En poäng efter en tapper insats i Leeds
Med sex tunga namn på skadelistan tog sig Portsmouth an Leeds och det var knappast någon som på förhand gav gästerna en chans. Leeds startade i ett högt tempo, träffade ribban tre gånger och tog en tidig ledning, men på något vis lyckades Portsmouth vända och var minuter från segern när Leeds kvitterade sent på stopptid.
Dryga timmen före match började det viskas på Twitter. Var det sant att Kusini Yengi inte reste med truppen? Ja, det stämde, Colby Bishops ersättare hade en känning i ljumsken. Sex spelare borta mot Leeds noll. Regan Poole är en dryg månad från comeback och hans ersättare Tom McIntyre är borta några veckor till. Connor Ogilvies vänsterbackskonkurrent Jacob Farrell saknades liksom Josh Murphy, mannen som skulle bli så viktig i kontringsspelet.
Det var med viss förhoppning om att laget skulle kunna hålla tätt ett tag och frustrera hemmalaget som vi tog oss an denna match. Frågan är om det någonsin var realistiskt. “Rivstart” är ett klent ord. Leeds hade träffat ribban tre gånger och Ilia Gruevs frispark var värd ett bättre öde innan ledningsmålet kom på straff i minut tio. Ogilvie exponerades tidigt och hängde inte med i svängarna när en brytning från Marlon Pack studsade hemmalagets väg. Pascal Struijk skickade Leeds mot en klar seger som det verkade, men det där andra målet ville inte komma. Portsmouth försvarade boxen bra och Will Norris räddade avsluten som kom igenom.
När 2-0 hängde i luften stack gästerna upp och kvitterade. Pack hittade ut till Sammy Silvera som dribblade in där det var trångt och passade tillbaka till Pack. Kaptenen tittfintade och satte in en perfekt passning på ett tillslag till debutanten Elias Sørensen som snabbt vände och sköt ett hårt skott som Illan Meslier inte kunde styra undan. Drömdebut för mannen som spelade i danska tredjedivisionen förra säsongen.
Det var omedelbart mer Leeds och återigen fick Norris agera vid upprepade tillfällen. 1-2 kom därmed överraskande. Bollen damp ner hos Callum Lang som drog till med ett hårt skott som satt perfekt i Mesliers högra hörn. 1-2 stod sig i paus. Leeds hade gjort sig förtjänt av att avgöra tidigt när Portsmouth darrade, men när gästerna väl kommit över chockstarten började de visa att de kan spela fotboll, om än en annorlunda fotboll än vad vi är vana vid. Hemmalaget hade förstås sparkapital på bänken, Joe Rothwell, Joel Piroe och Patrick Bamford med flera, Piroe med ett marknadsvärde som motsvarar hela Portsmouths trupp. Ungefär.
På Portsmouths bänk satt ändå mycket Premier League-rutin i Matt Ritchies kropp, men det var inte han som ersatte Silvera i paus utan unge nordirländaren Terry Devlin. John Mousinho behövde ge Ogilvie mer skydd och det var klokt. Centralt behövdes nog mer muskler, men Andre Dozzells andra egenskaper prioriterades ett tag till.
Leeds kvitterade omgående i andra halvlek. Wilfried Gnonto fick mer utrymme än han borde få och kunde bryta in från vänsterkanten och skjuta in 2-2 i närmaste hörnet. Det var en tydlig foul i upprinnelsen där Jordan Williams blev dragen i armen som domarna dessvärre missade. Nu skulle det väl ändå bara vara en tidsfråga innan det skulle rinna iväg?
I en halvtimme anföll Leeds och missade gång på gång. Rothwell, Piroe och Brenden Aaronson kom in strax efter att Christian Saydee ersatt Sørensen. Owen Moxon kom in istället för Dozzell och gästerna blev mer fysiska. Leeds satte in Bamford och fortsatte missa, men nu började Portsmouth jämna ut spelet. Ritchie kom in för en andra debut.
Klockan hade tickat in på tilläggstid när Saydee fixade en elvametersspark med lite list. Han sökte upp kroppen på Jayden Bogle som tog tag över axeln och halsen, och då ber man om trubbel. Saydee lade sig för lätt för min smak, men Bogle gjorde det enkelt för domaren. Efter några minuter av protester och psykningar stegade Lang långsamt fram mot bollen med blicken fäst på Meslier och rullade in 2-3 till höger. Eufori bland de närmare 3000 gästande fansen, och ett delat ögonblick mellan de två fansen på planen, Pack och Ritchie.
Några minuter till skulle spelas av och matchen tog nya vändningar. Aaronson fick bollen i slottet och sköt in 3-3 innan de fem tilläggsminuterna var över. Ytterligare några minuter senare borde Lang ha fått frispark och en sista chans för Portsmouth att få med sig segern, men linjemannen missade det som skedde några meter framför honom och Leeds stack upp igen. Aaronson fick åter ett läge, bättre än det förra, men skottet gick halvmetern utanför. Det hade varit surt att förlora efter en sådan domarmiss och den ledning som laget hade haft, även om Leeds med gott samvete kunde hävda att de lika gärna hade kunnat vinna med fyra mål. När matchen väl var över tog det inte många minuter för min besvikelse att lägga sig. Vi var många som hade hoppats på en hedersam förlust och fick en poäng.
Flera frågetecken rätades ut. Ryley Towler klarar den här nivån liksom såväl Moxon som Sørensen. De tre spelarna med begränsad erfarenhet av spel i högre divisioner håller. Men låt oss inte segla iväg för långt här, för den här matchen vinner Leeds nio gånger av tio. Samtidigt kommer Portsmouth bli allt bättre i takt med att truppen byggs på och de sex saknade spelarna återvänder
Leeds (4-2-3-1): Meslier; Bogle, Rodon, Struijk, Firpo; Ampadu (k), Gruev (Rothwell 71); James (Piroe 71), Rutter, Gnonto (Aaronson 71); Joseph (Bamford 79)
Mål: Struijk 10 (straff), Gnonto 46, Aaronson 90+5
Gula kort: Rodon, Struijk
Övriga avbytare: Darlow, Wöber, Byram, Crew, Gelhardt
Pompey (4-2-3-1): Norris; Williams, Shaughnessy, Towler, Ogilvie; Dozzell (Moxon 75), Pack (k); Lane (Ritchie 83), Lang, Silvera (Devlin 46); Sørensen (Saydee 63)
Mål: Sørensen 18, Lang 41, 90+2 (straff)
Gula kort: Lang, Dozzell, Ogilvie, Towler
Övriga avbytare: Archer, Swanson, Stevenson, Lowery, Whyte
Domare: Oliver Langford
Publik: 36432 (2852 Pompey-fans)
