Portsmouth - Bolton2 - 0
Stark seger i toppmötet
Efter en trevande start tog Portsmouth över mer och mer och kunde vinna rättvist hemma mot tvåan Bolton. Därmed satte man stopp för Boltons fina svit på elva raka matcher utan förlust, varav tio segrar. Med detta utökades serieledningen till sex poäng, med en match mer spelad.
Toppmatch i League 1. Två klubbar som både följt varandra och missat varandra genom åren. 2010 möttes de i Premier League och Johan Elmander spelade för Bolton. Det var ett tag sedan det var rutin att spela mot Bolton, Sam Allardyce och Kevin Davies. Nästa möte skedde nio år senare i League 1, varpå Bolton åkte ur och studsade tillbaka. Båda klubbarna har haft sina perioder av kris och siktar nu på att lägga det mesta av det bakom sig. Det är klart att de hör hemma i högre divisioner, men samma sak kan förstås sägas om fler klubbar i League 1.
Just denna dag skulle de båda visa att klassen kan vara hög även i division tre. Jag är tämligen säker på att de flesta som håller på Bolton inte håller med, att de tycker att deras lag inte kom upp i acceptabel nivå, och det är klart att de kan bättre, om de tillåts vara bättre. Men det gick att se att det var två väldigt bra lag som möttes. Två lag som ville spela ut från målvakten, men också två lag som ville göra det svårt för motståndaren genom att pressa högt. För John Mousinho var det ett både lätt och svårt val att sätta in Joe Morrell istället för Christian Saydee. Lätt då Morrell varit briljant fram till sin utvisning mot Blackpool och svårt då Saydee varit väldigt bra i de två senaste matcherna. Boltons starka innermittfält behövde dock bemötas med tre renodlade mittfältare, och det visade sig vara ett klokt resonemang.
Pompey 2 - 0 Bolton
Pompey (4-2-3-1): Norris; Rafferty, Raggett, Shaughnessy, Sparkes (Swanson 90+3); Morrell, Pack (k); Kamara (Whyte 67), Robertson, Lane (Devlin 82); Yengi (Saydee 90+3)
Mål: Shaughnessy 45, Yengi 88
Gula kort: Robertson, Sparkes, Rafferty
Övriga avbytare: Schofield, Towler, Martin
Bolton (3-1-4-2): Baxter; Dacres-Cogley (Mendes Gomes 81), Almeida Santos (k), Toal; Sheehan; Jones, Maghoma (Dempsey 67), Thomason (Morley 67), Williams (Iredale 67); Böðvarsson, Charles (Adeboyejo 81)
Gula kort: Thomason, Sheehan, Mendes Gomes, Jones
Övriga avbytare: Forrester, Jerome
Domare: Paul Howard
Publik: 19052 (742 gästande)
Det var flera intressanta bataljer på planen. Det var Alex Robertson mot Josh Sheehan, Sean Raggett mot Jón Daði Böðvarsson, Marlon Pack och Joe Morrell mot George Thomason och Paris Maghoma. Det var Abu Kamara mot Eoin Toal. Men den häftigaste av dem var Kusini Yengi mot Ricardo Santos. Drygt 90 minuters brottning där domaren ofta var på Santos sida och köpte att försvararen släppte taget om australiensaren, kastade upp armarna i luften för att säga “no hands, no hands”. Hur han kunde undvika frispark och varning när han rev ner Yengi på väg igenom till ett friläge är bortom min förståelse. Samma sak för Yengis psyke. Inte en enda gång lade han fokus på domaren utan han bara fortsatte att söka upp Santos för fler fysiska bataljer.
Men vi tar det från början. Bolton hade tidigt problem med att hantera bollen och det såg inledningsvis ut mer som slarv än som följd av pressen från hemmalaget. Portsmouth fick det inte riktigt att stämma första 20 vare sig framåt eller bakåt och även ett bitvis slarvigt Bolton kunde vara bättre. Maghoma var dominant och skapade den första riktiga chansen när han dribblade sig igenom för att sedan välja det svåra avslutet som inte gick igenom. Reprisen visade att bollen tog på handen på Conor Shaughnessy, men den var intill kroppen och straff hade varit hårt. Första 20 minuterna gick klart till Bolton och det såg inte ut som att hemmalaget skulle gå segrande ur matchen när Böðvarsson tvingade Norris till en jätteräddning varpå Charles lyckades styra bollen utanför det öppna målet.
Portsmouth kom att äta sig in i matchen och det var genom ett allt mer effektivt presspel. Båda lagen ville spela ut från målvakten med korta passningar och locka fram motståndaren i banan. Bolton hade tveklöst sett hur Blackpool effektivt hindrade Portsmouth under en halvlek, men också hur laget spelade sig ur pressen gång på gång mot Northampton. Det fanns farhågor om att Boltons båda anfallare skulle göra det svårt för Portsmouths mittbackar, men allt som oftast löste man problemet genom att Joe Rafferty gjorde en smart skarvning eller direktpassning till Kamara eller till innermittfältarna, alternativt att Norris lyfte en lite längre boll ut på kanten. Bolton hade svårare att hantera pressen då Nathan Baxter för dagen inte var lika säker med fötterna som Norris, och när Morrell allt mer började springa rätt försvann Maghoma ur matchbilden. Vid enstaka tillfällen kunde Thomason vända upp på mittplan och Böðvarsson lyckades förvånansvärt ofta hålla ifrån sig Raggett, men han hade inte tillräckligt med understöd för att Bolton skulle kunna etablera anfallsspel.
Det var mer och mer anfall från hemmalagets sida. Yengi hade inte skärpan inställd ännu och de få gånger han kom undan från Santos kunde han inte ta vara på sina lägen. Han kunde satt en assist till Robertson men passningen blev för hård och målet uteblev. Sedan hade han lite otur i ett friläge när skottet gick mellan benen på Baxter, men bollen tappade fart efter att ha träffat målvaktens lår och kunde rensas undan framför mållinjen.
Strax innan paus kom ledningsmålet och inte oväntat på en hörna från höger. Portsmouth är bäst i serien på offensiva hörnor och Bolton är kanske inte jättebra på att försvara dem. Shaughnessy löpte sig fri och skallade in sitt tredje mål på en högerhörna för den här säsongen. Det såg ut som att det var en medveten strategi att sikta på ytan framför första stolpen då flera av Sparkes inlägg hade hamnat där, men Bolton hade lyckats screena undan sina motståndare så långt.
Andra halvlek dominerades till stor del av hemmalaget som hade ett antal bra lägen utan att lyckas utöka ledningen. Avsluten var antingen för tama eller så var en försvarare i vägen. Santos briljerade med att täcka ut Packs försök till inspel till hörna utan att använda händerna. Skickligt kunde han liggandes ge bollen en liten touch med pannan så den gick över linjen. Ju längre halvleken led desto mer kändes det som att det inte skulle räcka med ett mål. Bolton har ju väldigt goda offensiva kvaliteter och de skulle förstås få en period eller två av dominans.
Men när Bolton var i offensiv tredjedel såg man allt tamare ut. Det blev farligt vid ett tillfälle när Norris hade lämnat en lucka vid första stolpen när Böðvarsson testade ett avslut från dålig vinkel. Norris kunde klistra bollen en decimeter eller två framför mållinjen och närmare en kvittering kom aldrig gästerna. De fick aldrig en lugn stund med bollen och utan något vidare understöd för Böðvarsson hände inget framåt. Ian Evatt testade ett trippelbyte och sedan ett dubbelbyte utan nämnvärd effekt. För Portsmouth tvingades Kamara byta efter ett snedtramp. Han ersattes av Gavin Whyte, och sedan kom även Terry Devlin in. Bytena visade sig vara lyckosamma.
Portsmouth fortsatte att anfalla och även om det inte var direkt nära 2-0 var det ändå närmare ett andra mål för hemmalaget än ett kvitteringsmål, och med två minuter kvar av ordinarie tid skulle Yengi få sin revansch över Santos. Pack lyfte en boll mot anfallaren som direkt hamnade i brottningsmatch med Santos. Devlin tog hand om bollen, passade Whyte i straffområdet och fick den tillbaka, varpå han passade tillbaka till Whyte på ett tillslag. Whyte tog emot och trädde fram bollen till Yengi för 2-0. Matchen i matchen var vunnen och den stora matchen var också vunnen.
Bolton hade spelat elva raka matcher utan förlust varav tio vinster. Man kom till matchen med fem raka hållna nollor och det enda krysset i den här raden var en 0-0-match borta mot Oxford. Portsmouth hade förstås gärna haft både Regan Poole och Colby Bishop till en sådan här toppmatch, men Mousinho har verkligen lyckats hitta en spelstil som passar Raggett och Yengi visade sig vara den svåraste möjliga motståndaren för Santos. Från mitten av första halvlek var detta en helt perfekt insats av hemmalaget och det var en insats som sände ett tydligt meddelande till resten av serien.
De som såg på Sky Sports fick se intressant statistik. Av 89 matcher sedan mars 2018 som Portsmouth haft ledningen i paus har man vunnit 73 och kryssat i 16. Inte en enda förlust från ledning i halvtid på nästan sex år.
