Sju poäng från uppflyttning efter 2-2 mot Derby
Tolv år efter nedflyttningen från the Championship är återkomsten nära. Med fem omgångar kvar räcker det med sju poäng till för att Portsmouth ska ta klivet upp. Vi pendlar mellan känslan av att det här kommer ordna sig och att allt kommer att kastas bort för ytterligare ett kvalmisslyckande.
13 poäng var allt som krävdes inför den svåra bortamatchen mot formstarka Wycombe. 13 poäng på sju matcher. Tufft, men överkomligt. Wycombe har ryckt upp sig med besked under de senaste månaderna och kom till matchen med tre raka segrar. Portsmouth hade tolv raka matcher utan förlust och var som vanligt uppbackade av ett imponerande följe supportrar.
Wycombe 1 - 3 Pompey
Wycombe (4-1-4-1): Ravizzoli; Grimmer (McCarthy 81), Lonwijk, Tafazolli, Leahy (Forino 75); Potts; Lubala, Scowen (k) (Taylor 64), Butcher, Sadlier (Vokes 75); Kone (Campbell 64)
Mål: Butcher 7
Gula kort: Tafazolli, Potts
Övriga avbytare: Stryjek, Kodua
Pompey (4-2-3-1): Norris; Swanson (Rafferty 81), Raggett, Shaughnessy, Ogilvie; Pack (k), Moxon (Evans 64); Kamara (Whyte 90+1), Saydee (Yengi 81), Lane; Bishop
Mål: Bishop 3, 28, Saydee 67
Gula kort: Norris, Moxon, Bishop, Pack
Övriga avbytare: Macey, Sparkes, Peart-Harris
Domare: Tom Nield
Publik: 6793 (1840 Pompey-fans)
Två överraskande inslag dök upp i startelvan när den presenterades. In kom Connor Ogilvie och Christian Saydee, trots att John Mousinho sagt att de inte var redo ännu. En klassisk mörkning. Zak Swanson fick förtroendet efter sin starka insats i Peterborough, medan Paddy Lane var åter efter landslagsspel. Kusini Yengi hade också landskampat, vilket säkert påverkade valet av Colby Bishop från start.
Portsmouth rivstartade och tog ledningen efter två minuter. Abu Kamara kom loss på högerkanten och hittade in till Bishop vars skott gick in i en båge över målvakten via ett försvarsben. Ledningen blev dock kortvarig då Marlon Pack slarvade med en bakåtpassning vilket gav Wycombe chansen att lyfta in bollen i straffområdet och Matt Butcher gjorde inget misstag från nära håll. Det var andra gången som Butcher nätade mot laget han håller på.
Portsmouth lät inte detta påverka utan fortsatte spela som vanligt, men Pack stod för ytterligare ett okaraktäristiskt felpass som resulterade i ett avslut mot mål. Till slut kom ändå 1-2 och det var en kopia av det första målet. Swanson bröt linjerna med en passning fram till Saydee som hittade ut till Kamara, och Kamara hittade in till Bishop för hans andra mål för dagen.
Det var mest bortalaget som skapade chanser, men Wycombe var nära kvittering vid två tillfällen. Först ett skott rakt i famnen på Will Norris av Kieran Sadlier, och sedan en frispark i ribban av Luke Leahy, en frispark som kom efter en perfekt brytning av Owen Moxon som av någon anledning ansågs vara värd både frispark och gult kort.
Efter detta spelade bortalaget av matchen bra. In kom Lee Evans för sin debut då Moxon hade sin varning, och ganska snart efter detta kom 1-3. Kommentatorn Andy Moon noterade hur Saydee tog emot en förpackning energigel, men han hann inte suga i sig den för spelet sattes igång snabbt. Lane skickade ut en svepande passning till Kamara som tog emot, vände runt och skickade in ett inlägg som nickades ut rakt i gapet på Saydee. Han väntade ner bollen och drog till med en volley som målvakten inte kunde hålla, kastade iväg energigelen och firade sitt andra mål för säsongen. 1-3 kändes som en trygg ledning och mitt fokus riktades mot Sofascore och matchen mellan Stevenage och Bolton.
Det var fler som gjorde det för när slutsignalen i Stevenage bekräftade 0-0 steg jublet från bortasektionen i utkanten av High Wycombe. Det stod i detta skede klart att det nu skulle räcka med åtta poäng till för Portsmouth för att säkra uppflyttningen. Åtta poäng på sex matcher. Jag vaknade upp den första april med en behaglig känsla. Det skulle bara vara en tidsfråga innan uppflyttningen skulle bli klar, kanske redan på lördag.
Men Bolton ville annat. 5-2 hemma mot Reading i en av de få matcher där man kunde hoppas på att de skulle misslyckas med att vinna. Och Peterborough vann den svåra matchen borta mot Leyton Orient. Skit också, nu kommer Bolton att gå rent om inte Pompey mot alla odds tar en poäng där och de där åtta poängen verkar plötsligt svåra att ta. Om det blir förlust mot Derby kanske det sedan bara blir en poäng hemma mot Shrewsbury samtidigt som semestrande Bristol Rovers faller hemma mot Bolton och…
Så där snurrade tankarna runt i mitt huvud hela måndagskvällen och jag hade fullständigt glömt bort att se på det hela med rationell hjärna. Portsmouth hade nu 13 raka matcher utan förlust, varav tio segrar. Åtta poäng till skulle väl ändå kunna bärgas? Jag insåg att jag var nervös för att det skulle kunna bli nervöst, nervös inför tanken på att behöva en poäng i Bolton och nervös inför en potentiellt direkt avgörande match i Lincoln i sista omgången. Den som håller på Bolton, Barnsley eller Peterborough hade gärna bytt med oss, men det är Pompey init, en irrationell tanke om att klubben är evigt dömt att kasta bort bra lägen, clutching defeat from the jaws of victory.
Pompey 2 - 2 Derby
Pompey (4-2-3-1): Norris; Rafferty, Raggett, Shaughnessy, Ogilvie; Evans (Moxon 59), Pack (k); Kamara (Whyte 90+1), Saydee (Yengi 70), Lane (Anjorin 70); Bishop
Mål: Kamara 27, Moxon 77
Gula kort: Lane, Ogilvie
Övriga avbytare: Macey, Swanson, Sparkes
Derby (4-4-2): Wildsmith; Wilson, Nelson, Cashin, Sibley; Ward (Thompson 71), Adams, Smith (Hourihane 90+2), Blackett-Taylor (Washington 85); Mendez-Laing (k), Collins (Waghorn 90+2)
Mål: Ward 23, 35
Gula kort: Collins
Övriga avbytare: Vickers, Robinson, Fornah
Domare: Will Finnie
Publik: 20129 (2154 gästande)
Matchen mot Derby startade i hällregn. Evans och Joe Rafferty hade ersatt Moxon och Swanson. Tanken bakom detta var att det behövdes lite mer rutin på planen, samt att i anfallsspel rotera backlinjen så att Ogilvie spelade vänsterytter och Rafferty mittback. Det är ungefär så Portsmouth brukar spela, men det är mer en traditionell fyrbackslinje med Swanson till höger. Det skulle visa sig att det inte var en riskfri elva mot ett väldigt kontringsstarkt motstånd.
Portsmouth började något bättre utan att det blev riktigt farligt. Man försökte så gott det gick att spela sitt vanliga kortpassningsspel varierat med svepande bollar från Norris och Pack ut på kanterna, men det var svårt med den tunga mattan och blåsten. Väderförhållandena påverkade båda lagen förstås och tidigt i matchen gjorde Joe Wildsmith en missbedömning när han tog med händerna en meter utanför straffområdet. Kort brukar delas ut, men det blev bara frispark den här gången, en frispark som Wildsmith tippade över ribban till hörna. I frånvaron av chanser för hemmalaget tog Derby ledningen på en snabb kontring som Joe Ward avslutade med ett hårt skott mellan benen på Norris. Det var ett perfekt exempel på hur Paul Warne hade tänkt sig utnyttja Ogilvies höga position och bristen på mobilitet hos Pack och Evans. Vindsnabbe Corey Blackett-Taylor, som alltid spelar sitt livs fotboll mot Portsmouth tycks det, hittade ytan centralt bakom mittfältarna och Ward fick fritt fram för sitt avslut i luckan där en vänsterback normalt sett befinner sig.
Kvitteringen kom några minuter senare efter en snabb kombination där Bishop klackade fram bollen till Kamara som tunnlade Curtis Nelson och placerade in 1-1 vid första stolpen. Derbys utmärkta försvar hängde inte med där. Hemmalaget tryckte på utan att få ytterligare utdelning, delvis på grund av att man hade svårt att få fart på bollen, men också till följd av ett väldigt väldrillat motstånd. Derby tog en ny ledning efter att man vunnit bollen högt och Ward skjutit ett distansskott som styrdes via Ogilvie och ställde Norris. Detta tog stinget ur hemmalaget ett tag, men publiken bjöds ändå på lite underhållning när en räv smet in på planen. Hade Moxon tagit med sig Olga från Carlisle?
Portsmouth skapade en gyllene kvitteringschans när Wildsmith missbedömde ett långt inlägg och Saydee sköt över från nära håll. Hade han väntat ner bollen som mot Wycombe hade det varit kvitterat, men han hade nog inte tiden för det. I jakten på ytterligare en kvittering kastade Derbys bänk in något framför fötterna på Kamara i samband med en kontring. Inte det sportsligaste man kan tänka sig, men de hade själva fått en kontring stoppad av en räv så det var väl rimligt.
Även om de två baklängesmålen hade kunnat undvikas var 1-2 i paus logiskt. Portsmouth hade bollen 66% av tiden och Derby hade full utdelning när man väl hade den. Det är inte så kul att se på när de drar ner på tempot som motståndarsupporter, men det går undan när de sätter fart framåt. Det kändes som en stor risk för att det skulle bli ytterligare baklängesmål. Derby hade kanske också en känsla av att vara förfördelade då räven stoppade en potentiell målchans, och vid två tillfällen fastnade bollen på samma ställe i vätan i Portsmouths straffområde. De var också irriterade över att det inte flaggades offside vid 1-1. Möjligen var Kamaras fot nedanför linjen, men ingen av oss vill väl leva i en värld där en fot kan vara offside? Efter alla mina år som vänsterback tycker jag att hela spelbara kroppen ska vara offside.
Det var mer av samma i andra halvlek och långa stunder körde Portsmouth fast fullständigt. Vad Warne har innanför mössan (enda managern som klär i en enorm tofs?) är en riktigt skarp taktisk hjärna, som vägrar ge efter för populistisk fotboll. När elementen passade kunde man nullifiera serieledaren. Wildsmith retade upp publiken genom att ta lång tid på sig, vilket han inte hade vågat om han hade fått gult kort i första halvlek, och Derby kunde kontrollera mycket av tempot. Saydee försökte med ett skott från snäv vinkel när en passning till Bishop inte var möjlig till följd av bra försvarsspel. Det skulle krävas lite magi och det var precis vad vi fick efter att Moxon, Yengi och Tino Anjorin hade hoppat in.
I den 77:e minuten tog Moxon emot bollen och gjorde sitt karaktäristiska kvicka ryck. Wildsmith fick en hand på det hårda distansskottet, men var chanslös. Vilket sätt att öppna sitt målkonto! Någonstans hörde jag en räv som heter Olga jubla, eller så var det mitt eget vrål. Lite tur var inblandat då bollen hade studsat upp på Raffertys överarm i momentet innan utan att domaren hade noterat det, men visst är det så att det inte är en medveten hands om bollen går via en annan spelbar kroppsdel först?
Hemmalaget dominerade bollinnehavet än större i andra halvlek, nu 72%, men Derby hade fler avslut. För Norris blev det ett ingripande då ett hårt skott från Ebou Adams gick tacksamt rakt på. Derby hade tömt tanken och orkade inte kontra efter kvitteringen medan Portsmouth inte kom fram i det tätt packade straffområdet. Båda lagens fans hade skanderat “We are top of the league” och “Bounce around, if you’re top of the league” tillsammans. 2-2 var bra för båda, men ett underligt resultat när två av seriens tre bästa försvar möttes och Derby hade satt sitt försvarsspel helt perfekt. Portsmouth hade briljansen att göra mål ändå.
Förutom poängen, som nu innebär att det räcker med sju till för att gå upp, var det positivt med Tino Anjorins comeback. Han hade mycket väl kunnat få en straff för ett klumpigt ingripande av två försvarare, men domaren gjorde rätt som friade då han redan var ur balans efter första dribblingen och nog hade fallit ändå. Samtidigt, på mittplan hade den typen av lätt fasthållning och knuff i ryggen gett gult kort och frispark. Samma fråga som om offsidebedömningar kan ställas här. Vill vi verkligen att en sådan sak ska ge gult kort och frispark? I så fall kan vi kolla på Premier League istället.
För att återgå till de mer positiva sakerna från matchen tyckte jag att Evans och Pack fungerade utmärkt tillsammans offensivt. Det var nästan som att se Pack klonad. Bådas passningsspel var superbt och de såg ut att veta precis var den andre var. Litet minus för Evans i försvarsspelet vid båda målen. Det märktes ändå att Moxon är ett bättre komplement till Pack då laget fick bättre grepp om mittfältet efter att han byttes in. Inför de fem sista matcherna har Portsmouth nu tio vinster och fyra kryss med sig. Om Derby kryssar en gång räcker det med sex poäng till. Laget borde verkligen klara av att sy ihop detta.
Men League 1 är oberäknelig. Liknande väder på lördag och Shrewsbury kan visa sig vara en tuffare nöt att knäcka än vad man kunde tro. Ja, det är sant att ett lag som ska gå upp ska kunna hantera det också och Portsmouth har varit väldigt bra på att hantera nästan allt som kastats emot dem. Spelarna fokuserar på en match i taget och tappar inte fokus när det är tufft. Att komma tillbaka två gånger efter två baklängesmål mot serietvåan är ett tydligt bevis på det. Att fortsätta spela som vanligt trots en tappad ledning borta mot Wycombe likaså. Vi kan förstås inte anta att den och den matchen kommer gå på just det och det sättet, men vi kan lita på att laget har vad som krävs för att lyckas. Precis allt vi sett under säsongen tyder på det.
