Portsmouth - Accrington Stanley1 - 0
Portsmouth 1 - 0 Accrington
Portsmouth besegrade Accrington med matchens enda mål i en till stora delar sömnig tillställning. Resultat på andra arenor säkerställde klubbens League 1-status och för tredje säsongen i rad har man nu lyckats missa kval. För Accrington ser det mörkt ut i botten. Trots prekärt läge såg man aldrig ut att försöka vinna matchen utan man spelade på 0-0 och började anfalla först i underläge. Det var nära 1-1 på slutet.
Matematiken säger att Portsmouth är borta från kvalspel trots segern mot Accrington. De fyra raka kryssen förstörde möjligheterna att blanda sig i kampen om sjätteplatsen. Man kan säga att det aldrig var riktigt nära, men man hade Milton Keynes på gaffeln när Joe Morrell surnade till och knäade en liggande motståndare i ryggen för ett rött kort. En bra domare hade agerat långt tidigare, men bra domare finns inte på den här nivån i England och därför är ansvaret på den lille walesiske landslagsmannen.
Jag söker inte någon enskild person att skylla säsongens misslyckande på. Om allt hänger på att en spelare inte kan hålla huvudet kallt i en sådan situation var klubben aldrig redo för ett kvalspel. Andra saker som man inte kunnat hantera har varit alla skador som inneburit brist på högerbackar, innermittfältare och vänsteryttrar, ett problem som klubbens läkare menar har att göra med att spelarna pushats för hårt under Cowleys. Problemet fanns inte under Kenneth Jackett, men det är stor skillnad på att spela passiv fotboll och med hög press. Den transitionen har klubben inte lyckats med.
Portsmouth 1 - 0 Accrington
Pompey (4-3-3): Macey; Rafferty, Bernard, Towler, Ogilvie; Lowery, Pack (k), Jewitt-White (Pigott 64); Lane (Raggett 90+3), Bishop, Jacobs (Dale 86)
Mål: Pigott 75
Övriga avbytare: Oluwayemi, Robertson, Thompson, Scarlett
Accrington (4-2-3-1): Jensen; Clark, Rodgers, Nottingham, Sangare (Tharme 72); Leigh (Quirk 42), Hamilton; Longelo, Nolan (Butler-Oyedeji 76), McConville (k); Lowe (Pressley 76)
Gula kort: Clark, McConville
Övriga avbytare: Savin, Martin, Whalley
Domare: Darren Drysdale
Publik: 17594 (126 gästande)
John Mousinho hade hintat om att kasta om i laget samtidigt som man vill bevara sportens integritet, alltså ett lag som ska kunna vinna matchen så att Oxford och Milton Keynes inte ska kunna skylla sina tillkortakommanden på lag som inte har något att spela för. Det blev debut för nittonårige Harry Jewitt-White medan Sean Raggett fick stå vid sidan så att man kunde få sig en ordentlig titt på Di’Shon Bernard i hans rätta position inför en eventuell permanent övergång i sommar.
Accrington kom till spel med bland andra Tommy Leigh, en Pompey-supporter som släpptes när han var 16 år och nu är en etablerad offensiv spelare i League 1. Så länge som Leigh kunde vara med var Accrington lite bättre och lite vassare, men det blev mestadels enkla avslut från distans och när Leigh tvingades utgå med en axelskada lade gästerna allt fokus på sin sexbackslinje. Portsmouth kom fram många gånger för att se sista passningen fastna på en försvarare.
Det var en riktigt tråkig match och enda höjdpunkten var Jewitt-White som imponerade med vårdad bollbehandling och fräna tacklingar. Det såg ut som att spelarna hade tagit semester och det lät som att supportrarna hade checkat ut. De har sänt en tydlig signal från läktaren den här säsongen: Det räcker med att dyka upp. Att sjunga i femton minuter och sedan tystna för att det inte händer något intressant på planen duger kanske för en klubb som Accrington, men det ställs andra krav på supportrar till en större klubb.
Debutanten klev av till stående ovationer och ersattes av Joe Pigott. Sådär tio minuter senare hade Pigott nickat in matchens enda mål på ett fint inlägg från annars osynlige Michael Jacobs. Så dags hade hemmapubliken ändå hittat lite röst, men använde den enbart till sånger som “We’ve got the ball”, “We’ve had a shot” och liknande.
Accrington började plötsligt anfalla och matchen vaknade till liv. Anfall från bortalaget varvades med potentiellt farliga kontringar som borde avgjort matchen, men det blev inga fler mål och istället borde det blivit 1-1 när Aaron Pressley försökte “finesse the ball around Macey but finessed it high into Fratton End” (eller något sådant, det inte helt korrekt återgivna citatet kommer från “Four nil written all over it”-vloggen) istället för att passa bollen in i det halvöppna målet från åtta meter.
Domaren var bäst på planen, Accrington förtjänar inte att hålla sig kvar, Portsmouth fortsätter stagnera och Wrexham kommer gå upp från League 1 innan Portsmouth gör det (enligt Twitter, men Twitter är inte vad det har varit). Nu kan vi luta oss tillbaka och fokusera på vilka sju lag som ersätter vilka andra sju lag till nästa säsong. Kval var målet och Portsmouth var nästan nära, men ändå lite närmare än förra säsongen. Ett litet steg i rätt riktning trots allt för klubben som vunnit flest antal matcher de senaste fem säsongerna i EFL.
