Reserapport: Portsmouth - Sunderland
I februari 2010 styrdes kosan återigen mot Portsmouth för en viktig sexpoängsmatch mot Sunderland. Dagen efter skulle klubben gå ytterligare en viktig match - den mot konkurshotet. Bägge matcherna slutade 1-1.
Vi lämnade våra hem tidigt på tisdagsmorgonen för ytterligare ett av dessa übertidiga flyg. Übertidiga flyg innebär übertidig öl och mycket riktigt satt vi med varsin öl vid sextiden. Matchen skulle spelas samma kväll, men vi hade valt att stanna till torsdagen för säkerhets skull. Vi kom till Portsmouth vid lunchtid ungefär och det var en skön känsla att få se lite grönt gräs. Ett avbrott i en lång och kall vinter.
Efter ett snabbt stopp på hotellet (Ibis som vanligt) tog vi oss ner till centrum. Första anhalten var klubbshoppen.
Klubbshoppen. På något vis gillar jag den där retroaktiga vita bortatröjan. Mange också. Hans tryck Dindane 10 är nog rätt så unikt.
Efter ytterligare ett stopp på hotellet bar det av mot puben. Namnet är The Newcome Arms, en pub för de äkta supportrarna. Nigel Tresidder driver denna med sin fru och deras två katter, Pompey och Fratton End.
Mange ser lite uppgiven ut efter att ha försökt öppna dörren i cirka fem minuter.
Mange har till slut lyckats och vi kan notera mängder med souvenirer och minnen bakom bardisken.
Det var ganska så tomt när vi anlände, men med cirka två timmar till match började puben fyllas. Vi också. Jag noterar att det givetvis finns heltäckningsmattor även här, men så är vi ju i heltäckningsmattornas förlovade land. Vi lämnar puben för att ta oss till arenan, men på vägen dit blir det ett stopp på en ytterst liten pub som jag inte tror speciellt många vanliga supportrar känner till. Jag tackade nej till en öl. Japp, ni läste rätt. Jag är inte student längre och klarar inte alkoholen lika bra.
En biljett till Fratton End, vår lycka är gjord. Det blir Manges andra besök på denna läktare, mitt första.
Vi kommer fram med ganska god marginal till matchen. En kvart eller så. Utrymmet bakom läktaren är välfyllt.
Bra sikt härifrån. På brittiska fotbollsarenor får man inte svära, inte stå ut och inte dricka öl innanför den tejpade linjen. Fail, fail och fail.
Det är på något vis helt naturligt att stå upp här. Alla andra gör det och publikvärdarna har gett upp. Jag är ståplatssupporter i själ och hjärta. Vi står upp och sjunger, vrålar och svär om vartannat. Marc Wilson blir hackkyckling. Fansen är inte nöjda med hans mittbacksspel, men det är inte mycket som funkar för Portsmouth den här säsongen. Domaren Kevin Friend är inte vår vän. Han visar ut Ricardo Rocha sedan Darren Bent snubblat på sina egna ben i straffområdet. Vi ser det inte från Fratton End, men vi ser det på tv på puben efter matchen. 25:e reprisen visar att Rocha kan ha snuddat i närheten av Bents strumpa, men det är inte vetenskapligt bevisat. Bent tar hand om straffen själv och skickar in 0-1 via stolpen. Måstematchen ser förlorad ut efter femton minuters spel.
Portsmouth reser sig och börjar ta över matchen. Spelarna står för en hjälteinsats mot sina tolv motståndare. Två straffsituationer viftas bort framför våra näsor. Vi ser tydligt att åtminstone en av dem bör resultera i en kompensationsstraff. Halvtidssignalen ljuder. Avram Grant kliver ut på planen och skäller ut Friend efter noter. Grant blir också utvisad, men han stärker samtidigt sin redan omåttliga popularitet. Han står upp för klubben, för oss och för hela staden utan att tänka på konsekvenserna för honom själv. Sådant älskar man i Portsmouth.
Andra halvlek drar igång och efter cirka tio minuter missar Friend en solklar straffspark när Piquionne rivs ner. Bollen hamnar hos Basinas som blir fult tacklad av jordfräsen Cattermole. Andra gula kortet och tack och hej. Utjämnat på planen, men inte i målprotokollet. Fratton End vädrar blod. En rejäl fight är på gång.
Portsmouth fortsätter pressa på, men nu är det Sunderland som är farligast. Wilson gör ett snyggt självmål, men det är redan avblåst för offside. Sunderland har en boll i stolpens insida. Klockan tickar upp emot de 90 när Sunderland drabbas av ytterligare en utvisning. En spelare satsar stenhårt i en luftduell och knockar Rocha med en armbåge. Hela normalt sett beskedliga South Stand vrålar ut sin ilska över satsningen, som skedde precis framför dem.
I den sjätte övertidsminuten hittar Dindane rätt bakom Sunderlands målvakt. En nick från ingen vinkel alls innebär 1-1. Vuxna män kramar varandra på läktaren. Glädjen är vild trots att poängen är meningslös. Det räcker inte med en poäng, men det här handlar om något annat. Om att vi aldrig ger upp. "You can never break our spirit", som uncle Avram sade gång på gång under dessa månader.
Vi återvänder till The Newcome Arms efter matchen. Ett par timmar senare har vi lyckats lura några män att vi heter Sonny och Ericsson. "It's funny", säger en man och fortsätter: "You're name's Sonny, and his is Ericsson.". Vi stirrar på honom, nickar och ler. I själva verket hade vi pratat om takreklamen på Brentfords arena. När sedan vår taxi kommer är den beställd i Ericssons namn. Ingen av oss heter Ericsson.
Dagen efter i ett ödsligt Portsmouth. Staden håller andan i väntan på domen.
Dagen efter är det helt öde i Portsmouth. Klubben är i rätten och hela staden verkar sitta inne och hålla andan i väntan på domen. Det känns som att det är en begravning på gång, en enorm kontrast gentemot euforin vi kände vid Dindanes mål.
Hur hittar man till The Newcome Arms nu igen? Problem: det är ljust, vi är nyktra och viktiga landmärken som den mobila korvmojjen är borta.
Hur gjorde man nu igen för att öppna dörren?
Vi tänker oss att de mest inbitna befinner sig på The Newcome Arms en dag som denna. De kanske vet något mer? Och om de inte är där eller inte vet något, varför inte passa på att ta några öl i väntan på domen? Helt klart en vinn-vinn-situation i allt elände. Men på puben finns bara Nigel, hans fru och katterna. Det dyker upp ytterligare en man som ser ut att ha levt ett hårt liv. Katterna bråkar med varandra. Vi beställer hämtmat som inte smakar någonting. Pommes frites som tillbehör förstås. Daniel Azougy, den ekonomiske förbrytaren som gjorde affärer i Portsmouths namn, dyker upp på tvn på sin väg in till rättssalen. Sky har reportrar vid Fratton Park och medlemmar i Pompey Supports Trusts styrelse får uttala sig. Ingen tror på att Peter Storrietellers historia om en ny ägare är sanna.
Balram Chainrai vill rädda klubben (läs: sin investering) genom att försätta klubben i administration. PST har en idé om att starta en ny klubb ifall det värsta sker. Åklagaren vill att klubben försätts i konkurs. Framåt eftermiddagen hävdar åklagaren att Portsmouth FC är "insolvent". "That's the end of it", säger en uppgiven Nigel. Portsmouth FC kontrar med att man är nära att sälja klubben till en av två intresserade köpare. Den uppenbara bluffen går igenom, Portsmouth får nio poängs avdrag och ett transferembargo.
Fratton End eller Pompey?
Dindane, 10 mål?
Spinnaker Tower.
Det blir hemfärd först på torsdagen så vi har lite tid över för att besöka hamnområdet. Portsmouth är vackert här. Modernt men samtidigt med ruffiga inslag, kontrasterna är speciella. På morgonen för hemresan ser vi nyheter om ett snöväder som rört sig in över Dover. Knappt en decimeter snö har fallit och folk uppmanas att stanna inne. Är vår hemresa i fara? Nej, det visar sig gå utmärkt att ta sig till Heathrow och sedan till Landvetter. Ännu en resa med oförglömliga minnen till följd är genomförd.
Idag, ganska så exakt ett år senare, fortsätter klubben processen att rensa ut den ekonomiska dopingen ur systemet. Det går långsamt och segt. Kontraktstvister med Michael Brown och Richard Hughes kostar Portsmouth £50000 i lönekostnader varje vecka, och ingen av dem kan spela för då triggas dyra kontraktsförlängningar. Tal Ben Haim, som varit ett praktfiasko, tjänar £37000 i veckan och har inte gjort en träning med klubben sedan försäsongen. Kampen för överlevnad sker på och utanför planen. Räcker det till nytt kontrakt eller tvingas klubben till en ännu svårare uppgift, att sanera ekonomin i League One? Nu om någon gång behöver Portsmouth FC lite av den kämparanda som Grant pratade om. Och laget behöver stödet från de mörka åren i slutet av 90-talet.
Det är nog dags att glömma glansdagarna från säsongerna 2006-07 och 2007-08 och bara se framåt. Kanske titta på Bournemouth som en rollmodell? Klubben som låg i fjärdedivisionen med stort poängavdrag, fixade nytt kontrakt och nu är på god väg att flyttas upp från League One. Det känns som att det finns mycket att lära av klubben som brukade vara vår farmarklubb.
