Hull City - Millwall
2 - 1

Wimbledon 0 - 1 Portsmouth

Trots nio a-truppsspelare skadade och ytterligare en skada i första halvlek kunde Portsmouth vinna med matchens enda mål mot Wimbledon. I en tät och jämn match var det ex-Womblen Michael Smith som avgjorde med ett mål i första halvlek.

Bäste målskytten Marc McNulty var borta. Målfarligaste anfallaren Conor Chaplin var borta. Assistkungen Kyle Bennett var borta. Mittbackarna Matt Clarke, Adam Webster och Jack Whatmough saknades. Tidigare förstemålvakten Ryan Fulton och anfallaren Conor Wilkinson var hos respektive moderklubb för att kurera skador. Vasse inhopparen Ben Tollitt var inte med i truppen, troligtvis skadad, men inga uppgifter om det har förekommit. Tollitt är dock alltid med i truppen när det finns en lucka så vi kan räkna med att även han var skadad. Totalt nio spelare borta varav sju har spelat viktiga roller i a-laget den här säsongen. Ett par ungdomar fyllde ut bänken. Här fanns Ben Close, Adam May, Brandon Haunstrup och lillebror Oxlade-Chamberlain, men Paul Cook hade inte en tanke på att inte spela med bästa möjliga laget.

Med en enda hel mittback fick Adam Barton kliva in bredvid Christian Burgess. Kal Naismith fortsatte ersätta Kyle Bennett och Michael Smith fick som enda tillgängliga renodlade forward leda linjen. Ben Davies vilade och ersattes av Kieron Freeman. Barton, Smith och Davies var de enda tre ändringarna gentemot Wycombe-matchen. Wimbledon hade också ett par spelare borta men kunde ställa ett slagkraftigt lag på planen, med gamla bekantingar i form av Paul Robinson och Andy Barcham. Framförallt var man i gott slag med fem raka segrar. Portsmouths form var inte fy skam den heller, med fyra vinster och två förluster på sex senaste, men ändå en bit ifrån vad vi hade hoppats på.

Matchen inleddes trevande och utan några vassa målchanser. Efter att Portsmouth inlett med mycket boll skapade Wimbledon första läget. Callum Kennedys hörna från vänster var bra slagen och Darius Charles nick var bra, men Paul Jones gjorde en bra räddning till en ny hörna. Portsmouths första chans var även det en nick. Kieron Freemans inlägg hittade Gareth Evans, men Kelle Roos fick bollen ganska så rakt på sig. Minuterna senare tog sig Kal Naismith förbi en försvarare då denne halkade och sedan såg ut att dra omkull Naismith med handen. Halkningen gjorde att det nästan kunde sett ut som att han drog med sig Naismith i fallet, men det hade inte varit orimligt att döma straff där. Sedan drog Gary Roberts på sig en synnerligen onödig frustrationsvarning efter att Barcham vunnit två närkamper. En petigare domare hade kunnat visa ut Roberts, även om det hade varit lite väl hårt.

I den 35e minuten tog Portsmouth ledningen genom Michael Smith. Sean Rigg fick bollen för långt ifrån sig och kolliderade med Naismith. Medan publiken skrek efter frispark hamnade bollen hos Roberts som slog ett smörpass till Smith. Smith tog emot och satte ett lågt, diagonalt skott i nät från straffområdeslinjen. Publiken var inte ensam om att tycka att det var frispark, Smith tyckte det också, och visst var det en foul av Naismith som var helt otajmad i den situationen. Jag tyckte att bollen redan var hos Roberts när Rigg gick omkull och att domaren därmed gjorde rätt i att fria, men jag hade inte heller protesterat mot en frispark. Tre minuter senare hade Smith ännu en boll i mål, men målet dömdes bort för ruff på Robinson. Det såg inte ut att vara så mycket till ruff utan mer som att Robinson förlorade duellen och helt enkelt chansade på att domaren skulle tolka det som att Smith hade delat ut en knuff. Det gjorde han knappast, men Robinson kom undan med det.

Portsmouth tvingades till ett byte i paus när en ljumskskadad Jones ersattes av comebackande Brian Murphy. Andra halvlek inleddes med lite Wimbledon-tryck och Barcham fick genast ett fint skottläge som han fluffade med ett högt och snett avslut. Portsmouth var sedan nästa lag att anfalla och Naismith briljerade med en Zidane-nedtagning varpå han lirkade sig loss och slog ett inlägg som dock Roos hann först på. Det var nu chanser åt båda håll och Naismith hade ett utmärkt läge att utöka ledningen med ett skott från nära håll efter frispark, men från halvsvår vinkel sköt han rakt på Roos. Charles kom sedan till ytterligare ett fint nickläge. Nicken gick ner i backen och över.

I mitten av halvleken bjöd Christian Burgess Barcham på ett halvt friläge men hans vänsterskott gick utanför gästernas mål som Murphy täckte väl. Sista fina chansen för hemmalaget fick Lyle Taylor som frispelades av en genomskärare, men Murphy var snabbt ute och stod i vägen. De sista chanserna gick till bortalaget som med tanke på hur tidigare uddamålsledningar tappats nog gärna hade satt dit en boll till. Roberts kom in i straffområdet och lyfte bollen över Roos och nickade sedan i sidled till Naismith vars skott från tre meter blockerades till hörna. Och med två minuter kvar av ordinarie tid sprang sig Roberts fri, men skottet smet tätt utanför. Det spelade i slutändan ingen roll för Portsmouth som tog tre poäng och därmed säkrades play off definitivt.

Eftersom direktuppflyttning inte är realistiskt – det skulle åtminstone krävas att Accrington eller Oxford förlorar sina två sista matcher – handlar nu allt om att komma till play off i god form och eventuellt undvika ett tufft motstånd i en semifinal. Oxford är enda laget jag är rädd för, men man ska inte underskatta den psykologiska effekten av att ha legat på en topp tre-plats hela säsongen för att på grund av svag form tappa den under de sista omgångarna. Plymouth då? Även här handlar mycket om psykologi. Sättet de vände på i lagens senaste möte sitter säkert kvar i huvudet på samtliga spelare, men i grunden är Portsmouth bättre vilket visat sig vid lagens inbördes möten. Varsin seger med 2-1 på bortaplan är nästan ett hån mot Portsmouth som borde vunnit med minst två mål i bägge matcherna.

Men play off är ett unikt tillfälle och väl där spelar det kanske mindre roll hur det gått tidigare under säsongen. Det handlar om dagsform och huruvida man ser på det som en möjlighet, en andra chans, eller som att man har något att förlora. Accrington har överraskat hela säsongen, men har de nerverna att hantera press för första gången? Bristol Rovers kommer från en uppflyttning och har ett momentum som jag tror räcker till topp tre. Oxford har kanske det svåraste psykologiska läget med tanke på att de hela säsongen varit bäst utan att plocka tillräckligt med poäng. Portsmouth har å andra sidan varit näst bäst utan att plocka tillräckligt med poäng, men har å andra sidan kunnat sikta in sig på play off länge. Plymouth föll i semifinalen förra säsongen, har liksom Oxford länge legat topp tre men har precis som Portsmouth en fördel av att lite tidigare fått insikten om att topp tre nog inte är möjligt att nå. Wimbledon är nog laget som har allt att vinna, men igår när laget behövde tre poäng räckte det inte riktigt till.

Den här matchen skulle ju egentligen ha TV-sänts om den inte hade blivit uppskjuten. Igår framkom det att även gårdagens match skulle ha sänts av Sky Sports om det inte hade varit för att klubbarna blir bötfällda om en match sänds samtidigt som en Champions League-match. Jag är förstås glad för att Manchester Citys och Real Madrids fans fick sin chans att se sitt lag på TV. Jag hörde att matchen var en riktig klassiker.