Nattsvart i Malmö när hemmaspöket växer
Växjö vinner utan att direkt försöka och vi får en gång för alla slå bort alla tanker på att något annat än en stundande kvalserie till våren är vad vi har att förvänta oss.
Inför matchen fick jag i egenskap av skribent för Svenska Fans ackreditering till matchen mot Växjö, vilket gav mig möjlighet att följa matchen ifrån pressläktaren och inifrån arenan, efteråt. Ett minst sagt annorlunda perspektiv och en i sig synnerligen intressant erfarenhet. Jag önskar jag kunde säga detsamma om själva matchen, som tyvärr blev en alltför bekant slags upplevelse, för just denna säsongen.
Inför matchen gick mycket av förhandssnacket ut på att Malmö har förtvivlat svårt att vinna hemma, åtta matcher i rad utan vinst den här säsongen. Det skulle visa sig gälla även efter aftonens drabbning var till ända och det något makabra klubbrekordet är nu uppe i nio raka utan seger på hemmaplan.
Malmö öppnade piggt och rappt och spelade med fart och fläkt. Man var svindlande nära att göra mål direkt ifrån start och med lite större skärpa hade man haft ledningen med mer än 1-0 efter en period. Målet tillkom med endast 12.5 sekunder kvar av perioden, då Oliver Lauridsen, av alla människor, höll sig framme och snärtade in pucken, första för i år för dansken.
Det var 5-5 i skott 11.55 in i perioden, men när den var över, hade Malmö ryckt ifrån och ledde skottstatistiken med 15-6. Det speglar händelserna rätt väl och faktum är att vi hade rätt bra kontroll på serieledarna under de inledande 20 minuterna.
Dock skulle andra perioden, på nytt, bli vårt fall. Vi har börjat med en oroväckande tendens att släppa in mål tidigt i periodinledningarna, en sjuka som vi drogs med hela förra säsongen också. Just i det här fallet var det faktiskt fruktansvärt synd om Marmenlind som får göra fyra, fem kvalificerade räddningar i periodens första sekvens, men sen inte kan stoppa den utdragna målchansen från att resultera i mål. Var höll övriga laget hus? Försvaret? Detta debacle inträffar alltså EN minut in i perioden.
Sedan fortsatte Växjö, som verkade ha bestämt sig för att börja bry sig och man prickar stolpen efter tre minuter, för att kort därpå, i den femte minuten göra ännu ett mål, med en konstig studsande puck som letar sig in ifrån nära håll, i en märklig båge. Där går luften ur oss en smula.
Nu ser vi att det står 16-13 i skott, från att ha varit 15-5 efter första perioden. Perioden ska så småningom sluta 18-17 i skott, alltså 3-11 i period 2. Vad är det med oss och andra perioder?
Den för dagen enda påslagna spelaren, Fredrik Händemark, pånyttfödd och kreativ, glimrade till med ett mål i box play och kvitterar matchen då Joakim Ryan satt utvisad för en i ärlighetens namn rätt onödig slashing. Domaren funderade dock en god stund, innan åkte handen upp. Väntade karln på Qatar-VAR, måhända?
Snabbspola fram till sista perioden och dessvärre orkar vi inte stå emot serieledarna i sista tredjedelen utan släpper in totalt tre mål utan att det riktigt går att peka på varför. Växjö behövde inte direkt förta sig utan hade bra tålamod och var effektiva i sina avslut, något vi inte kan beskyllas för i afton.
Malmö förlorar för att man inte klarar att hålla nivån emot kvalificerat motstånd i mer än en period och för att man av någon totalt outgrundlig anledning har förtvivlat svårt med periodinledningar, något som man även hade problem med förra säsongen.Eller så förlorar vi för att vi spelar hemma. Vi klådde SM-segrarna för 48 timmar sedan, på bortaplan. Hemma kan vi inte vinna om det så gäller livet, verkar det som. Hockey är ologiskt.
Många molokna miner i spelargången efter matchens slut. Thomas Schemitsch ställde upp och pratade lågmält med mig om att vi måste se till de segment av matchen som vi gör bra och ta det med oss och det har han ju rätt i, men det överskuggas av de otaliga andra delar där vi gör bort oss och inte klarar av att lösa grundläggande defensiv, inte klarar av att sätta pucken i avgörande lägen och inte klarar av att ha sinnesnärvaro nog i inledningen av perioderna.
Tomas Kollar var besviken, kortfattad och irriterade efter matchen, på presskonferensen. Vem kan lasta honom? Med det spelarmaterial han har nu, måste han känna sig frustrerad. Troligtvis är det inte direktiven det är fel på, utan snarare förmågan att utföra desamma.
Carl Söderberg dröjde sig kvar och pratade med Johan Svensson efter en lång väntan. Från vad som kunde snappas upp inom hörhåll lät han nedstämd, ledsen och faktiskt väldigt knäckt. Undra på det. Minus fyra i dag och minus 11 totalt i år. Någonting felar med kapten Carl, frågan är vad. Han själv stack inte under stol med att insatsen inte är ens I närheten av acceptabel idag.
Efter matchen mot Färjestad hade hoppets låga tänts, men nu blåstes den raskt ut av ännu ett bottennapp. Verkligheten kryper sig allt närmare för varje match och det går snart inte att prata om något annat än ett stundande kval för oss, hur gärna vi än vill undvika det och hur gärna vi än vill gripa efter halmstrån, vid varje gång som tillfälle så ges.
Det skulle nog krävas tre-fyra nya spelare, kanske fler och att dessa direkt går in och påverkar lagets prestation, för att någon ska börja drömma om plats 12 eller högre. Inget i nuläget tyder på att det är något vi kan förvänta oss.
Det är riktigt tunga tankar att ha med sig, i färden hemåt genom mörkret, efter matchens slut.
