat. Man misslyckades med att köpa AFC Bournemouth just därför att säljaren inte ansåg att affären skulle innebära klubbens bästa.
Jag är en av de som ville tro på att CSI faktiskt kunde vara en bra klubbägare och att tveksamheterna kring Antonov skulle visa sig ogrundade. Jag har också gått på minan som fotbollsligan gjort, om än med bara det som skrivs i massmedia och på forum som källa, och utan att ha gjort en egen grundläggande research.
Southampton, Plymouth, Aldershot och Bournemouth visar på att det finns ett ljus i tunneln även för krisklubbar på sydkusten. Fokuserar vi på det kan vi dämpa oron en aning samtidigt som vi kan få hopp för framtiden. Det kan bli nedflyttning, och det kan bli några tuffa säsonger i League 1, och det kan till och med bli spel i League 2.
Men det kanske kommer att komma en tid när vi slår Southampton med 4-1 hemma och borta på nytt. Supportrarna är redo för nya och spännande resor till matcher mot mer exotiskt motstånd och på äldre arenor. Det är en genuin känsla att en väldigt stor majoritet av supportrarna sluter upp bakom klubben. Det sammanfattar vi förstås med ”All 4-1 and 1-4 all”.
