Friday I’m in Love: Om en arm i formalinbad
Fotboll, Krister Kristensson, Kniže och en släpvagn.
”Fotbollen… Det har varit en lång väntan”, sa en av mina vänner så där lite apropå där vi satt runt ett bord på favorithaket och – förutom att umgås och dricka tjeckisk öl – praktiserade av myndigheten rekommenderat nödvändigt avstånd. Sen tog han ett tämligen utstuderat djupt andetag och fortsatte: ”Under tiden är det många som haft det lite deppigt, medan andra inte har brytt sig så särskilt mycket. För min del har det nog varit både och, när jag tänker efter.”
”Hmmm…”, sa jag. ”Hur menar du?”
”Ja, alltså… Vissa dagar har jag hasat mig fram i tillvaron som en rätt sorglig karaktär. Jag har vandrat runt på gator och torg med krökt rygg och förmodligen sett ut som någon som mist något väsentligt i livet. Som en arm, till exempel. Låt oss säga vänster arm för enkelhetens skull. Förvisso har jag under tiden lärt mig att leva med högran, föreställer jag mig. Och förvisso har jag tränat upp den så pass väl att jag kan både knyta skorna, rulla en cigarett, få till en slipsknut, knåda en deg etc. med stor finess. Så allt har flutit på, trots allt. För det är så vi människor fungerar. Vi får en smocka och faller ihop i en hög. Sedan reser vi oss upp, borstar av dammet, biter ihop och stretar vidare. Men ändå, den vänstra armen har fortsatt pockat på uppmärksamhet trots att den legat i ett formalinbad på en medicinsk institution sedan ett bra tag tillbaka. Med det sagt: man kan leva ett hyggligt liv med bara en arm. Men man är ständigt medveten om att det är något som fattas. Jag antar att det är en kombination av fantomkänslor och genuin saknad.”
”Mmmm…”, sa jag. ”Så kan det nog vara...”
”Andra dagar har jag fullständigt glömt bort att jag mist en arm. Låt oss säga höger arm i det här fallet. Solen skiner, vindarna är ljumma och jag kan piska mig fram i vågorna – precis som alla andra – med en befriande lätthet. Jag kan skala en lök, hacka en morot och tillaga en helt ok måltid, jag kan bläddra i en bok, dricka ett glas vin, träffa bulls eye på dart-tavlan, flytta en schackpjäs, cykla och, ja… hissa segel, till exempel. Jag kan även raka mig och köra bil – om än inte samtidigt. Det har fungerat bra, och jag har tänkt: Vad fan betyder en arm, egentligen? Mitt liv är fint som det är. Jag har det bra.”
”Hmmm…”, sa jag. ”Men jag förstår nog inte riktigt vad du menar …”
”I natt hände något som jag inte hade räknat med. Jag drömmer nästan aldrig om fotboll… Men i natt så dök plötsligt vår gamle hjälte Krister Kristensson upp vid blåshålet nedanför Roys Hörna på Stadion där jag sprang omkring och städade med en märklig dammsugarliknande kvast. Han såg trött och sliten ut, och drog omkring på ett otympligt släp lastat med diverse bråten.
’Du, din enarmade jävel!’, ropade han plötsligt. Och jag stelnade till mitt i en rörelse. För när Krister Kristensson talar… Ja, då lyssnar man.
’Fotbollen är tillbaka! Och med den även vänster eller höger arm eller vilken jävla arm som helst! Allt är på plats. Leve livet! Nu kör vi!’ Sen drog han vidare med sitt släp bortåt gamla Stadion till. Och sen var drömmen slut.”
”Mmmmm…”, sa jag. ”Krister Kristensson… Jag har åkt i samma bil som honom och Puskas Ljungberg en gång i tiden. Men alla lemmar är på plats igen? Både höger och vänster?”
”Japp, så är det…”
”Känns det bra?”
”Ja, det tycker jag nog.”
”En Kniže till, kanske?”
”Ja, va fan… Kvällen är ung och morgondagen är ett löfte.”
”Precis så är det.”
