Southampton - West Ham0 - 1
Southampton – West Ham: Tre poäng, sponsrat av David Moyes
Efter inte ens en vecka som tränare för Southampton, var det dags för Ivan Juric att leda laget in i hans första Premier League match. Trots den korta startsträckan, och den helt nya spelfilosofin, gick det att se en tydligare identitet i det 5 dagar gamla Southampton, än vad det gick att se i det 6 månader gamla West Ham.
Southampton ställde upp i 3-4-2-1, spelade med en hög och intensiv man-man press och försökte vinna bollen högt upp i banan. Vilket höll på att straffa sig direkt.
Bowen och Wan-Bissaka kombinerade sig ner längs med högersidan. Wan-Bissaka lyckades med hjälp av sin snabbhet bryta sig loss och tog sig hela vägen in i offensivt straffområde. Väl där spelade han bollen snett-inåt-bakåt till Soler, som på ett tillslag satte den stenhårt i ribban från ett fåtal meter.
Det var ett perfekt utfört anfall i den fjärde minuten som utnyttjade den höga press Ivan Juric använder sig av som tränare. Det var rörelse, få tillslag på bollen, och snabbhet med offensiva intentioner när de väl lyckades passera pressen och den enda gången som de lyckades utnyttja Southamptons osynkroniserade press.
Resten av matchen var det längre bollar som gällde. West Ham bestod av statiska spelare som sällan gav varandra fler än ett passningsalternativ. Det var lätt för Southamptons spelare att läsa var nästa passning skulle ta vägen och mer ofta än sällan slutade det med att Fabianski, och sedan Areola, fick slå långt.
Southampton låg på under den första halvleken och såg länge ut som det bättre laget. Fabianski fick göra ett par riktigt vassa räddningar, framförallt på nickar från den två meter långa nigerianen Onuachu. West Ham kom aldrig riktigt igång efter Solers ribbträff utan istället handlade West Hams halvlek om två skador.
Max Kilman klev av efter problem med axeln i den 19:e minuten. Men även om hans frånvaro är ett enormt avbräck, hamnade allt fokus hamnar på Fabianski. Polacken kolliderade med både Fullkrug och Nathan Wood vid ett inlägg och blev liggande. Efter en längre paus rullades han ut på bår av sjukvårdspersonal. Todibo och Areola klev in på planen, men resten av halvleken var relativt händelselös för båda lagen efter det långa spelavbrottet.
Redan i pausen inför andra halvlek byttes Alvarez in istället för Soler, något som i praktiken inte ändrade på någonting. Matchen var fortsatt händelsefattig och kantades av många halvchanser från två lag som var fast i ett ställningskrig.
Det avgörande momentet kom dock i minut 59. En hörna som Southampton inte lyckades rensa undan letade sig in på nytt i straffområdet. Väl där stod naturligtvis Soucek som nickade till Fullkrug, som i sin tur nickade till Bowen som kunde peta in det första, sista och avgörande målet.
Resten av matchen handlade mycket om Southampton och deras jakt på kvittering. Onuachu nickade, och Walker-Peters löpte sig trött längst med vänsterkanten. Men någon kvittering kom aldrig, och West Ham kunde andas ut när domare Lewis Smith blåste av matchen i 98:e minuten.
Något att ta med sig från matchen är det deprimerande faktumet att Southampton hade en tydligare spelidentitet än West Ham. Lopetegui har, trots all den tid och pengar som han fått spendera, ännu inte lyckats sätta sin prägel på West Ham.
Att säsongen efter David Moyes skulle innebära en rejäl omställning tror jag alla såg komma. Men att West Ham fortfarande skulle sakna en identitet vid annandag jul, tror jag det var färre som kunde förutspå.
I Southampton gick det att se tydliga drag av det som gör ett fotbollslag till ett lag tränat av Ivan Juric. Kantspel, man-man markering, en hög press och ett kompakt försvar när pressen misslyckas.
Men när man tittar på West Ham, går det inte att se Julen Lopetegui. Det saknas rörelse i speluppbyggnaden och det saknas kombinationsspel och variation i anfallsspelet. Just nu är det istället ett West Ham som tar poäng på samma sätt som Moyes gjorde under hans sista halvår.
Under säsongen har det funnits tecken på hur bra det kan bli. Jag tänker då på den andra halvleken mot Manchester City eller matchen mot Newcastle. Men perioder som spelet fungerat på önskvärt sätt, är få och för långt där emellan.
Varför det taktiska har varit så inkonsekvent är svårt att sätta fingret på. Men jag tror att mycket har att göra med sommarens nyförvärv. Känslan är att det för tillfället är för många kockar som alla vill bidra med sin åsikt kring vad West Ham behöver. Steidten har en vision, Noble har en, Sullivan har en och Lopetegui har en.
Soler, Wan-Bissaka, Todibo, Rodriguez, Fullkrug, Summerville, Kilman och Guilherme är alla bra spelare. Men olika i spelstil. Utöver det består West Ham av en spelartrupp som var vana vid en helt annan taktisk spelstil gentemot vad Lopetegui ser ut att vilja implementera.
Det är det som är känslan just nu. Det är en ledning, tränarstab och spelartrupp fylld med individer som alla vill det bästa för West Ham, men som har svårt att komma överens om vad det bästa för West Ham faktiskt innebär.
För tillfället är lagdelarna löst sammanhängande, och spelarna agerar efter eget initiativ. Dock ser det ut som att kämpaglöden återvänt under de tre senaste matcherna. Förhoppningsvis innebär detta att tron på “projekt Lopetegui” kan ta fart, och att truppen kan börja dra åt samma håll igen.
Coyi.
