Utslaget av Tottenham medan sökandet efter rätt manager fortsätter
Portsmouth kämpade tappert mot ett överlägset Tottenham och föll med bara ett mål utan att riktigt kunna hota framåt. Vid sidan av planen fortgår sökandet efter ny manager. Intressanta kandidater finns, men klubben är noga med att ingen information ska läcka ut.
Tottenham 1 - 0 Portsmouth (FA-cupen)
Tottenham (3-4-2-1): Forster; Tanganga, Sanchez, Davies; Royal, Sarr, Skipp, Sessegnon (Spence 77); Gil (Devine 90+2), Son; Kane (k)
Mål: Kane 50
Gula kort: Sanchez
Övriga avbytare: Lloris, Doherty, Romero, Lenglet, Højbjerg, White, Mundle
Pompey (3-5-2): Griffiths; Morrison, Raggett (k), Ogilvie; Swanson, Tunnicliffe (Thompson 75), Morrell (Jacobs 85), Hackett (Koroma 75), Hume; Bishop (Pigott 85), Dale (Curtis 87)
Gula kort: Thompson
Övriga avbytare: Oluwayemi, Freeman, Dockerill, Payce
Domare: Thomas Bramall
Publik: 60161 (8880 Pompey-fans)
Ett skadeskjutet Portsmouth stod upp bra mot Tottenham utan att hota framåt. Det var talande att den nio man starka bänken innehöll Josh Dockerill och Adam Payce, som båda saknar erfarenhet av ligaspel. Kieron Freeman och Louis Thompson var i varje fall tillbaka på bänken, medan avstängde Marlon Pack och skadade Tom Lowery, Jay Mingi, Jayden Reid, Clark Robertson och Joe Rafferty saknades. Utanför truppen var även Tottenham-lånet Dane Scarlett och cupbundne nyförvärvet Ryley Towler. Halva startelvan hade lätt kunnat bytas ut mot bättre alternativ och det är bra att ha det i bakhuvudet när man ska bedöma en match mot ett reservbetonat Premier League-lag.
Det finns inte mycket att säga om den här matchen, vilket bekräftas av Spursredaktionens korta matchrapport. Få målchanser, spel mot ett mål, och aldrig riktigt spännande. En sömnig tillställning, men för oss var det här en fråga om stolthet, om 8880 tillresta fans som gav högljutt stöd matchen igenom, och kanske även om en spelartrupp som till slut bestämde sig för att knyta näven i fickan och rädda säsongen.
Matchen utspelade sig på ett sätt som vi är vana vid från Portsmouths matcher i tidigare omgångar, mot klubbar som Harrow Borough, Altrincham och Hereford med flera, där det sämre laget försöker hålla sig kompakt och hoppas på att någon kontring ska resultera. Problemet för Pompey denna gång var frånvaron av kombinationen snabbhet och kraft hos anfallsspelarna. Colby Bishop har musklerna, vilket han snyggt demonstrerade med ett nacksving, och Owen Dale har snabbheten. Scarlett har både och, vilket normalt sett ger Portsmouth något att kontra med i den här typen av matcher.
Enda gången som gästerna kunde skapa en målchans kom av denna anledning till efter ett lite längre och ordnat anfall. Denver Humes inlägg nickades ner av Bishop till Reeco Hackett som testade en konstspark. För den före detta Southampton-målvakten Fraser Forster var det dock ingen större svårighet att stöta undan bollen till en hörna.
Normalt sett brukar fasta situationer vara det sämre lagets stora chans att skapa något, men Tottenham är bra i luftrummet och Portsmouth är dåliga på att serva. Det är oftast Pack, Robertson och bänkade Michael Jacobs som tar hand om hörnorna, så det var knappast någon överraskning att det var lätt för hemmaförsvaret. Desto farligare blev det i andra änden när en hörna ledde till en trasslig situation framför Josh Griffiths. Heung-Min Son slog en bra hörna och uppoffrande försvarsspel av Hume räddade målet från påhälsning.
Första halvlek såg väldigt mycket ut som ett långt handbollsanfall. Tottenham vann tillbaka bollen ofta eftersom gästerna envisades med att försöka spela sig ur varenda situation. De är förstås bolltrygga, men också lite kantiga, vilket är en stor kontrast till de tekniska spelarna i Premier League. När Portsmouth var där för tretton år sedan var det i ärlighetens namn sisådär med tekniken. Man sökte det längre uppspelet då och då, men det var förgäves. Det hjälpte förstås inte att Bishop drogs i tröjan matchen igenom medan domaren i stort sett bara såg de närkamper han var mest skyldig i.
Innan pausen visade Michael Morrison hur en League 1-spelare tar emot en rejäl smäll. Stämplingen av Oliver Skipp var absolut värt ett gult kort och det såg verkligen ut att göra ont, men istället för att rulla runt reste sig mittbacken så snabbt han kunde.
I andra halvlek var det ett annat Tottenham och det skulle bli en komfortabel resa för hemmalaget. Sons inlägg nickades i insidan av stolpen av Emerson Royal och bollen studsade tacksamt in i Griffiths famn. “Visst har han tur där, Ivkovic, för bollen studsar till honom, han behöver inte gå till den”. Eller något i den stilen. Visst minns ni Butragueños stolpnick mot Jugoslavien 1994?
Men målet kom minuten senare efter att Harry Kane samspelat med Ryan Sessegnon och distinkt placerat 1-0 utom räckhåll för Griffiths. Det såg så enkelt ut. Försvaret hade egentligen inte bjudit på några ytor, men Kane gjorde det han kan göra med den lilla yta som bjuds. Det borde förstås blivit fler mål och hade inte Skipp skjutit högt över från nära håll hade det säkert kunnat rassla in både en och två bollar till.
Portsmouth hade något anfall och Dale hade ett skott som täcktes undan, men det var aldrig nära. Jublet från de 8880 tillresta fansen steg vid de få gånger som en fast situation skapades och det är klart att ett mål hade lyft taket på den nybyggda arenan. Jag hade svårt att hålla mig för skratt när det blev frispark på tilläggstid på mittplan och de tre mittbackarna plötsligt rusade framåt i full fart. Serven var dock för dålig och Tottenham hade kontroll över precis allting utan att behöva ta sig ur andra växeln. Positivt var att Thompson kom in fyra och en halv månad efter spiralbrottet på vadbenet. Knappt två minuter senare hade han fått syna gult kort efter en tackling på Bryan Gil. Låt oss säga att Gil gjorde lite mer av den tacklingen än vad Morrison hade gjort. Kortet var lika solklart som det som Skipp borde fått.
Med en halvchans skapad under en hel match borde det vara svårt att få ut något mer positivt från matchen. Borde inte ett division tre-lag kunna hota lite grann åtminstone? Jag menar, Sheffield Wednesday kunde besegra Newcastle trots att de knappt fick låna bollen, men de har något att kontra med. Det konstiga här är att jag kan på förhand tycka att 6-0 är fullt rimligt för så stor ska skillnaden mellan klubbarna vara, och så blir det bara 1-0 och allt är så mycket bättre än vad jag kunde tro inför matchen. Zak Swanson hade Son i sin ficka större delen av tillställningen och Joe Morrell var överallt. Raggett, Morrison och Ogilvie var massiva i försvarsspelet. Tänk om Pack och Lowery hade kunnat spela istället för Ryan Tunnicliffe och Hackett? Då hade inte varannan passning på mittfältet slagits bort. Det finns något där, bara det kan backas upp av rejält och ärligt arbete.
Det är tretton år sedan de här klubbarna spelade på samma nivå. För Tottenham är ett möte med Portsmouth antagligen likvärt den FA-cupmatch som Portsmouth spelade mot Harrow Borough förra säsongen, förutom 8880 tillresta bortafans förstås. Vi kan vara stolta över att spelarna kämpade hårt och gav Tottenham en match. Vi kan vara stolta över att så många fans stöttade laget genom hela matchen. Interimmanagern Simon Bassey tog initiativ till att forma en ring med spelare och ledare framför klacken efter matchen för att bland annat förmedla att så länge som de kämpar på det här sättet och spelar med ärlighet kommer de att få det här stödet. Bassey har inte hymlat med att spelarnas ibland halvhjärtade insatser har resulterat i att två bra män har fått sparken. Den här stunden skulle ha varit Danny och Nicky Cowleys, inte hans.
Men kanske det är just dessa händelser, att bröderna fick sparken på grund av att spelarna svikit, den här matchen och Basseys tillfälliga ledarskap, som får spelarna att ta sig i kragen? Det är en talangfull trupp som borde ha vad som krävs för att nå en kvalplats. Att kämpa sig till en uddamålsförlust mot en helt överlägsen motståndare ger dig fansens kärlek. Kämpa sig till en kvalplats från det här läget och det band som Cowleys skapade med fansen kan knytas ihop igen och bli starkare.
Sökandet efter ny manager - ingen har egentligen någon aning
Vem leder laget framöver? Bassey säger att han inte hört annat än att han ska fortsätta med det han gör, men det är verkligen locket på från klubbens håll. Nedan sammanfattar jag vad som hänt och hur det spekulerats under den senaste veckan.
Måndag kväll. Bröderna får sparken. Några få “good riddances”, men nästan uteslutande kommentarer som uttrycker en önskan om att de hade lyckats. Fournilwrittenalloverit har ett nästan terapiliknande samtal med en handfull gäster i över en timme. Jag tycker som Tom, att det här kommer ses som ett stort misstag i framtiden. Samtidigt kan vi alla vara överens om att det inte fanns någon återvändo efter Charlton-matchen. Kunde publiken ha uttryckt sitt missnöje på ett annat, låt oss säga lite mindre riktat, sätt?
Tisdag morgon. Leam Richardson ger pengarna tillbaka hos BetVictor. Inget annat spelbolag erbjuder spel på detta. Jag skriver “Jag skulle sätta en slant på David Artell eller Brian Barry Murphy (25 respektive 33 gånger pengarna), men av de som för närvarande är tillgängliga ser jag nog [Liam] Manning som det troligaste alternativet.”
Onsdag. Liam Manning och Darrell Clarke klättrar på listan. Neil Warnock säger för sjuttonde gången att han önskar att han fått chansen att leda klubben och erbjuder att göra så säsongen ut. Oddsen sjunker från 33 till 14 gånger pengarna tillbaka. Chris Wilder sägs vara intresserad och så sjunker hans odds snabbt. Lee Bradbury kommer från ingenstans och går upp i tillfällig ledning. Någon som känner någon som spelar fotboll med Lees son påstår att kontakt har tagits.
Torsdag. Pompeys egna produkt Kit Symons lämnar sin roll i Walesiska landslaget och hans parhäst i Grekland, Chris Coleman, börjar plötsligt klättra i listan. Coleman och hans fru har ett hem i Winchester, så lokal koppling finns. Stofilernas stofil Sam Allardyce går plötsligt ner till tolv gånger pengarna och alla insatta kliar sig i huvudet. Ett fotomontage på Big Sam i kön till ett lokalt hamburgerhak sprider sig i sociala medier. The News Jordan Cross postar en artikel om tio kandidater som gått under radarn. En av dessa är Anthony Barry, vars odds snabbt sänks. Dagens överraskning är annars Steve Evans, som nyligen var på besök på Fratton Park med Stevenage i cupen. Evans är populär i Portsmouth för andra egenskaper än de som efterfrågas i sammanhanget. Hans korta kropp med den stora magen tillsammans med illrött ansikte och yvigt viftande med armarna är alltid underhållande att se.
Fredag. Grant McCann klättrar stadigt. Nyligen fick han sparken från Peterborough, som snabbt återanställde Darren Ferguson. Darragh MacAnthony påstår att Ferguson hade kallats till intervju hos en ligakonkurrent och att man behövde agera snabbt. Inget av namnen känns spännande.
Lördag. Simon Bassey leder laget borta mot Tottenham. Luke Williams, manager i Notts County, är dagens namn, men det är Wilder som toppar listan.
Söndag. Robbie Keane kastar in sin hatt i ringen och en rubrik som sade mer än artikeln den var kopplad till skickade irländaren upp till toppskiktet.
Måndag. Richardson och Barry klargör att de inte kommer söka jobbet. Richardson har ett komplicerat (ekonomiskt) förhållande med sin ex-klubb. Barry vill fortsätta i Chelsea. Warnock avfärdas på grund av skäl såsom långsiktighet och att trivas med arbete under en sportchef. Warnock har ett litet gig i maj i staden och jag är ganska säker på att hans utspel handlade mer om att sälja biljetter dit än till något annat. Artell och Barry Murphy framstår inte som relevanta. Lee Bowyer har lockat många oddsare under de senaste dagarna, men han var inte aktuell senast klubben sökte manager och det är nog lite som med Keane att han har låga odds bara för att han sagt sig vara intresserad.
Så var är vi nu? Ingen vet. BetVictor vet säkerligen inte. Wilder vore ett kap för klubben, så mycket kan vi säga, och Manning och Williams passar med klubbens sätt att arbeta. Dessa tre är de enda jag kan se på BetVictors lista som relevanta. Även om spelbolaget är ensamt om att erbjuda spel på Pompeys nästa manager tycker jag det vore mycket märkligt om man lyckats missa att ha med det slutliga valet efter en hel vecka i sin lista, men jag tror ändå på att åtminstone en kandidat för jobbet gått under deras radar.
