Southend 3 - 3 Portsmouth
Det såg ut som en behaglig resa efter 0-3 vid 30 spelade minuter, men Portsmouth var aldrig tre mål bättre än Southend. Hemmalaget justerade sin taktik och tog en rättvis poäng. Portsmouth är i helt enkelt nte tillräckligt bra just nu.
Swish, ch-dunk, ch-dunk, ch-dunk. Etc. Var det tåget som gick? Japp. Kan vi genskjuta det vid nästa station? Kanske. Hur många poängs ledning som helst i vintras. Fyra månader som nummer ett. Blew it. 0-3 efter 30 minuter mot Southend. Blew it. Det enda som hade fått fotbollsjaget att må sämre är om detta hade skett i League 2. Så Kenny Jackett inledde med 4-4-2 och det var det enda bra han gjorde. Tydligen. Bryn Morris och Ben Close ensamma på innermittfältet, Oliver Hawkins och Omar Bogle på topp. Viv Solomon-Otabor istället för Ronan Curtis. Anton Walkes istället för Nathan Thompson, skadad och avstängd.
Southend inledde bäst och hade hyfsade avslut som Craig MacGillivray enkelt kunde rädda. Istället tog Portsmouth ledningen i åttonde minuten. Ett snabbt anfall avslutades med ett hårt inlägg av Jamal Lowe som Nathan Bishop inte kunde hålla och Morris smackade upp bollen i nättaket. 0-2 kom efter att en hemmaförsvarare missat att nicka undan en hög rensning på ett inlägg från vänster. Bollen studsade högt och Close, som hade gått upp i nickduellen, drog till på volley. Bollen satt lågt till höger.
Ett klapp-klapp-anfall gav ett tredje mål några minuter senare, men det dömdes bort av en dåligt positionerad linjeman. Från hans position var Bogle offside, men inte om man drar en vinkelrät linje. Det spelade ingen roll då Hawkins rakade in trean efter att Southend inte fått undan returen på Morris stolpskott.
0-3 och cruising? Nja, kanske mer svagt försvarsspel av Southend, för hemmalaget hade spelat ganska bra i övrigt. Portsmouth anföll rakt och rappt och förtjänade tre mål, men Matt Clarke bjöd ganska omgående Simon Cox chansen till en enkel reducering. 1-3, och nära ytterligare reducering innan paus. Så vad gör du härifrån, Kenny? En extra man på mitten i paus? Kanske. Så tänkte Chris Powell och Morris och Close blev övermannade.
Portsmouth hade kontringar utan att riktigt få till det. Bogle sköt när han hade kunnat passa till Solomon-Otabor, men 1-3 stod sig med kvarten kvar. Målmässig kontroll, dock ej spelmässig sådan. Vi hoppades på att undvika 2-3 och så långt hade Southend trots allt inte lyckats skapa något farligt. Något behövde ändå göras och något gjordes av Jackett.
Det var logiskt att lyfta av Bogle med krampande vader för att sätta in Gareth Evans. Allra helst skulle ju en defensiv mittfältare tas in, men någon sådan fanns inte att tillgå. Tom Naylor var ju avstängd och Thompson tydligen skadad. Igen.
Så Evans istället. Då fanns ju faktiskt möjligheten att plocka av Lowe, sätta in James Vaughan och flytta ut Evans på kanten vid behov. Tre minuter senare: straff för Southend. Morris kunde försökt skicka undan bollen, men tog ner den och Michael Kightly hann emellan och blev fälld. Klantigt och onödigt och Cox satte säkert 2-3. Vad gör man nu då? Mittfältet skrek efter en defensiv kraft, men hur då? Kanske Evans som högerback och Walkes i mitten?
Det blev 3-3 till slut efter en briljant passning av Timothee Dieng till Cox för ett hattrick och Jackett sammanfattade det väl med "that's football". Sant, men lite PR-träning hade inte skadat här. Ingen supporter gillar sådana ord, vi vill se ilska, eller i varje fall en emotionell reaktion som säger "jag bryr mig och ska fixa detta". Jackett reagerar inte emotionellt, inte utåt, och jag tror inte heller han tar fram hårtorken, och det är lika bra det för det hjälper förstås inte mot dåligt självförtroende. Det enda som hjälper är segrar och en gyllene chans att ta en slarvades bort här.
Det positiva var att 4-4-2 funkade fint tills Southend gick över till 4-3-3, men det hade Jackett inget motdrag mot. Med Naylor tillbaka kan sådant hanteras. Många tyckte att det hade varit bättre att fortsätta med 4-4-2, en synnerligen märklig lösning på problemet att man blev överkört på mitten. Powell sade efter matchen att han inte skällde på spelarna i paus för han insåg att deras sköra självförtroende inte skulle klara av det. En intressant fråga att bolla vidare till alla de som tror att 4-4-2 med hårtork löser allt.
Det blir knappast ett bättre läge än tremålsledning efter 30 minuter mot Bristol Rovers, men spelarna måste lägga detta bakom sig. Supportrarna också. Det är 0-0 och det är allt att spela för. Ända tills nästa seger kommer vi vara mycket nervösa vid ledning och vi minns från Paul Cooks första säsong vad det innebär att leda med ett mål på stopptid. Med fjorton matcher kvar är vi alltjämt mitt i en toppstrid och det här kan gå åt tre håll. Antingen biter vi oss kvar med två raka segrar, eller så blir det en seglats mot ett spännande play-off. I värsta fall blir det ett par nervösa sista matcher för att försvara kvalplatsen och för att undvika det sistnämnda scenariot behövs en seger mycket snart. Det kan alltså sluta med en neslig sjundeplats, något som var fullständigt otänkbart två dagar in på 2019. På tisdag kommer nästa chans att hitta formen och jag tror att laget kommer att ta den. Jag hoppas på att man kommer att komma ut till matchen som ett sårat djur och att Fratton Park kommer att plocka fram ryggen mot väggen-mentaliteten.
Räkna inte bort Portsmouth än.
Southend (4-4-2): Bishop; Bwomono, Turner, Moore, Hart; McLaughlin, Mantom (k) (Hutchinson 73), Dieng, Kightly (Wabo 82); Cox, Humphrys (Klass 25)
Pompey (4-4-2): MacGillivray; Walkes, Burgess, Clarke (k), Brown; Lowe (Vaughan 88), Morris, Close, Solomon-Otabor (Curtis 71); Hawkins, Bogle (Evans 75)
Domare: Dean Whitestone
Publik: 7300 (1239 gästande)
