Marginalerna var med Portsmouth mot Oxford
Det blev en knapp seger för Portsmouth som långa stunder i andra halvlek var rejält tillbakatryckta av gästerna från Oxford. Oxford träffade stolpen två gånger och när segermålet kom var det med hjälp av en hörnflagga och en domare som klarade av att lämna fördel av bollen vid rätt tillfälle.
Portsmouth spelade inte i tisdags, men vann ändå. Avståndet sju poäng till Derby och Bolton bestod sedan de båda förlorat sina matcher hemma mot Charlton och borta mot Wigan. Det såg inte ut så en bit in i andra halvlek av Derby-Charlton. Det stod 1-0 där och 0-0 i den försenade matchen i Wigan, där Bolton hade 6-0 i avslut i paus. Charlton tog över och vände sin match medan Bolton var en ramträff från ledning strax innan Wigan gjorde matchens enda mål. Jag hade hoppats på att Bolton skulle kryssa, men räknade samtidigt med en seger för Derby. Jackpot för Portsmouth.
Bolton har sina problem med skador på målvakt och målfarlige Dion Charles. När ytterligare en anfallare gick sönder kunde de kasta in Aaron Collins. Jón Daði Böðvarsson och veteranen Cameron Jerome byttes in i andra halvlek utan målmässig effekt. Det är egentligen tokigt att Bolton inte har fler poäng i det här skedet med den trupp de har. Nu fick man också Ricardo Santos tillbaka trots utvisning senast, en utvisning jag tyckte var helt korrekt då han hade träffat ben först och eventuellt något av bollen sedan på en Blackpool-spelare som hade öppet mål från två meter. Jag tänkte inte på dubbelbestraffningsregeln som säger att om försvararen ser ut att försöka spela på bollen kan det inte bli rött kort och straff.
Pompey 2 - 1 Oxford
Pompey (4-2-3-1): Norris; Rafferty, Raggett, Shaughnessy Ogilvie; Pack (k), Peart-Harris (Moxon 79); Kamara (Martin 88), Lang (Saydee 64), Lane; Bishop (Yengi 88)
Mål: Lang 2, Saydee 67
Gula kort: Lang, Ogilvie, Kamara, Bishop
Övriga avbytare: Macey, Towler, Sparkes
Oxford (4-2-3-1): Cumming; Stevens, Moore (k), Brown, Leigh; McGuane (Henry 83), Brannagan; Dale, Rodrigues (Bodin 75), Murphy; Harris (Goodwin 75)
Mål: Brannagan 6 (straff)
Gula kort: Harris, Rodrigues
Övriga avbytare: Eastwood, Bennett, Thorniley, Matete
Domare: Ben Toner
Publik: 20303 (1382 gästande)
Portsmouths stora orosmoment har varit en skada eller avstängning på någon av de två tillgängliga defensiva innermittfältarna. Att man kunde hamna i ett sådant läge med tio spelare som kan ta en sådan roll är smått ofattbart. Eftersom Owen Moxon låg på åtta gula kort inför Oxford-matchen, och hade blivit avstängd i två matcher i händelse av en varning mot Oxford och Blackpool, var det ett smart drag att ta in Lee Evans, som är klar med sin knärehabilitering och har lämnat Ipswich. Evans fanns dock inte med på bänken mot Oxford. Där satt istället Moxon, vilket innebar att Myles Peart-Harris fick spela sexa bredvid Marlon Pack. Peart-Harris har erfarenhet av den positionen från Forest Green, men det skulle visa sig bli en helt annan uppgift att möta Cameron Brannagan, Marcus McGuane och Rubén Rodrigues. John Mousinho sade inte att det hade med Moxons gula kort att göra, utan menade istället att det handlade om att man ville stärka passningsspelet offensivt och samtidigt avlasta Moxon.
Det blev en bra start för hemmalaget som med god hjälp av Jamie Cumming i Oxfords mål tog ledningen efter en och en halv minut. Colby Bishop styrde bollen tillbaka till Abu Kamara som drev framåt och serverade Callum Lang utanför straffområdet. Två tillslag och ett rappt skott senare låg bollen i nät, sedan Cumming inte kommit på exakt hur han skulle stoppa skottet. Innan fem minuter var spelade hade Conor Shaughnessy nickat över från nära håll och det var verkligen en rivstart från Portsmouths sida.
Men bara någon minut senare sjabblade man på egen planhalva. Peart-Harris hade utrymmet att vända upp, men valde istället att slå en passning bakåt med för liten marginal. Mark Harris kunde snappa upp bollen och servera Owen Dale i straffområdet och Sean Raggett såg inget annat alternativ än att fälla Pompey-lånet från förra säsongen. Solklar straff och 1-1 genom Brannagan. Det är inte helt ovanligt att något sådant här tar musten ur publiken, men tio sekunder efter att Brannagan slagit in straffen ekade “Blue Army” över arenan igen.
Härifrån böljade matchen fram och tillbaka och det var en intensiv och elektrisk tillställning. Bra reklam för League 1. Bishop hade nästa chans när hans rappa skott tippades till hörna av Cumming. Sedan svängde det åt andra hållet med ett stolpskott av Harris varpå Will Norris räddade returen från Fin Stevens. Det var händelserikt, men ändå ganska chansfattigt. Ben Toner retade upp publiken med en serie ytterst märkliga domslut. Förvisso hade Connor Ogilvie och Pack lyckats få med sig billiga frisparkar, men det var gott om sena och tuffa tacklingar från Oxfords spelare som inte beivrades. När Lang sedan blev tydligt dragen i tröjan två meter framför linjemannen och sedan fick syna gult kort för sin reaktion var ilskan påtaglig på Fratton Park. Toner dömde som om han ville synas.
Halvleken avslutades med ytterligare ett kontroversiellt domslut, den här gången åt andra hållet. En sak som Peart-Harris gjorde bra var att han drev upp bollen med kraft och snabbhet några gånger, och här föll han omkull efter att ha sökt kropp på Rodrigues vid straffområdeslinjen. Offensiv foul kanske, men det blev frispark för Portsmouth, gult kort för Rodrigues och en lysande chans för Pack att ge hemmalaget ledningen från 20 meter. Den tog han inte.
Oxford hade utnyttjat Peart-Harris svagheter i det defensiva positionsspelet och jag var säker på att Mousinho skulle täta till detta i paus genom att sätta in Moxon istället för Lang och flytta upp Peart-Harris, men det var inga förändringar i paus. Portsmouth spelade andrafiol under denna halvan av matchen och det var ytterst nära underläge bara någon minut efter omstarten när Josh Murphy dunkade ett skott stenhårt i stolpen precis nedanför krysset. Portsmouth hade ett läge strax därefter när Paddy Lane fick ett skottläge, men Elliott Moores glidtackling avväpnade nordirländaren i sista stund.
När bytet kom var det överraskande Christian Saydee som hoppade in istället för den varnade och lätt haltande Lang. Skulle mer fysik och snabbhet göra susen? Minuterna efter bytet såg vi ingen större skillnad utan fick istället tacka Shaughnessy och Joe Rafferty för uppoffrande försvarsspel i boxen, men sedan inträffade en serie marginalhändelser som samtliga gick Portsmouths väg. Ett missriktat inlägg från Oxford var på väg ut över linjen. Ogilvie joggade efter bollen som träffade hörnflaggan och blev liggande på kortlinjen. Han kunde ta god tid på sig för att slå upp en välriktad boll mot Bishop som fick en tuff tackling i ryggen. Toner hade pipan i munnen men gestikulerade för fördel av bollen när han såg att Pack lyfte fram en passning till Saydee på mittlinjen. Resten gjorde inhopparen på egen hand. Han tog med sig bollen förbi en försvarare, vann ett motlägg, petade till bollen och placerade in 2-1 fri med Cumming. Hans första seriemål för Portsmouth.
“When they broke, they broke with pace and power”, sade Kenneth Jackett efter att Portsmouth förlorat i sin andra match i League 1 2017, med 3-0 borta mot Oxford. Den här gången var det Portsmouth som kontrade med snabbhet och kraft.
Resten av matchen var sannerligen ingen seglats. Murphys skott räddades av Norris. Dales skott täcktes till hörna och Saydee räddade Browns nick en knapp meter framför mållinjen till en ny hörna. Fratton Park gjorde allt för att bära fram hemmalaget mot seger. Moxon kom in istället för Peart-Harris och säkrade upp framför backlinjen. Oxford tryckte på, men chanserna hade torkat ut och även om det hela tiden såg ut att bli farligt kom de aldrig närmare. Portsmouth hade utnyttjat ett av två avslut i andra halvlek medan Oxford hade missat elva. Eller missat och missat, det var ju en stolpträff och en räddning framför mållinjen, och flera blockeringar av försvarare. När Toner blåste av matchen jublade publiken som om det var en cupfinal. Det var inte en rättvis seger och det var inte en prestation av ett topplag, men det var en seger som uppflyttningslag tar.
Eftersom Bolton och Derby tog programenliga och relativt enkla segrar på hemmaplan samtidigt som Barnsley vann en tuff bortamatch mot Wycombe var de tre poängen särskilt viktiga. Med Bolton och Peterborough kvar att möta på bortaplan och Barnsley och Derby på hemmaplan behövs ett litet försprång. Om 92 poäng räcker är det 16 kvar att vinna. Fyra segrar och fyra kryss på de sista tio matcherna borde laget klara av, även om flera av matcherna är tuffa. Förmågan att plocka poäng när spelet inte stämmer bra är en lämplig egenskap att ha nu. Sju vinster under en svit av nio förlustfria matcher indikerar att Portsmouth har vad som krävs för att säkra uppflyttningen.