Sammanfattning av säsongen då Portsmouth vann League 1

Trots att laget ledde serien väldigt länge var det långt ifrån en seglats. Den här texten tittar på säsongen månad för månad och lyfter höjdpunkter och bottennapp.

Sommarfönstret och lätta augusti

Christian Saydee var först in genom dörren, tätt följd av Terry Devlin och Anthony Scully. 1 juli anlände Will Norris, Conor Shaughnessy, Jack Sparkes, Gavin Whyte och Ben Stevenson. Kusini Yengi annonserades med ett upp och ner-vänt Spinnaker Tower dagen efter. Max Swatton har förmågan att slå an tonen på rätt sätt och fick senare under säsongen en fin utmärkelse för sitt mediejobb. Regan Poole, för bra för League 1, kom på en fri transfer 10 juli och tänkte reservmålvakten Ryan Schofield i slutet av månaden. Abu Kamara anlände tidigt på lån den 19 juli, medan Alex Robertson och Tino Anjorin anslöt den 7 respektive 31 augusti. Med en stor omsättning av spelare äntrade laget Fratton Park. Norris i mål bakom Joe Rafferty, Poole, Ryley “It’s got to be doors” Towler och Connor Ogilvie. Kaptenen Marlon Pack spelade med Joe Morrell och Tom Lowery på innermittfältet. Scully och Whyte flankerade Colby Bishop. Fyra nyförvärv från start och ytterligare fyra som byttes in i andra halvlek. Det höll på att bli ett antiklimax, men Yengi gjorde en drömdebut med en sen kvittering. Portsmouths “lätta augusti” hade inletts med ett poängtapp.

Fyra hållna nollor senare var raden blygsamma 2-3-0 och de tio poäng som var riktmärket hade missats med en. Inte så farligt kanske, men september såg tuff ut på papperet. Saydee imponerade med sin kraft, sitt driv och sitt engagemang. Fansen älskade tidigt hans passion. Shaughnessy spelade sig snart in i startelvan och Robertson visade glimtar av vad han kunde. 4-0-segern borta över Leyton Orient var månadens höjdpunkt medan 0-0 hemma mot Cheltenham, i en match där två linjemän sträckte sig och en hemmasupporter fick vikariera i andra halvlek, en besvikelse. Yengi hade gått från drömdebut till skadad efter att ha hamnat under Saydee på träning. Position efter augusti: sjua med nio poäng på fem matcher, tre poäng till förstaplatsen. Mål för september: håll kontakten med kvalplatserna.

Felfritt i september och oktober

Peterborough hemma, Derby och Barnsley borta, Lincoln hemma och Wigan borta gav 13 poäng. Enda plumpen var 1-1 i Derby. Månadens höjdpunkt var helt klart första halvlek i Barnsley, där det stod 0-3 efter 16 minuter. Men Pack hade gått sönder efter en ful tackling av Charlie Wyke i Wigan, en tackling som gav rött kort, och det hade inte gått så bra utan Pack föregående säsong. Som tur var var Robertson redo. Serieledningen togs i samband med segern mot Barnsley och var intakt månaden ut efter 22 poäng på tio matcher.

Oktober gav också 13 poäng på fem matcher. Starkaste minnet härifrån var Shaughnessys segermål mot Wycombe sent på tilläggstid, efter att Portsmouth skoningslöst kommit i anfallsvåg efter anfallsvåg. Det blev en favorit i repris mot Carlisle samma månad i en match av annan karaktär. Första förlusten såg sedan ut att vara på tapeten i Reading när ett för dagen defensivt svagt Portsmouth släppte in två snabba mål efter tre raka nollor, men man hade kvitterat innan paus och Devlin kunde skjuta in sitt första mål för klubben i andra halvlek för en 2-3-seger. 35 poäng på 15 matcher innebar ledning med sex poäng med en match mer spelad.

Sliding doors i november

November inleddes med en rättvis förlust i Chesterfield i FA-cupen där vinterspelaren Tom Naylor gjorde matchens enda mål. Poole skadade knäet efter att linjemannen halkat och missat en offside och sedan gick en av Anjorins baklårsmuskler av. Det här skulle bli det första riktiga testet för John Mousinho, ett potentiellt sliding doors-tillfälle. Skulle han kunna anpassa spelet efter Sean Raggetts egenskaper, som är helt olika dem som gör Poole till en så bra spelare? Initialt såg det bra ut, Portsmouth var mycket bra mot Charlton och förtjänade inte att tappa poäng i 2-2-matchen, men sedan kom beskedet om att det var främre korsbandet som var av på Poole och Blackpool mulade in en 0-4-seger i ansiktet på oss. Morrell blev utvisad för ett andra gult kort sekunderna efter att Kamara inte fått den straff han borde fått vid 0-2, men det var inget snack om att gästerna vann rättvist. Det var första förlusten på 27 matcher för Portsmouth i ligaspel och nu började vi bli oroade på riktigt. Samma dag hade Bolton besegrat Exeter med 7-0 och därmed tagit in tre poäng och elva mål i ett nafs. Bolton tog också över serieledningen med detta, och Portsmouth fick finna sig i att ligga tvåa i två omgångar.

Men svaret var enastående. Tre bortamatcher och en hemmamatch mot nygamla tvåan Bolton gav tolv poäng och 10-0 i målskillnad. Pack var tillbaka och gav Raggett hjälp med speluppbyggnaden. Matchen mot Bolton var en av säsongens höjdpunkter. I skadade Bishops frånvaro gav Yengi Ricardo Santos en match han inte skulle glömma, borde fått honom utvisad, men fick sin revansch genom att sätta avgörande 2-0 sent i matchen.

Decembersvackan

I mitten av december kom svackan. Portsmouth avslutade förvisso året i serieledning med två poäng, och 50 poäng på 24 matcher var ju över tvåpoängssnittet, men andra halvan av december och början av januari gav blott fem poäng på sex matcher. Jag skrev efter 0-3 hemma mot Leyton Orient att både dörrar och hjul föll av, en blinkning till Towler som trodde att det fanns fler dörrar än hjul i världen, men han är inte ensam i truppen om det. Yengi tror det också. Vid den här tiden var han iväg på asiatiska mästerskapen och saknades mycket. Det tog dessutom tid att få in bra ersättare, men en efter en trillade de in i slutet av januari.

Efter en knapp seger i Fleetwood debuterade Myles Peart-Harris med sin bästa insats för klubben i 0-1-segern mot Port Vale. Det var två raka och krampaktiga segrar på bortaplan som fick på hjulen på kärran, och dörrarna sattes fast de också, så småningom. Callum Lang debuterade med ett mål i 2-2-matchen borta mot Oxford. Matchen markerade slutet av januari och Portsmouth ledde alltjämt, nu på 60 poäng på 30 matcher, men Bolton var hack i häl, tre poäng efter och tre matcher till godo, medan Peterborough låg fyra poäng efter med två matcher färre spelade.

På rälsen igen i februari, men sedan kom en ny skadekris

Tom McIntyre debuterade med en segermatch, men han blev utvisad i samma moment som han bröt foten och fick se Raggett hoppa in och dominera när laget gick från 2-0 till 4-0 innan Northamptons inlånade Marc Leonard tröstmålade på tilläggstid. Det blev debut även för Owen Moxon, som hade anlänt den sista januari. Februari gav fyra raka segrar och min personliga höjdpunkt var Paddy Lanes 3-0-mål mot Northampton. Det var precis efter utvisningen som Lang snodde åt sig bollen på en dålig frisparksvariant och satte full fart framåt. Passningen till Lane var inte perfekt, men vänsteryttern hade bestämt sig för att den här bollen ska bara in, om så målvakten ska följa med in i målet. Vänsterskottet var stenhårt och otagbart.

Strax efter den segern kom beskeden om att Devlin, Morrell och McIntyre missade resten av säsongen. Lowery gick sönder mot Cambridge och spelet började hacka ordentligt. Det blev 0-0 i Charlton innan laget fick spelfritt i slutet av februari och kunde se på när Derby och Bolton oväntat förlorade. När mars inleddes ledde Portsmouth med sju poäng med sina 73 poäng på 35 matcher. Barnsley såg ut att kunna utmana nu efter en fin svit.

Att hitta ett sätt att ta poängen

Mars inleddes med en orättvis seger hemma mot Oxford och i 0-0-matchen mot Blackpool såg det inte heller jättebra ut trots spel en man mer i över halva matchen. 2-1-målet mot Oxford var en av säsongens höjdpunkter. Hörnflaggan hade stoppat ett för långt Oxford-inlägg för att gå ut, Ogilvie spelade upp bollen på Bishop och sedan satte Pack en direktpassning till Saydee. Med kraft och snabbhet bröt han sig igenom och gjorde sitt första seriemål för Portsmouth som sedan bars fram av en mäktig ljudmatta resten av matchen.

Burton besegrades programenligt även om det blev spännande med ett 2-1-mål i slutet. Yengi avgjorde en jämn match i Peterborough och detta var resultatet som gav de flesta tron på att det här skulle bli Portsmouths år. I och med det satte man stopp för Peterboroughs svit av vinster, och kunde mer eller mindre säkra att de inte skulle kunna komma ikapp. 1-3-vinsten mot Wycombe skapade ett utmärkt läge inför mötet med tvåan Derby på hemmaplan. Avståndet till trean Bolton var nu elva poäng med sex matcher kvar att spela. Lee Evans hade värvats för täckning på innermittfältet och debuterat med ett inhopp mot Wycombe och fick nu förtroendet från start. Derby utnyttjade obalansen på innermittfältet för två ledningsmål, men Portsmouth kom tillbaka med ett klapp-klapp-mål och sedan ett långskott av Moxon. Efter 3-1 hemma mot Shrewsbury stod det klart att det skulle räcka med en seger i Bolton, men man går inte bara in i Bolton och tar med sig poängen hem. Portsmouth fick kämpa för en poäng och jag undrar fortfarande hur Bolton inte vann. Nu skulle det räcka med en poäng hemma mot Barnsley.

Titeln säkras

Det går inte att beskriva känslorna som växlade den tisdagskvällen. Antiklimax på gång redan efter några minuter, men sedan en snabb kvittering. En iFollow-sändning som laggade. Ett Bolton som hamnade i underläge 0-1 och 1-2, men det var ju givet att de skulle vinna. Ett tag stod det 1-2 på båda ställen och det hade ju funkat, men när Bolton hade kvitterat var de bara ett mål från att skjuta upp vår uppflyttning. Från ingenstans skakade Portsmouth fram en straff efter att Saydee lockat John McAtee till en anfallares försök till att bryta i eget straffområde. Bishops stålnerver höll framför Fratton End och vid 2-2 spelade det ingen roll vad Bolton hittade på. Det var feststämning på Fratton Park och när Pack lade upp bollen för hörna i 89:e minuten sjöng hela arenan. Shaughnessy mötte med pannan och bollen smet in mellan försvarare och stolpe och jag trodde först att nicken hade gått utanför. Shaughnessy försökte hoppa in i publiken där Svetoslav Todorov hade gjort detsamma 21 år tidigare, men hindrades av vakterna. Pack visste inte vart han skulle ta vägen och sprang i en trekvartscirkel innan han blev omfamnad av en planstormare.

Matchen tog slut och planinvasion följde. Utbytte Yengi kunde inte låta bli att ge sig in i publikhavet och kunde sedan ses med en uppblåsbar känguru i handen. En bra stund senare hade hela truppen hittat upp på läktaren och Pack kunde lyfta en uppblåsbar pokal. Sedan vandrade de ut i natten, kängurun hamnade i en takprydnad på puben, den pub som Aftonbladet skrev om istället för att skriva mer än en halv mening om uppflyttningen. “We want our kangaroo” skanderade spelarna och den petades ner med en pinne. Raffertys “I put lego up my arse”-spex gjorde sina rundor på sociala medier, med mera.

17 matcher utan förlust var till ända mot Wigan när Portsmouth inte riktigt orkade med att spela fotboll så snart inpå firandet. Prisutdelning följde efter matchen och det var först efter att Pack hade höjt den riktiga pokalen som det gick upp för honom hur stort det var. Det var som att stoltheten över att spela för klubben han är supporter till vällde över just där, även om vi sett glimtar av det tidigare.

Det blev till slut en serieseger på 97 poäng, fem fler än tvåan Derby och tio fler än trean Bolton. Säsongen spelades av på ett professionellt sätt med halva startelvan utbytt. Segern mot Lincoln på bortaplan var ett fint sätt att avsluta säsongen på innan större delen av spelartruppen begav sig till Las Vegas. Det har varit ett speciellt gäng som nu splittras i och med att tio spelare fick lämna klubben med utgående kontrakt och frågan är om Pack, Ogilvie, Morrell och Zak Swanson förlänger.

Det större perspektivet

För mig är detta en säsong som stänger ett kapitel i klubbens historia. När jag började följa den här klubben höll den till i gamla division två, som blev division ett och sedan the Championship. Det är i andradivisionen den här klubben hör hemma. För 21 år sedan kom den första framgången som jag upplevde med klubben, när serien vanns med 98 poäng, en mer än den här säsongen, och uppflyttningen säkrades med fyra matcher kvar.

Det har blivit en och annan great escape, både i andradivisionen och den högsta. Det har blivit två FA-cupfinaler varav en vunnen, men också tre nedflyttningar. Det var nära division fem ett tag under hopplöse managern Richie Barker, men klubben började åtminstone hämta sig ekonomiskt under supportrarnas styre, och till slut kunde man knyta till sig Paul Cook och börja satsa på uppflyttning. Det är en smått svindlande känsla idag att jag en gång har varit deldelägare, om nu det inte finns ett annat ord för den som köpt andelar av en andel i klubben.

Och sedan, som sången går, “seven years in League 1, thought we’d never leave, signed Kusini Yengi, to take us up the league”. Det var nära under Kenneth “Ken” Jackett, men också apatiskt. Två serieledningar som kastades bort. Två kvalbesvikelser. Danny och Nicky Cowley byggde upp koppling mellan klubb och stad igen, och det var på denna grund som Mousinho med sin stab kunde ta klubben en nivå till, tillbaka till där den hör hemma.

Det blir en liten punkt för mig också. Den här sidan har jag drivit under 21 år, men nu är det hög tid att kliva ett eller flera steg bakåt. Jag hoppas att sidan inte somnar in med det. Om du läser detta och är intresserad av att vara med i den här redaktionen, håll utkik efter vår annonsering som kommer inom kort.

Punkter

Årets startelvaöverraskning: 3-4-3 borta mot Fleetwood, Devlin och Lane som vingbackar, Lowery som vänsterytter. Cook och Jackett försökte med trebackslinje någon gång utan att ha en plan. Mousinho fick det att fungera.

Årets rivstart: 0-3 efter 16 minuter i Barnsley.

Årets mål 1: 2-3 borta mot Reading. Det var många mål som involverade flera spelare, inte sällan obrutna passningssekvenser initierade av Norris, men det som sticker ut mest för mig är Devlins mål mot Reading. Det var ett långt anfall där man sökte passningsvägar och Robertson vred och vände för att till slut hitta ut med en perfekt passning till Sparkes. Vänsterbackens djupa inlägg nickades in framför mål av Bishop där Devlin mötte med en hård volley i nättaket.

Årets mål 2: 1-1 hemma mot Derby. Även här en tålmodig passningssekvens där man började om med en passning tillbaka till Shaughnessy som gav bollen till Raggett. Raggett tittade upp och satte en hård passning till Rafferty som tog emot och hittade in till Bishop vid straffområdeslinjen. Bishop klackade vidare till Kamara som tog emot och tunnlade försvararen med högerfoten och rullade in bollen vid första stolpen med vänsterfoten. Klapp-klapp.

Vändningen: 2-0 blev 2-3 borta mot Reading, men Portsmouth kom tillbaka i många matcher.

Comeback-kungarna: Jag kände mig aldrig orolig med underläget i Reading. Redan tidigt på säsongen kom laget tillbaka för att rädda poäng. Jag tror det blev 27 poäng från underlägen till slut, mer än en fjärdedel av den totala poängsumman.

Kollapsen 1: 0-4 hemma mot Blackpool. Efter 27 seriematcher i rad utan förlust kom den till slut och det med besked. Portsmouth hade egentligen skapat tillräckligt för att vända 0-1 till ledning i paus, men i början av andra halvlek kom 0-2 på ett skott som ändrade riktning på en Blackpool-spelare. Sedan var det debaclet med straffsituationen strax innan Morrells andra gula kort. Portsmouth byggde upp tryck för reducering och åkte på två kontringsmål i slutet.

Kollapsen 2: 0-3 hemma mot Leyton Orient redan i paus. En av få matcher där spelarna inte var på.

Tillbakastudsningarna: 10-0 och tolv poäng på fyra matcher efter första kollapsen. 17 raka matcher utan förlust efter den andra.

Favoritmotståndet Northampton: 0-3 i Northampton får ses som den bästa insatsen utanför Fratton Park. 4-1 hemma mot Northampton var inte dum den heller, trots straffmiss och utvisning vid 2-0.

Kraftpaketet: Saydee får motståndarna att studsa bort från honom. Det enda som kunde stoppa honom var en brutalt hög spark av Nathan Thompson som träffade nära ögat. Thompson blev utvisad och Saydee leddes av planen med mord i blicken.

Mogne Marlon? Pack såg Swatton med ryggen mot sig och lade sig på gräset för att fälla honom, dagarna efter att Swatton halkat omkull i Wycombe.

Yengis Panenka: Efter att ha missat öppet mål från fem meter höll han fast vid sin ursprungstanke. Om han skulle få slå en straff skulle den chippas mitt i målet. Med Bolton flåsandes i nacken var det nödvändigt med seger hemma mot Burton och efter mycket frustration framför mål var detta ett modigt sätt att göra 1-0 på.

We are (still not) coming for you: När Portsmouth tog klivet in i den mest intressanta serien valde Southampton att lämna den. Inga ligaderbyn i år heller. Tråkigt för dem, men vad ska man göra när finalmotståndaren gör en Bolton?

Äldre än Kanu? När jag tittade igenom slutet av matchen mot Wycombe hemma slogs jag av hur gammal Richard Keogh ser ut. Minst 60. 761 matcher blev det allt som allt för 37-åringen som nu har lagt skorna på hyllan.