Champions League 2017/18
Roma, mitt kära Roma, befinner sig just nu i en orolig tid men mediokra resultat och oroligheter i klubben. Men, det är bara att blicka framåt! Det kommer att lösa sig för eller senare. Nu däremot, tänkte jag att vi skulle blicka tillbaka istället. Blicka tillbaka till en tid av glädje och framgång, mer specifikt till Champions League 2017/18. Romanistas, glöm den bistra sportsliga tillvaron för en stund och njut.
Året var 2018 och Roma skulle gå in i Champions League gruppspelet. Säsongen innan hade man lyckats väldigt väl i Serie A och slutade tvåa med endast fyra poäng efter Italiens då mest överlägsna lag, Juventus. Prestationen i ligan gjorde att förhoppningarna om ett lyckat Champions League var höga och tron på att man skulle kunna ta sig långt var stor. Med en mycket imponerande Alisson och en otroligt formstark Edin Dzeko kändes det som att vad som helst var möjligt.
Gruppen lottades och det stod klart att Roma skulle möta Chelsea, Atletico Madrid och Qarabag. En på förhand tuff grupp, men som sagt, med vind i seglet och formstarka spelare kunde allting hända. Man började med att spela 0-0 hemma mot Atletico, för att sedan vinna i Baku mot Qarabag med 2-1 där Dzeko nätade efter bara 15 minuter. Omgången efter var det dags att rulla boll på Stamford Bridge och hittills den tuffaste matchen. David Luiz gav hemmalaget ledningen efter bara elva minuter och Hazard utökade sedan ledningen till 2-0. Kolarov tryckte sedan in reduceringen och halvtidsresultatet skrevs till 2-1.
Roma började sedan andra halvlek klart starkast och i den 64e minuten skickar Fazio en lång och mycket känslig boll inifrån mittcirkeln mot en löpandes Edin Dzeko som klipper till på volley med vänstran och dunkar in bollen. Ett mål i yppersta världsklass som sedan kom att bli ett av de finare målen i turneringen. Bara sex minuter senare var han framme igen och nickade in ett inlägg från Kolarov. Roma hade vänt. 2-0 till 2-3 och de tillresta Romasupportarna var lyriska. Glädjen blev dock inte så långvarig då Hazard gjorde 3-3 bara fem minuter senare och det blev även slutresultatet. Med facit i hand, ett mycket bra resultat.
Omgången efter var det Chelseas tur att gästa Roma och det blev ingen rolig kväll för Londonlaget. Roma körde över Chelsea med 3-0. Inget snack om saken. Därmed hade Roma alltså gjort sex mål mot Chelsea på två matcher, välidigt imponernade. Hittils var man obesegrade i gruppen men det skulle komma att ändras när man förlorade med 0-2 mot Atletico. Sedan städade man av Qarabag på hemmaplan och slutade faktiskt etta i gruppen. Samma poäng som Chelsea men inbördes möten var det som avgjorde.
I åttondelsfinalen väntade Shakhtar Donetsk som skulle komma att göra det svårt för Roma, svårare än vad många trodde. Shakhtar vann hemmamötet med 2-1 trots att Cengiz Under gjorde 0-1. Roma åker hem från Charkiv och Ukraina med stor press på sig. Roma lyckades dock vinna på Olimpico med 1-0 efter mål av Edin Dzeko och de gick vidare tack vare den numera borttagna bortamålsregeln. Nästa steg: kvartsfinal - och där väntade stora, stygga Barcelona.
Barcelona vs Roma, Spanien vs Italien, Paella vs Pizza och Eusebio Di Francesco vs Ernesto Valverde. En väldigt häftig match, med flera häftiga matcher i matchen. Jag minns när det blev klart att det var Barcelona som skulle stå för motståndet att jag tänkte “Fan…” Jag minns även att jag tänkte att om bara Roma kan göra ett mål i Barcelona kan de ha goda chanser.
Laget flög till Barcelona, ett lag med fem CL-titlar och med världsstjärnor som Iniesta, Suarez och Messi. Roma var rejäla underdogs, men tron fanns ändå där. Matchen blåstes igång och denna tidiga aprilkväll var mållös fram tills den 38e minuten, då De Rossi, väldigt oturligt efter ett försök att bryta bollen från Messi sparkade in bollen i egen bur. 1-0 i halvtid. Ett helt okej resultat. Men det skulle komma att ändras. För i den 55e minuten var det återigen dags för ett självmål. Denna gången var det den grekiska försvararen Kostas Manolas som mycket oturligt glider in bollen i eget mål. Och bara fyra minuter senare kan Pique göra 3-0. Då kändes det tungt. Väldigt tungt. Roma lyckades dock skapa ett litet tryck efter “trean” och Dzeko gjorde 3-1 i den 79e minuten. En liten gnutta hopp återficks då, men hoppet dog fort då Suarez gjorde 4-1 i slutminuterna. Matchen slutade 4-1 och trots den hemmaborg som Olimpico ändå har blivit kändes det nästintill hopplöst. Men någonstans inombords ville man ändå tro på det eftersom bortamålsregeln fanns. Dzekos 3-1 mål skulle komma att betyda otroligt mycket. Det skulle komma att bli helt avgörande.
En vecka senare var det dags. Olimpico kokade och spelarna var taggade upp till tänderna. När jag satt där framför TV:n så kände jag “Detta kan gå”. Och den tanken var redan efter sex minuter ett mål närmre att bli verklighet när, den otrolige målskytten, Edin Dzeko trycker in 1-0 och Olimpico expolderar. Roma tryckte på, men lyckades inte göra fler innan domaren satte pipan i munnen och blåste av första halvlek. Känslan var väl att Roma var tvungna att ganska snabbt trycka in en boll till. Och nästan som ett brev på posten, i den 56e minuten hamnar Dzeko felvänd i offensivt straffområde i en duell med Pique. Dzeko blir rejält dragen i armen och faller väldigt överdramatiskt. Jag tyckte att det såg ut som en filmning, men det gjorde inte domaren som pekade på straffpunkten. Fram steg otursgubben från förra mötet, “Grande Daniele”. Jag var helt säker, han sätter den. Med en väldigt lång sats placerade De Rossi den hårt i Ter Stegens vänstra hörn. Den tyske burväktaren kastade sig och rätt håll, men straffen var för hårt slagen. 2-0. Nu jävlar! Olimpico fullkomligt exploderade och det kändes som att alla Romanistas kände att trean var påväg. Roma tryckte på. De kom i våg på våg. Och i den 81a minuten hände det. Det som egentligen inte ska kunna hända. Cengiz Under skickar in en hörna från höger, som förra matchens andra otursgubbe, Manolas får pannan på. Greken rusar mot första stolpen och på ett mycket skickligt sätt skarvade mot bortre stolpen. När bollen går in blevr det total eufori, både på Olimpico men också i vårt vardagsrum.
Manolas trodde inte sina ögon. Han rusar mot bänken med armarna i vädret, Florenzi går med händerna på huvudet och resterande spelare samlas i en gigantisk klunga vid bänken. De hade gjort det! Roma hade gjort det! 3-0 mot Barcelona. Men matchen var inte slut. Nio minuter plus tilläggstid återstod. Det var nästan som att Romas spelarbuss rullades in på plan och ställdes framför hemmamålet. En buss som förhindrade “Barca” att göra målet som tog Roma vidare till semifinal. När domaren blåste av matchen, var glädjen total. Det kramades, gräts och firades, antagligen hela natten lång. En upphämtning av sällan skådat slag. En historisk kväll, som jag ibland tänker tillbaka på i de dystra tider som Roma nu befinner sig i. Men än var de ej klara. Det var dags för semifinal och där väntade Liverpool.
Det var ett väldans tryck på Anfield. Jag minns att jag tänkte “bara de inte får samma start som mot Barca”. Liverpool tryckte på och hade ett par mycket farliga målchanser, men Roma lyckades hålla tätt. Men när den före detta Romaspelaren Salah, skickade upp bollen i bortre krysset, helt otagbart för Alison, så var det som att mardrömsstarten i Barcelona skulle upprepas. Ett fantastiskt snyggt mål av Salah som, väldigt respektfullt, inte valde att fira målet och 1-0 var ett faktum. I den 46e minuten fick Salah en till chans att fira då han chippade in 2-0, men firade inte då heller. Lagen går till halvtidsvila med 2-0 till Liverpool och mardrömmen hade upprepats. Och när Mané gjorde 3-0 i början på andra halvlek var det nattsvart. Sedan gör Firmino både 4- och 5-0 inom loppet av tio minuter och då var det ridå. Dzeko gör dock 5-1 och bara minuter efter sätter Perotti en straff och slutresultatet skrivs till 5-2. Återigen ska Roma spela returmötet på Olimpico och förutsättningarna är återigen desamma, vinner Roma med 3-0 är det final som väntar.
Olimpico kokar återigen, likt den gjorde mot Barcelona. Men kokandet avtar och börjar istället sjuda när Mané gör mål för Liverpool efter bara nio minuter. Då kändes det ganska kört. 2-6 totalt. Men, bara minuter efter händer något nästan smått osannolikt. Lovren ska rensa bort bollen från eget straffområde, skickar bollen rakt i Milners ansikte och in i egen kasse. Kanske turneringens absolut fulaste mål. Men, ett mål är ett mål och Roma hade lite vittring. 3-6. Kort därefter gjorde Wijnaldum 1-2 och luften gick ur. Halvtidsresultatet skrevs 1-2 och det stod totalt 7-3 till Liverpool. Roma behövde alltså göra fyra mål för att ta det till förlängning. Det kändes helt kört.
Andra halvlek börjar och Roma trycker på. Dzeko gör 2-2 i 52e minuten. I den 62a minuten skjuter El Sharaawy ett skott som Trent Alexander Arnold solklart täcker med handen, men domaren valde att kolla bort. Roma blev där snuvade på en solklar straff vilket verkligen hade kunnat ändra utgången på matchen. Det dröjde sedan till den 86e minuten innan nästa mål kommer. Belgaren, Radja Naingolan trycker till från distans. Stolpe in och 3-2 till Roma. I den 93e minuten uppstår återigen en handssituation som domaren denna gången väljer att se och blåser straff. Naingolan tar hand om straffen och gör 4-2. Men det är det sista som händer i matchen och siffrorna skrevs till 6-7.
Trots nederlaget gör Roma en mycket bra match. Det är klart att det fanns mer att önska i Liverpool, men att vinna med 4-2 och speciellt med 3-0 i andra halvlek är oerhört starkt. Roma presterar väldigt bra hela turneringen igenom och imponerar stort. Värt att nämna är att Edin Dzeko blev, med all rätta, nominerad till Ballon d´Or det året. Så viktig han var för Roma! Vilken spelare det var! En sann målskytt som alltid stod rätt. Han påminner lite om Dovbyk. Frågan är om Dovbyk kan åstadkomma det som Dzeko gjorde. Och frågan är när Roma lyckas ta sig till semifinal i Champions League nästa gång? Det kanske aldrig händer… Men, de gjorde det 2018 och det kommer jag aldrig att glömma.
Forza Roma!
