Välkommen tillbaka till världsfotbollen, Frankrike

Les Bleus låg under men vände och tog över spelet efter vilan. Olivier Giroud kvitterade rättvist till 1-1 med matchens sista touch.

Vi bör avråda den tyska domartrion från att ta semester i Deschamps hemstad Bayonne den närmaste tiden. Om Frankrikes förbundskapten befinner sig i närheten. Deras märkliga underkännande av Ménez kvittering till 1-1 i första halvlek såg ut att bli matchavgörande och en normalt högröstad förbundskapten kan ha slagit nytt decibelrekord under tisdagen. När spelet återupptogs löpte Pedro in i straffområdet och vräktes omkull av Koscielny. Solklar straff och Fabregas stegade fram för att döda matchen med ett 2-0-mål.
 
Men vi tar det från början. Matchen startade precis så som vi alla förväntat oss. Spanskt bollinnehav och teknisk överlägsenhet. De få gånger Frankrike fick låna bollen slarvade man bort den illa kvickt.
 
Försvaret och mittfältet var ändå tajt formerat och stångade emot effektivt. Någonstans började känslan av att hemmalaget hade svårt att växla tempo infinna sig. Visst var Alba och Silva, snabbt utbytt mot en lika bra Cazorla, vassa på kanten. De riktigt stora chanserna dröjde.
 
Därför kom det ändå förväntade ledningsmålet snöpligt, efter en hörna. Sakho fick stå med dumstruten två gånger om när han först missade markeringen på Ramos som nickade i stolpen, när bollen väl nådde tillbaka till Real-backen hade Sakho inte slutat att gräma sig och Ramos kunde helt ensam dunka in 1-0 i nättaket från nära håll.
 
Där någonstans vaknade Les Bleus till lite. Man hade inte så mycket att förlora. Benzema gjorde det bästa av ett läge ur dålig vinkel. Casillas räddade vackert vid sin bortre stolpe. Sen kom frisparken och det bortdömda målet.
 
Cabaye lyfte in bollen mot Benzema som nickade vidare till Ménez. PSG-anfallaren satte huvudet till och vi trodde att det stod 1-1. Linjemannens flagga flög dock upp. Den lyftes först när Ménez gjorde målet, och var i så fall felaktig. Kom den sent och syftade på Benzema så var den inte mer rätt för det.
 
Tidigare nämnda spelvändning gav så spanjorerna direkt chansen att stänga matchen. Det var dock kvällens antagligen svagaste spanjor, Fabregas, som tog bollen. Straffen var välplacerad men i perfekt målvaktshöjd. Lloris gick rätt, sträckte ut och styrde ut till en resultatlös hörna.
 
Lloris blev stor hjälte igen när han strax efter fick till en makalös dubbelräddning på chanser från Fabregas och Pedro. 1-0 i halvtid var inte orättvist spelmässigt, men det var ett mäkta irriterat franskt landslag som gick till pausvila. Det syntes inte minst på lagets snällaste (?), Gonalons, som avslutade med att fult skyffla undan Iniesta i en duell.
 
****
 
Vi trodde oss vara tillbaka i matchinledningen när de sista 45 minuterna började. Spanien trillade boll, en boll som Les Bleus inte fick låna. Det gick dock inte särskilt snabbt. Efter tio minuter, en kvart, hände så något jag inte sett på snart sex år. La Roja tappade initiativet, spelet jämnade ut sig.
 
Bensinen såg ut att vara slut hos hemmanationen. Spanjorerna, inte motståndarna, var trötta. Efter en period med öppet och böljande spel fick Spanien helt plötsligt nöja sig med kontringar. Hastigt och lustigt var det sedan Frankrike som styrde, Frankrike som slog passningarna och vann duellerna. Det såg ut så även efter att jag gnuggat ögonen ett par gånger. När sedan Juanfran i slutminuterna sköt bort bollen för att dämpa tempot vid en fransk frispark, då var förvandlingen på något sätt fullbordad. Hemmalaget hängde inte med.
 
Ett innefektivt Les Bleus radade upp kvalificerade chanser. Ribéry i burgaveln, Benzema frispelad av Matuidi, Benzema igen som missar öppet mål (störd av Alba) från någon meter, en helt ren inbytt Sissoko som drog till högt över från fint läge…
 
Bolluslingen ville inte in. Och det var svårt att välja känsloläge mellan beundran för ett pånyttfött Frankrike som faktiskt dominerade sista knappa halvtimmen i Madrid, eller frustration över vad som såg ut som en jobbig förlust.
 
På övertid löpte så Ribéry loss på sin kant, smekte in bollen mot en nyligen inbytt Giroud. Arsenal-spelaren kunde inte göra så mycket annat än att nicka lädret i mål. 1-1 på vad som blev matchens sista touch. Rättvist sett till hela matchen, och fantastiskt skönt.
 
*****
 
Hela det franska laget förtjänar överbetyg för det sättet man avslutar matchen. Det oprövade mittfältet, med två Ligue 1-spelare i Matuidi och Gonalons, var fantastiskt disciplinerade matchen igenon. Backlinjen höll tätt, förutom vid Sakhos korta siesta, även om Debuchy hade det riktigt jobbigt mot matchens lirare: Jordi Alba.
 
Framåt ger vi överbetyg till Ribéry som slet hårt i 60 minuter, för att sedan förtjänstfullt leda offensiven i matchavslutningen. Sissoko och Valbuena gjorde två mycket lyckade inhopp och Girouds korta minuter på planen (han ersatte en till synes skadad Benzema) kan väl inte kvalificeras som något annat än succé.
 
En poäng på Vicente Calderon är naturligtvis mer än vi vågade tro på innan matchen. Vad vi hoppades var ju en annan sak. Utvecklingen i andra halvlek gav långa sekvenser som är det bästa jag sett Frankrike prestera mot världsklassmotstånd sedan VM 2006. Det är en bit kvar till de stora åren kring sekelskiftet. Det känns ändå inte som en överdrift att äntligen få välkomna Frankrike tillbaka till fotbollens finrum efter snart sju år av bedrövelser. Och så var det ju det där med det märkligt bortdömda målet…
 
Spanien – Frankrik 1-1 (0-1)
1-0 Ramos (25)
1-1 Giroud (93)

3 kommentarer