Redaktionens val: Min favoritmatch - Del 2
Vi fortsätter vandringen längs minnenas alé.
Fredrik Hed
Guldmatchen i Peking
Allt var upplagt för en underbar dag. Men det höll på att gå käpprätt åt helvete. Tills AC började spela fotboll på riktigt i andra halvlek.
Det är söndag den 16 oktober 2017; en gråkall och mulen höstdag, precis som det ska vara när det spelas höstfotboll och det drar ihop sig till avslutning i Allsvenskan. Sonen, då 13 år gammal, och jag körde de knappa 20 milen från Mariefred till Norrköping. Han skulle få sig en rejäl dos Malmö FF.
Förutsättningarna var glasklara. MFF låg i topp med 57 poäng och 26 spelade matcher. AIK låg tvåa med 50 poäng och 27 matcher spelade. Seger skulle landa oss på 60 poäng, och med tre matcher kvar skulle AIK inte kunna gå ikapp.
Men Norrköping och bortaplan är ofta en dålig kombination för Malmö FF. Peking låg då på sjätte plats, på 43 poäng, och hade fortfarande chansen på tredjeplatsen och EL-kval. Båda lagen hade verkligen något att spela för.
Samling på supporterpuben i centrala Norrköping. Jag tog en öl, sonen tog en cola. Vi hängde, gick runt och snackade lite, och bara insöp atmosfären. Vi drog oss bort mot torget där samlingen skulle ske. Det strömmade ljusblå från alla håll och volymen steg. Marschen var en mäktig ljusblå demonstration. Totalt var vi nog mellan 3 000 och 4 000 himmelsblå på Östgötaporten.
Det gick väl sådär i början kan vi lugnt säga. IFK tog ledningen redan i den 9:e minuten genom ett distansskott från David Moberg Karlsson. Sen blev Berra skadad och utbytt i den 38:e minuten. Dessutom var vi (om jag minns matchen korrekt) ganska tillbakaspelade under i princip hela första halvleken.
Det var ingen go känsla i paus med andra ord.
I andra halvlek bytte matchen karaktär. Malmö FF tog över allt mer, och redan i den fjärde minuten tåar Carlos in kvitteringen efter framspelning av AC. Man kan lugnt säga att vi gick bananas på läktaren. Det var dessutom Carlos första allsvenska mål för oss. Lämpligt.
Tolv minuter senare är det dags igen. Lasse Nielsen skarvar in en hörna från minimal vinkel. Slagen av AC så klart. Där och då var guldet klart - men det var 30 minuter kvar av matchen. Sicken nervositet.
Men andra halvleks gigant var Anders Christiansen. Som han styrde på mittfältet. Vad passade då bättre att han fick kröna matchen med att själv kruta in 3-1 från utanför straffområdescirkeln i den 84:e minuten. Sen var det bara defilering. Och guldfirande.
Varför valde jag denna matchen och inte Besiktas borta? Eller Celtic hemma? Eller en av mina första, MFF mot Landskrona BoIS, på stadion någon gång på 70-talet? Det blev guldmatchen i Norrköping eftersom den för mig har allt. Spänning, uppladdning, marschen, sonen är med, underläge, förtvivlan, skada på Berra, och en total scenförändring efter paus med Carlos kvittering, Nielsens hörnmål och ACs skott som definitivt säkrar guldet som vi till slut firar inne på plastmattan på Östgötaporten.
Kalle Dahlberg
Säsongen 2004 var MFFs att förlora.
Real Malmö hade tagit in Patrik Andersson, Afonso Alves och Igor Sypniewski. Under somaren hade en viss Yksel Osmanowski hem tillsammans med vår nuvarande sportchef Daniel Jerry Andersson.
Publikmässigt har MFF inte sett en liknande säsong sedan dess och klubben snittade 20000 åskådare per match under hela säsongen.
Sista matchen skulle spelas på gamla stadion mot ett Elfsborg med exempelvis Johan Wiland, Anders Svensson och Hans Berggren. Elfsborg som lag var inte direkt något vidare den här säsongen utan landade på en nionde plats 2004 och Malmö hade utklassat laget med 1-5 under våren vilket också hade inneburit att Afonso gjorde sitt första mål för MFF i allsvenskan, Patrik Andersson gjorde sitt första mål för MFF på elva år och en viss Behrang Safari gjorde allsvensk debut.
Det är inte den matchen jag ska fokusera på dock utan själva guldmatchen 30 oktober 2004. Jag var på matchen med min mamma för ovanligheternas skull. Pappa hade fått biljett under taket på norra och satt där när, vad jag minns, som regn börjar falla. Själv satt vi i svängen på västra på typ tredje raden så själva sikten var väl ”ok”.
Inför matchen var Malmö för det första inte favoriter och inte i serieledning inför sista omgången. Den äran gick till Halmstad och en Markus Rosenberg som nästan lyckades att förstöra Malmös plan att vinna SM-guld.
Matchen börjar, det är slutsålt och hela stadion bara andas stort ångest. Det verkar spelarna tycka också för jag vill minnas att det såg hyfsat krampaktigt ut och det var chansfattigt. Otroligt tryck på läktaren men det hade gått 16 år sedan förra gången och en stor del av publiken (jag själv inräknad) hade aldrig upplevt ett SM-guld.
Tiden går och Halmstad gör 1-0 innan halvtid, det ser onekligen mörkt ut och guldet kommer glida Malmö ur händerna. IFK Göteborg får dock en straff och Magnus ”Ölme” Johansson gör 1-1 och strax efter så får MFF också en straff. Vi vet alla vad som händer sen, Skoog missar och Höiland skjuter in returen. 1-0 till Malmö, SM GULDET ÄR HIMMA.
Efter matchen så springer jag ut på plan, vill minnas att jag stannar vid ena målet för jag vågar mig inte längre in på planen. En klasskompis berättar dagen efter att han hade tagit gräs från straffpunkten, vet än idag inte om det är sant men det vill jag heller inte veta.
