Fyra raka segrar i ligan, men cupspelet är nu över
Vinsten mot Shrewsbury var den fjärde raka segern i ligan med hållen nolla och ledningen i serien växer. I cuperna är det däremot färdigspelat efter en synnerligen svag första halvlek mot Wimbledon. 0-3 efter 38 minuter var i underkant, och därifrån var uppförsbacken för brant.
Det var en sådan där omgång där man kunde tänka sig att jagande lag skulle knappa in. Bolton hade Bristol Rovers hemma. Etta. Derby skulle förstås besegra Wycombe hemma. Peterborough hade formsvaga Fleetwood borta. Klar tvåa. Oxford och Stevenage hade Burton respektive Exeter hemma. För Portsmouth var det svårspelade Shrewsbury på bortaplan, ledda av Matthew Taylor. Shrewsbury kom till match med sex vinster på sju hemmamatcher i serie och cup. Portsmouth å andra sidan hade inte förlorat på bortaplan sedan mars, allt som allt 15 ligamatcher av vinster och kryss utanför Fratton Park.
Lag som går upp vinner den här typen av bortamatcher med ett eller två mål för det mesta, men ibland kan det bli 0-0, som det blev mot Cambridge, vilket var den senaste poängförlusten på bortagräs.
Shrewsbury 0 - 3 Pompey
Shrewsbury (3-5-2): Maroši; Dunkley (k), Pierre, Anderson; Feeney (Benning 70), Winchester (Sobowale 70), Kenneh, Perry, Shipley; Bowman (Mata 46), Udoh
Övriga avbytare: Burgoyne, Owusu, Loughran, Whitney
Pompey (4-2-3-1): Norris; Rafferty, Raggett, Shaughnessy, Sparkes; Morrell (Saydee 78), Pack (k); Kamara (Whyte 88), Robertson, Lane (Devlin 88); Yengi (Bishop 72)
Mål: Kamara 45+2, 84, Pack 62
Gula kort: Raggett, Morrell
Övriga avbytare: Schofield, Swanson, Towler
Domare: Lee Swabey
Publik: 7296 (1540 Pompey-fans)
Laget var oförändrat gentemot senast. Det innebar att Kusini Yengi startade och Colby Bishop inledde på bänken, liksom före detta Salop-spelaren Christian Saydee. Det var ett väldigt defensivt Shrewsbury från start som valde att ligga lågt med en fembackslinje och anfalla när tillfälle bjöds. Det bjöds inte på så mycket. Portsmouth hade 78% av bollinnehavet, men också svårt att komma till bra lägen. Det var en frustrerande första halvlek där det inte gick att komma förbi den parkerade bussen.
Men när klockan tickade upp mot 46 minuter kom 0-1 sedan hemmalagets försvar låtit ett långt inkast från Marlon Pack studsa i målområdet. Abu Kamara lyckades trycka sig förbi en försvarare och peta upp bollen i krysset, och så hade det nödvändiga ledningsmålet fallit. Härifrån skulle det vara en autostrada mot tre poäng.
När Salop flyttade fram sina vingbackar bjöds Paddy Lane och Kamara på allt större ytor och den förstnämnde hade gott om tid på sig för att vänta in Packs löpning för ett enkelt mål. Portsmouth spelade ut och kunde passa på att lufta Bishop medan Joe Morrell sparades efter ett gult kort. Det skapades egentligen bara en vettig reduceringschans. Sean Raggett kom på mellanhand efter att Shrewsbury brutit på mittplan och Daniel Udoh fick ett halvt friläge, men sköt utanför. Istället stängdes matchen när inhopparen Saydee spelade fram Kamara som från snäv vinkel skickade in 0-3 i krysset.
Shrewsbury hade haft sina perioder med anfall utan att det blev riktigt farligt vid mer än ett tillfälle. Just målskyttet är deras stora problem med blott 13 gjorda mål på 22 matcher. Då är det inte lätt att möta seriens bästa försvar med 16 insläppta mål på 21 matcher.
Efter matchen bokstavligen kastade Norris och Yengi Kamara fram för en fistpump. Det var väl John Marquis som startade den traditionen efter en segermatch. Taylor uppmärksammades av supportrarna och applåderade tillbaka.
Peterborough och Oxford tog sina programenliga segrar medan Bolton överraskande förlorade sin match. En stor anledning till detta var att Ricardo Santos blev utvisad trots att han lyfte armarna efter att ha rivit ner sin motståndare, en oskydlighetsgest som domaren genomskådade för vad som var ett skolboksexempel på målchansutvisning. Stevenage spelade en man mer mot Exeter i en dryg halvlek men lyckades inte utnyttja någon av sina tre-fyra fina chanser efter 1-1. För Derby blev det också 1-1 sedan David Wheeler blivit fälld i straffområdet i den 96:e minuten, något som gjorde Derbys fans väldigt upprörda, men det var inga protester från spelarna mot Rebecca Welchs domslut.
Pompey 2 - 5 Wimbledon (EFL Trophy)
Pompey (4-2-3-1): Schofield; Swanson (Jewitt-White 68), Rafferty (k) (Bishop 79), Towler, Hume; Devlin, Stevenson; Whyte, Saydee, Martin (Mottoh 79); Yengi (Scully 46)
Mål: Yengi 43, Whyte 58
Gula kort: Rafferty, Hume, Towler
Övriga avbytare: Norris, Sparkes, Kamara
AFC Wimbledon (4-4-2): Tzanev; Ogundere, Pearce (k), Johnson, Brown; Tilley (Reeves 69), Lakin, Ball, Sasu (Neufville 75); Davison (Al-Hamadi 75 (Biler 90+7)), Pell (Bugiel 75)
Mål: Sasu 11, Davison 22, Pearce 28, Pell 48, Al-Hamadi 89
Gula kort: Johnson, Pearce, Tilley
Övriga avbytare: Bass, Currie
Domare: Craig Hicks
Publik: 7922 (186 gästande)
Cupspelet är precis tvärtemot ligaspelet. Här visas ingen vilja att vinna dueller ifall det krävs någon ansträngning. Med nio ändringar i startelvan skulle det oundvikligen ta lite tid innan spelet satte sig, men motståndarna från League 2 behövde inte det, trots tio ändringar i sin laguppställning.
Det är kanske bäst att inte säga så mycket om denna match och kanske ska det inte dras för stora växlar. Jag tyckte det såg ut som ett starkt lag även om Joe Rafferty fick spela mittback i avstängde Raggetts frånvaro. Denver Hume tillhörde de mer ringrostiga spelarna, men förklaringen till förlusten låg knappast i ringrostigheten. Svaga prestationer kunde ses även hos de som hade fått speltid i a-laget på sistone.
Aron Sasu snodde bollen av Terry Devlin och sköt ett skott som mer eller mindre gick rakt igenom Ryan Schofield. Det är bra att ha en reservmålvakt som ger känslan av att det går att hantera en eventuell frånvaro av förstemålvakten. Schofield har inte gett oss den känslan. Några minuter senare var det Charlie Lakins tur att ta bollen från Devlin. Han spelade fram Josh Davison till 0-2. När Alex Pearce sköt in 0-3 efter att Schofield gjort en underlig manöver på en hörna hade Portsmouth fortfarande inte kommit till avslut. 0-7 i den statistiken, och 0-3 var i underkant.
I halvlekens slutminuter började hemmalaget komma igång något. Lee Brown, tillbaka på sin gamla hemmaplan, räddade ett givet mål av Yengi när Nik Tzanev var överspelad, men Yengi fick sin revansch i nästa anfall när han nickade in ett fint inlägg av Hume. Det blev det sista Yengi gjorde i matchen då han klev av i paus för att ersättas av Anthony Scully, som gjorde comeback efter meniskskadan.
Hoppet om att komma tillbaka i matchen fick sig en törn tre minuter in på andra halvlek då Rafferty bryskt stoppade Sasu strax utanför straffområdet. Harry Pell sköt ett i stort sett menlöst skott som gick igenom muren längs gräset till 1-4. Schofield var rasande.
Men det var inte bara hemmalaget som slarvade i försvarsspelet. Devlin kunde vinna bollen av Ryan Johnson och spela fram Gavin Whyte för hans första mål för klubben. Under en kvart hade Pompey bra tryck utan att skapa intressanta målchanser. Wimbledon försvarade sin box exemplariskt och Tzanev var sysslolös. Istället avgjordes matchen definitivt när inhopparen Harry Jewitt-White gjorde ett misstag i duell med Josh Neufville som sedan gav Ali Al-Hamadi öppet mål för 2-5.
Den som hade hoppats se någon spelare utmana startelvan i ligaspelet blev besviken. Det skulle möjligen vara Whyte i så fall. Jag tror att Zak Swanson, Ryley Towler och Ben Stevenson skulle kunna gå in och prestera ifall Rafferty, en mittback eller Pack skulle vara borta, men det är oroväckande att se hur dåligt reserverna kan prestera när i stort sett hela laget är utbytt. Att Devlin gör en svag insats är lättare att acceptera med tanke på att det är hans första säsong som proffs. Nu tyckte jag förvisso att Stevenson faktiskt var ganska bra, även om han fick en fyra av Jordan Cross i lokaltidningen. I grund och botten hade det behövts mer kontinuerlig matchning för dessa spelare, i någon form av reservserie.
Portsmouth har kunnat hantera frånvaro av Regan Poole, Pack och Bishop, vilka kan ses som de viktigaste spelarna i respektive lagdel. Tanken på en skada på Norris gav mig feberdrömmar om hur taktiken skulle se ut med Schofield mellan stolparna.
