Kring dessa skumma slumkvarter föds ingen framtid
Jumbo och fortsatt trögt för Åtvidabergs FF. Vad som får spelet att gnissla, söker vi svaren på. Ingenting rimmar hittills med förväntningarna. Som vi bar på. Och fortfarande suktar efter...
En fotbollssäsong är egentligen som att släppa iväg en flaskpost ut på ett vidöppet hav.
För trots att det ombord inuti flaskan ligger mängder av posterade meddelanden, med förväntningar, målsättningar, förhoppningar och trolldomsklädda spådomar som samlats in och tagit plats inför färden, så är det ändå ingen som vet eller känner till vart flaskposten så småningom slutligen når för adress eller destination.
Såklart en del av tjusningen och meningen med all form av tävlingsidrott.
Vid en alldeles egen ocean full med åttahundra tänkbara scenarion öppnade sig fotbollsåret 2017 för Åtvidabergs FF.
Ett scenario som dock inte fanns med bland alla de åttahundra olika alternativen, är det scenario som just nu spelas upp som en knastrande, svartvit stumfilm i värsta tänkbara Stephen King anda.
Flaskposten med alla våra drömmar, visioner och poetiskt vackra broderier, läcker in vatten efter att ha mötts av en stormande motvind och skickar nu ut en första nödraket med en stilla bön om att motvindens förrädiska och kalla vågor ska komma till sans.
En seger, en oavgjord och fem förluster. 7-14 i målskillnad och titeln jumbo.
Vi befinner oss bakom falluckan som innebär morsning och goodbye till Svensk elitfotboll.
Skärpning krävs Åtvidabergs FF.
Eller vad som nu krävs för att få stopp på eländets motgångar.
####
Det är lätt att måla med svartfärg, speciellt när målarburken saknar någonting annat än just svart färg.
För ska man med en pensel summera Åtvidabergs FF inledande del av Superettan 2017, ska man såklart doppa den i sorgen och skräckens färg svart.
För sanningen är ju ändå som sådan att inget av våra nyförvärv, hittills inte har lyckats glimta till och vända våra smileband på rätt håll, mer än under några sällsynt blixtsnabba hej och hej då sekvenser.
Gummistövel status istället för jubel och högklackat.
Flera av fjolårets urstarka utropstecken, har inte kommit igång i samma vältajmade utsträckning.
Medan däremot de individuella frågetecknen, som man hoppades skulle utvecklas och rätas ut, det emellanåt fortfarande blinkar varningssignaler kring.
Och hur Roar Hansen än snickrar, möblerar och tänker till, så får man ändå en känsla av ett ännu ofärdigt och desorienterat lagbygge. Funkar det under en sekvens hyfsat framåt, så läcker det plötsligt till bakåt. Känns försvarsspelet stabilt, så förmår våra offensiva krafter inte översätta lägen och möjligheter med tillräcklig kyla och perfektionism. Felpass, felbeslut och målramar och motståndarmålvakter har skaffat sig övertag mot oss.
Och då blir det kinkigt.
####
Tre inledande raka förluster, följdes alltså av en första ensam poäng hemma mot Falkenberg. Behovet och känslorna skrek efter tre välbehövliga poäng mot ett medelmåtta Falkenberg, hemma på det som är vårt normalt starka fäste Kopparvallen. Resurserna räckte bara till en fjuttig poäng.
Bortom Valborgs vulkaner och de mikrofån kåta talarstolarnas frälsningar, kom i Borås årets första seger. Ett bestämt, målmedvetet och tämligen överlägset ÅFF gjorde processen kortlivad med vad jag förmodar blir en av årets avstigningskandidater, Norrby IF.
Äntligen lämnade vårt Åtvidabergs FF jumboplatsen. Och med färskt införskaffad pondus, uppkavlade ärmar och nyputsat självförtroende, kändes segervissheten inför mötet med exet Helsingborgs IF hemma på VÅRT Kopparvallen näst intill hundraprocentig.
Läget, situationen och traditionen talade helt enkelt för en Bruket seger. Att sedan vädret talade med en helt annan dialekt än den som rimmar med vårkänslor, spelade liksom noll roll i det hänseendet. Oturen i lottningen att möta just HIF en måndagskväll är en sak, att tvingas göra det med toppluva, vinterkängor och pingviner, drar förstås ner publiksiffran och alla andra möjligheter att locka till sig bonus i form av extra inkomster.
Livlig och fartfylld inledning. Chanser åt båda håll. Tempo och kvalité.
Tills Kopparvallen under en sekvens förflyttades till Kungliga Dramatens stora scen. Domaren svalde betet, blåste av vällust och visade med rak rygg ut en Jonathan Asp som hamnat på efterkälken och som blev såväl offer som vittne till HIF: arens tjusiga föreställning.
Utvisning, straff och 0-1 underläge efter en kvart.
Tillställningen punkterades innan den knappt hann börja.
ÅFF spelarna visade dock prov på god lagmoral genom att kämpa tappert och aldrig ge upp.
Dock ny förlust hemma på Kopparvallen. En poäng av nio möjliga under årets upptakt fick såklart Kopparvallen att både frysa och skämmas, medans måndagskvällen mötte den annalkande frostnattens stilla mörker.
Veckan inleddes sällsynt mörk och dyster.
Och ändå var det bara början på mörkret.
####
Kringelstaden Södertälje. En gång busarnas Svenska Chicago. Scanias näste. Granne till vår Kungliga huvudstad. Assyriska och Syrianskas rotstation.
En mardröm för Åtvidabergs FF. Laget får kalla kårar vid bara namnet, frusna fötter och bortskrämda förhoppningar som aldrig hinner tina upp mellan de olika besöken.
Ett undantag var år 2001, då den oförglömliga kvaltriumfens fader Henric Karlsson och co. knockade kaxiga Syrianska med 4-1 i just kringelstaden Södertälje, och ordnade en snabb återkomst till den Svenska elitfotbollens finrum.
Ett abonnemang som lyst glasklart sedan dess.
Inför det här sprillans färska mötet som ägde rum i fredags, skiljde en poäng mellan oss båda. Således en viktig fight i kampen att åla sig uppåt och slippa en tjatig prenumeration av måstematcher framöver.
Statiskt, stillastående och fullt av dåligt självförtroende ramade in inledningen kring det ödsligt, ihåliga och ekande spelet. Tills pang, bom Syrianska tog ledningen och strax innan paus stämplade nästa baklängesmål in och så var fredagsmyset över för den här gången.
Inga promille behövdes för att man likförbannat vaknade upp i lördags morse med tung baksmälla och svåra minnesförluster.
3-0 i baken mot Syrianska tände nog fler än bara några enstaka varningssignaler kring anrika Åtvidabergs FF aktion och uppträdande i Svensk fotbolls näst högsta fotbollsdivision.
Allting annat vore såklart tjänstefel.
####
Ny vecka och nya utmaningar och strapatser väntar.
Imorgon onsdag väntar Degerfors på Stora Valla. Anrikt möte mellan bruksbröder. Ett hemmalag med medvind i ryggen, mot ett ÅFF som jobbar i motvind.
Fotboll bär på den unika egenskapen att saker och ting kan vända blixtsnabbt. Tabellplaceringar och gårdagens löpsedlar saknar helt värde när startelvorna väntar på att domaren skall blåsa igång de nittio minuterna. Då är allting färskvara och adrenalinet nykokt och redo att bekänna färg.
Åtvidabergs FF anno 2017 är av sådan genuin kvalité och status, att man absolut inte hör hemma i den skamvrå kring de skumma slumkvarter man nu på eget bevåg hamnat i. Här föds inga nya drömmar, här skapar man ingen hållbar framtid.
Att ta sig ur denna skamvrå och leta sig bort från dessa stinkande skumkvarter, kan ÅFF bara själva finna låset, anledningen och nycklarna till.
En Björn Westerblad i backlinjen, självförtroende och en trepoängare med oss hem från Värmland och Kronblomstrakterna, är kanske en bra början.
Ett drömscenario för att tala klarspråk.
####
Därefter väntar Salif Camara Jönsson och Trelleborgs FF till Kopparvallen mot helgen. Ny tuff, kittlande utmaning. Ny måstematch.
Istiden verkar i alla fall ha släppt greppet och äntligen verkar våren precis så attraktiv och älskvärd som vi vill ha den.
Kan bara mardrömmen som håller vårt ÅFF fångna också släppa, så vi kan släppa loss känslorna på riktigt allvar och med solbrillorna nedfällda börja blicka framåt mot den blomstertid, Sweden Rock , smultron och jordgubbar och allt det andra vi har framför oss.....
// Allas Broder
