Säsongen är inte över trots allt
Det såg ut som att kval var långt borta efter två raka förluster, men efter tio poäng på fyra matcher har Portsmouth häng igen. Det bäddar för en spännande påskhelg.
Portsmouth 1 - 0 Forest Green
Pompey (4-3-3): Macey; Rafferty, Raggett, Robertson (k) (Towler 81), Ogilvie; Lowery, Tunnicliffe (Pack 71), Morrell; Dale, Bishop, Jacobs (Scarlett 81)
Mål: Dale 51
Gula kort: Lowery, Dale, Towler
Övriga avbytare: Steward, Bernard, Hume, Thompson
Forest Green (4-4-2): Doohan; Godwin-Malife, Casey, Cooper, Robson; McAllister, McGeouch (k) (Omotoye 72), Bunker, Garrick (Bakayoko 86); Peart-Harris (O’Brien 86), Savage
Gula kort: Garrick, Godwin-Malife
Övriga avbytare: Thomas, Bernard, Moore-Taylor, Brown
Domare: Paul Howard
Publik: 17968 (346 gästande)
Det borde vara upplagt för en flermålsseger när seriens mest läckande försvar kommer på besök. Duncan Ferguson har väl till viss del styrt upp det där, och förutom en 4-0-förlust borta mot Ipswich har Forest Green ryckt upp sig. Segern hemma mot Sheffield Wednesday hade gett lite självförtroende, men även inför matchen var det långt upp till säker mark.
Portsmouth hade fått tillbaka ett par spelare och kunde starta kaptenen Clark Robertson istället för Ryley Towler. Towler hade det tungt mot Port Vale och även om han imponerat stort sedan övergången i januari känns det en aning säkrare med Robertson. Joe Morrell var åter på innermittfältet där han spelade tillsammans med Tom Lowery och Ryan Tunnicliffe. På bänken återfanns äntligen Marlon Pack som missat sju veckor efter en knäoperation.
Forest Green inledde ultradefensivt med 4-4-2 med två falska nior. David Savage är liksom sin far en innermittfältare och detsamma gäller för hans anfallspartner. Taktiken var att stanna i matchen så länge som möjligt och det var mycket trångt runt och i gästernas box. Trots det borde Portsmouth tagit ledningen vid ett par tillfällen. Närmast kom man när Michael Jacobs tråcklade sig igenom och sköt ett skott förbi målvakten, men det fanns ett försvarsben i vägen och 0-0 stod sig.
Lite mer tempo och lite fler avslut från distans hade kunnat göra skillnad. Nu stod det 6-0 i avslut i paus och jag kunde inte komma på någon intressant räddning som Ross Doohan behövde göra.
I pausen blev det lite underhållning i form av en lång rad klubblegendarer som presenterades på planen. Detta höjde stämningen en aning på ett väldigt lågmält Fratton Park. Man kunde förvänta sig en del suck och stön, men det var inte ens det. Visst hade många förväntat sig att matchen skulle varit avgjord tidigt och det bidrog säkert till den avslagna stämningen. Det var en aning pinsamt att bortasupportrarna med rätta kunde sjunga om att de hade hamnat på ett bibliotek.
Det blev lite bättre i paus och efter fem minuter kom det förlösande målet. Joe Raffertys inlägg nickades in vid bortre stolpen av lille Owen Dale som nådde högre än Udoka Godwin-Malife. Bollen gick in via försvararens skuldra och det får mer ses som en tabbe av honom än en bra aktion av Dale.
Förlösande? Ja, det borde varit det, dels för laget och dels för Dale, men det andra målet ville inte komma. Dale borde ha satt returen på Jacobs skott i mål istället för en meter utanför och Sean Raggett borde ha nickat in en frispark. Nej, Portsmouth släppte på gasen och lät gästerna anfalla och det var skönt att till slut se Pack komma in på mittfältet för att styra upp saker och ting.
I den 77:e minuten kom gästernas första avslut när Myles Peart-Harris sköt ett löst skott fem meter utanför. Sedan kom det ett avslut som gick via inhopparen Towlers ben rakt i gapet på Matt Macey och en nick som gick flera meter utanför. Forest Green var fullständigt ofarliga, men även blinda hönor hittar ju korn.
Därför var det en lättnad att se Colby Bishop hitta Morrell i full fart på offensiv planhalva på tilläggstid. Det var inte svårt för alla kunde höra walesaren ropa “Colby! Colby! Colby!” och med lätthet överrösta 17600 tysta hemmasupportrar. Morrell drev framåt och lade bollen på den finaste av tallrikar bara för att se Dale återigen missa målet. Hur var det möjligt?
Det kunde blivit kostsamt för med en minut kvar av tilläggstiden kunde Tyrese Omotoye vända upp och skjuta från femton meter, dock rakt på Macey som enkelt räddade, men en meter till höger och det hade mycket väl kunnat bli 1-1 där.
Big Dunc var säker i sin analys efter matchen. Om något lag skulle gjort mål i andra halvlek var det hans. Denna brist på insikt lär inte hjälpa laget att klara kontraktet. Visst hade Omotoye en chans och visst skickade de iväg fem avslut mellan minut 77 och 96, men nära var det inte.
Tack vare ett kryss för Peterborough och en förlust för Derby är det nu tre poäng upp till sjätteplatsen. Peterborough och Derby har klart bättre målskillnad varför det effektivt är fyra poäng, men det är lite jämfört med i januari för Portsmouth som tillsammans med Peterborough och Sheffield Wednesday vunnit näst flest matcher i serien sedan årsskiftet.
Sex poäng över påsken är mycket att be om och Milton Keynes på bortaplan är en tuff uppgift att börja med. Men tänk om. Tänk om laget går fullt mot Milton Keynes och Morecambe samtidigt som Bolton, Peterborough eller Derby tappar poäng i någon match. Det är plötsligt öppet igen.