Tolv år utanför the Championship är över
1-2 hemma mot Wigan, sedan en 0-2-seger i Lincoln. Säsongen är över, Portsmouth tog 97 poäng och är färdiga med League 1 för denna gång.
Så många matcher, så mycket ångest, och allt gäller någon annan. Njuter vi oförskämt mycket av den här seriesegern? Ja, men det har vi förtjänat. Minnen från den senaste tidens händelser poppar upp. En uppblåsbar känguru som följde med Kusini Yengi ut på krogen och fastnade i en installation nära taket. En badboll som blåste i mål till stort jubel vid 0-0 mot Wigan. En snygg nedtagning i steget av Sean Raggett, som inte ansetts bra nog med fötterna för det här laget. Låt oss återkomma till det.
Såväl Wigan som Lincoln hyllade Portsmouth med ett så kallat guard of honour där de radade upp sig på varsin sida för att applådera mästarna när de klev in på planen. Wigan var klart bäst i en halvlek och hade med sig en ledning i paus och det tog ett bra tag innan Portsmouth vaknade till för en sen forcering. Efter att ha varit nära flera gånger slarvade man och gav bort 0-2 varpå Yengi omgående reducerade.
Portsmouth kastade verkligen köksbänken mot Wigan sista tio minuterna plus stopptid och det märktes att Wigan hade svårt att pressa fram det extra när de inte hade något att spela för. Ändå hettade det till lite i samband med en tackling på Marlon Pack, men det gruppbråk som uppstod bröts när Will Norris rusade ut till mittplan, lade händerna på någons axlar och hoppade upp. Han kan ha ropat något också. Det var tydligt att syftet med aktionen var att lätta upp stämningen och den gav önskad effekt. De inblandade började skratta och försöken att få Pack utvisad för ett andra gult kort övergavs och domaren nöjde sig med gula kort till bänkarna istället. Ett rött kort för kaptenen i hans potentiellt sista match på sin egen hemmaplan hade varit ett antiklimax.
Matchen tog slut och prisutdelninng följde. Jag hade tänkt att det skulle vara konstigt med en förlust och sedan ett firande på det, men det hela föll sig naturligt. Först ut var John Mousinho, sedan en spelare i taget. Pack ropades ut sist. Han snurrade runt ett varv under sin långsamma promenad ut mot podiet med pokalen. Fick sin medalj men glömde pokalen. När han väl hade höjt den stod han en stund och betraktade den från alla vinklar. Hade det verkligen hänt? Han skakade på huvudet och skickade pokalen vidare till Joe Rafferty.
Det kändes som välgörenhet när Pack flyttade hem, helt klart för bra för division tre, men solen visade upp en del fläckar under andra halvan av förra säsongen. Två utvisningar mot Charlton och klagomål på medspelares insatser vid åtminstone tre tillfällen som inte anstod en ledare kastade en del skugga över Packs första säsong. Men i första matchen under Mousinho fick han vikariera som kapten. Han satte en snygg volley och var tydligt rörd efter matchen. När Clark Robertson sedan släpptes på en fri transfer var det naturligt att ge bindeln till Pack och ansvaret tog han på bästa sätt. Mousinho har upprepade gånger sagt att det är Packs ledarskap som ligger bakom en sammansvetsad trupp och att Pack har vuxit med uppgiften har varit tydligt. Han har varit bäst i Pompey och han kom även med i årets lag.
När säsongen skulle avslutas var Pack inte med. Inte heller Raggett eller Lee Evans. Med halva elvan utbytt var det svårt att se att laget skulle kunna få med sig något från formstarka Lincoln, som inför avspark bara behövde vinna för att säkra kvalspel. Men Portsmouth spelade bra mot ett krampaktigt hemmalag och borde haft ledningen i paus. Efter att Danny Mândroiu halkat och missat en straff kontrade Portsmouth in två mål. Myles Peart-Harris hade fått en tokig varning när domaren fullständigt tappade den lättdömda matchen och borde egentligen ha bytts ut i paus, men Mousinho visade förtroende för Brentford-lånet som i andra halvlek visade klassen. Han iscensatte en kontring genom att lirka sig förbi en motståndare i eget straffområde. Owen Moxon fick bollen och gjorde det ryck han är så bra på och det hjälpte inte att han blev dragen i tröja och shorts. Bollen spelades ut till Paddy Lane som hittade tillbaka till Peart-Harris för en bredsida i bortre gaveln. På tilläggstid kunde Lane göra 0-2 på returen på ett stolpskott av Abu Kamara.
Jag är glad att Portsmouth vann för integritetens skull, även om jag också kan tycka att Lincoln hade förtjänat en kvalplats för deras otroligt starka andra halva av säsongen, som innebar att ett avstånd på 15 poäng till sjätteplatsen åts upp. Men League 1 är en grym liga och det är flera lag som kan känna sig besvikna över att inte få kvala. De tre förlorarna från förra säsongen, Bolton, Peterborough och Barnsley, får sällskap av Oxford, som repade sig sent, men inte för sent. Det blir intressant att följa detta spektakel.
Raggett var det ja. Det var i Lincoln under Danny och Nicky Cowley han slog igenom med ett sent segermål mot Burnley i FA-cupen. Han är typ två meter lång och lätt kobent, ser ut som att han inte har riktigt kontroll över fötterna ibland, men har utvecklats till en väldigt funktionell fotbollsspelare i ett lag som vill spela ut med korta passningar från målvakten, locka upp motståndaren i banan och sedan snabbt spela sig igenom till anfall. När Regan Pooles korsband gick av var vi beredda att ge upp direktuppflyttningen.
Det visade sig att för Raggetts del var det aldrig frågan om brist på teknik. Förvisso nådde laget inte upp till det fantastiska poängsnittet som man hade med Poole i laget, men efter att de första tolv matcherna utan Poole hade givit raden 5-3-4 avslutande man med 13-5-1. När Raggett väl hade vant sig vid att det var okej att ta lite risker med passningar som gick nära motståndaren hittade laget tillbaka till det flytet som man hade i början av säsongen, även om det också var en del matcher där spelstilen blev lite mer pragmatisk. Tolv av de 19 hållna nollorna kom med Raggett i backlinjen. Hans svar på att bli av med startplatsen var enastående. Om det är så att hans kontrakt inte förlängs, förutom Poole finns ju även Tom McIntyre i truppen, fick han avsluta sin femårssejour i klubben med att utses till matchens spelare i sin sista hemmamatch. Han har ofta varit ifrågasatt, men alltid kommit tillbaka, och han har vuxit till en kultspelare i klubben.
Det har varit tolv långa år, men nu är klubben äntligen tillbaka i andradivisionen. Det här är en tid för oss att njuta av, och lyxen att få följa kvalspelet i League 1 och upp- och nedflyttningsstiderna i the Championship med intresse. Vi lär återkomma med minnen från League 1 i sinom tid.
