Swindon 5 - 0 Portsmouth
Om ändå en match varade i 60 minuter...
Jag har sett mycket fotboll i mitt liv. Jag har sett matcher som borde slutat 5-0 men som slutat 0-1. Portsmouths FA-cupvinst på Old Trafford 2008 var en sådan match. Jag har också sett matcher där siffrorna runnit iväg trots att matcherna varit jämna. Den här matchen ska ha varit en sådan. I 60 minuter gjorde Portsmouth det mesta rätt mot en på papperet överlägsen motståndare. Swindon var frustrerat, publiken var frustrerad och Paolo Di Canio käftade med domaren. Och så gjorde han de där tre bytena under första kvarten av andra halvlek. Det tredje blev synnerligen lyckat.
James Collins hade varit på plan i en minut innan han satte 1-0. Fem minuter senare satte han 2-0 och ytterligare tre minuter senare spelade han fram till 3-0. Fyra minuter senare fullbordade han sitt hattrick och efter en tio minuter lång måltorka satte han sitt fjärde och Swindons femte. Det går att förklara hur ett lag kan klappa ihop så fullständigt efter tolv raka utan vinst när första målet släpps in. Kan man verkligen begära att spelarna ska ge sitt yttersta för en klubb som är konkursmässig och som bara kan skriva på månadskontrakt? Supportern tycker att det är självklart, men lika enkelt är det nog inte för spelaren. Spelare som Lee Williamson och Jon Harley har sin familj i Midlands. Gabor Gyepes har sin i Ungern. Först när de har längre kontrakt är det idé att flytta med familjen till Pompey.
5-0 i baken till trots, det finns positiva saker att ta med från den här matchen. Utan Izale McLeod och Brian Howard spelade Portsmouth med trebackslinje. Vågat med tanke på att de två bästa mittbackarna, Ricardo Rocha och Gyepes saknades. Vågat med tanke på att en av de som spelade är 17 år. Det gav offensivt utrymme för Harley och Mustapha Dumbuya. Vingbacksrollen är som som klippt och skuren för bägge. Det gav friare tyglar och en central roll för Liam Walker, men just mot Swindon saknades spets. Ende renodlade forwarden som var tillgänglig och i fysiskt trim var Ashley Harris, 18. Den nästan dubbelt så gamle David Connolly startade på bänken.
Simon Eastwood hade inte mycket att göra i första halvlek men det han gjorde fixade han galant. En reflexräddning på Chris Martins klackspark räddade gästernas nolla, men det var Portsmouth som hade det mesta framåt. Walker och Dumbuya testade Wes Foderingham och Dumbuya hade även ett skott i burgaveln, men bästa chansen fick Darel Russell. Hans skott från nära håll blev dock totalt misslyckat. Det träffade Harris och bollen rullade utanför.
Andra halvlek inleddes bäst av Portsmouth och matchens dittills bästa chans fick Williamson som prickade ribban med en frispark. Det var den 16e ramträffen den här säsongen för den som är intresserad. Sedan kom Collins in och med det kom det stora raset. Den sista halvtimmen av matchen tänker jag inte skriva mer om. Det räcker med att lyfta fram att 1504 tillresta supportrars högsta (enda) jubel kom efter sången "Let's pretend we scored a goal", precis som man gjorde förra säsongen vid ett par tillfällen. Dessa supportrar fick lovord från Swindons fans efter matchen och applåderades av Di Canio. Jag vill också lyfta fram att 18-årige Jed Wallace gjorde sin debut i och med ett inhopp i mitten av halvleken. Därmed var han den tredje egna produkten som fick spela i den här matchen.
Connolly satte huvudet på spiken när han efter matchen sade följande: "There is quality in this side, but we must find a way to create chances and get balls into the opposition’s box". Guy Whittingham har inte mycket att arbeta med och det är bara lån och okontrakterade spelare som kan värvas samtidigt som truppen får innehålla max 20 spelare.
James Collins hade varit på plan i en minut innan han satte 1-0. Fem minuter senare satte han 2-0 och ytterligare tre minuter senare spelade han fram till 3-0. Fyra minuter senare fullbordade han sitt hattrick och efter en tio minuter lång måltorka satte han sitt fjärde och Swindons femte. Det går att förklara hur ett lag kan klappa ihop så fullständigt efter tolv raka utan vinst när första målet släpps in. Kan man verkligen begära att spelarna ska ge sitt yttersta för en klubb som är konkursmässig och som bara kan skriva på månadskontrakt? Supportern tycker att det är självklart, men lika enkelt är det nog inte för spelaren. Spelare som Lee Williamson och Jon Harley har sin familj i Midlands. Gabor Gyepes har sin i Ungern. Först när de har längre kontrakt är det idé att flytta med familjen till Pompey.
5-0 i baken till trots, det finns positiva saker att ta med från den här matchen. Utan Izale McLeod och Brian Howard spelade Portsmouth med trebackslinje. Vågat med tanke på att de två bästa mittbackarna, Ricardo Rocha och Gyepes saknades. Vågat med tanke på att en av de som spelade är 17 år. Det gav offensivt utrymme för Harley och Mustapha Dumbuya. Vingbacksrollen är som som klippt och skuren för bägge. Det gav friare tyglar och en central roll för Liam Walker, men just mot Swindon saknades spets. Ende renodlade forwarden som var tillgänglig och i fysiskt trim var Ashley Harris, 18. Den nästan dubbelt så gamle David Connolly startade på bänken.
Simon Eastwood hade inte mycket att göra i första halvlek men det han gjorde fixade han galant. En reflexräddning på Chris Martins klackspark räddade gästernas nolla, men det var Portsmouth som hade det mesta framåt. Walker och Dumbuya testade Wes Foderingham och Dumbuya hade även ett skott i burgaveln, men bästa chansen fick Darel Russell. Hans skott från nära håll blev dock totalt misslyckat. Det träffade Harris och bollen rullade utanför.
Andra halvlek inleddes bäst av Portsmouth och matchens dittills bästa chans fick Williamson som prickade ribban med en frispark. Det var den 16e ramträffen den här säsongen för den som är intresserad. Sedan kom Collins in och med det kom det stora raset. Den sista halvtimmen av matchen tänker jag inte skriva mer om. Det räcker med att lyfta fram att 1504 tillresta supportrars högsta (enda) jubel kom efter sången "Let's pretend we scored a goal", precis som man gjorde förra säsongen vid ett par tillfällen. Dessa supportrar fick lovord från Swindons fans efter matchen och applåderades av Di Canio. Jag vill också lyfta fram att 18-årige Jed Wallace gjorde sin debut i och med ett inhopp i mitten av halvleken. Därmed var han den tredje egna produkten som fick spela i den här matchen.
Connolly satte huvudet på spiken när han efter matchen sade följande: "There is quality in this side, but we must find a way to create chances and get balls into the opposition’s box". Guy Whittingham har inte mycket att arbeta med och det är bara lån och okontrakterade spelare som kan värvas samtidigt som truppen får innehålla max 20 spelare.
Swindon: Foderingham; Thompson, Devera, Ward, McCormack (k); Ritchie, Miller (Ferry 51), Hollands, De Vita (Roberts 46); Williams, Martin (Collins 60)
Pompey: Eastwood; Michalik, Ertl (k), Webster; Dumbuya, Walker (Connolly 64), Williamson, Russell, Harley; Allan (Wallace 71); Harris (Mendez-Laing 86)
Mål: 1-0 Collins (61), 2-0 Collins (66), 3-0 Hollands (69), 4-0 Collins (73), 5-0 Collins (83)
Domare: Stephen Martin
Publik: 11381 (1504 Pompey-fans)
David Gunnarsson Lorentzen2013-01-02 21:36:15
