Äntligen seger igen
Tre måstematcher har gett fyra poäng, men segern mot Preston kanske kan bli förlösande. Portsmouth har lite kontakt med lagen ovanför strecket inför landskampsuppehållet och nu har man dessutom ett oväntat vapen: Colby Bishop gjorde comeback och mål mot Preston.
Jag vet vad du tänker. Skriver han bara efter segrar numera? Ja, det kan du tro. Det blir mer hanterbart så, och jag tänker att jag ändå har tillräckligt med motgångskapital. Eller som Bosse Gentzel sade en gång om Steve McMahon: “Har man varit med så länge, då får man bara en varning”.
Det har varit en uppryckning på sistone, i alla fall spelmässigt, men det har varit för lätt att göra mål på laget och framåt har det varit väldigt ineffektivt. Första halvleken mot Hull kunde gått illa. 1-0 i paus var i underkant och det läget tog man vara på med en något tursam kvittering efter suveränt förarbete av Callum Lang. Josh Murphy gjorde sitt första mål för klubben via ett försvarsben 20 sekunder in på halvleken. Med ny tro på att man kan spela fotboll höjde sig Pompey rejält och var i slutändan en ribbträff från att avgöra på tilläggstid. 1-1 i Hull var ett fall framåt.
Plymouth sedan och Pompey tog vid där de hade slutat mot Hull, men ineffektivitet framåt höll Plymouth kvar i matchen och med knappt tio minuter kvar kunde inte Regan Poole stå upp mot Michael Obafemi. 1-0 kom som en käftsmäll. Plymouth var inte bra, men när man inte håller Championship-klass i nyckelmomenten åker man på stryk. Tufft för Poole som på grund av försvarskrisen tvingats anpassa sig snabbt på en högre nivå efter korsbandsskadan.
Två måstematcher hade gett en poäng och med det var Preston hemma måstematchernas måstematch. Det är lätt att säga så när man inte har någon kristallkula. Startelvan överraskade många. Det såg ut som 3-3-3-1 med Terry Devlin som en av mittbackarna, men det finns väl inget lag som spelar så i verkligheten? Har för mig att Barcelona testade det en gång i tiden. Största överraskningen var ändå att Colby Bishop var på bänken. Han var inte ens registrerad som följd av hjärtoperationen i augusti, men ligan accepterade att avregistrera Iwane Bowat, som slet av knäskålssenan på träning innan han hann vara med i någon trupp.
Det var inte 3-3-3-1 utan 4-2-3-1. Marlon Pack tog plats i mittförsvaret bredvid Poole och med det fick man en ledare på den positionen, precis det som saknats sedan Conor Shaughnessy gick sönder. Pack var den som kom närmast ett ledningsmål i inledningen när hans nick reflexräddades av målvakten. Portsmouth var överlägset och hade 14-0 i avslut i första halvlek, och det blev också utdelning denna gång. 1-0 kom på ett skott från 28 meter (givet att alla ränder på planen är fem och en halv meter breda, vilket är högst rimligt) av Murphy som borrade sig in lågt vid vänstra stolpen. Connor Ogilvie gjorde 2-0 efter en hörna strax innan paus.
Preston hade varit synnerligen svagt och gjorde ett trippelbyte i paus, och fem minuter senare var det nerv i matchen igen. Ryan Ledsons urläckra yttersidespassning missbedömdes av Poole och Emil Riis kunde reducera. Det såg ut som att Preston skulle ta över härifrån, men försvaret stod pall och det blev inte direkt farligt, förutom vid ett tillfälle när Jack Whatmoughs nick träffade Kusini Yengi och tvingade fram en benparad av Nicholas Schmid.
I den 78:e minuten kom bytet alla hade hoppats på: Bishops comeback. Och det blev ett perfekt slut på matchen när Lang fixade en straff tio minuter senare. Han gav bollen till Bishop och pussade honom lycka till på pannan. Bishop, som drygt 200 dagar tidigare hade satt den straffspark som säkrade uppflyttningen framför samma läktare, såg lugn och säker ut. Ett hårt skott vid den vänstra stolpen säkrade segern och markerade en känslomässig comeback.
I tuffa tider får man ta vara på de få tillfällen av medgång och glädje som uppstår. Det är möjligt att laget inte kommer räcka hela vägen utifrån det läget man hamnat i med alla skador på nyckelspelare, men nu har vi minnet från en sensationell comeback med ett mål framför Fratton End, och vi får se innermittfältaren Devlin älga fram och tillbaka på högerbacken som om han aldrig någonsin gjort något annat. Och vi får se en pånyttfödd Matt Ritchie, som vid 35 års ålder äntligen får vara en nyckelspelare i klubben han älskar, precis som Pack förra säsongen.
