Farväl, Zdenek Zeman
Serie A har blivit en profil fattigare.
”Njuter du av att se på fotboll?” Den gamle mannen plirar nyfiket på journalisten mittemot
honom med sina små, pigga ögon. Det är sommar i Rom, året är 2010 och hettan får luften att dallra. Mannen torkar en svettdroppe från tinningen och drar ännu ett djupt bloss på sin cigarett. Sedan svarar han själv på sin fråga. ”Jag gör det sällan numera. Jag tittar för att jag inte kan hjälpa det. Jag är beroende. Men det är inte samma sak nu för tiden. Det är inte min värld längre.”
Zdenek Zeman blev, trots detta, i högsta grad en del av den fotbollsvärld han inte längre känner sig hemma i när han tog över Roma inför den här säsongen. Efter många år i skuggan av de största scenerna blev han satt att styra ett av Europas mest kända lag i deras strävan att bli en kraft att räkna med på kontinenten. Var han någonsin rätt man på rätt plats?
Det har rått delade meningar om den saken större delen av säsongen och gör det väl i viss mån än. Resultaten har i stor utsträckning uteblivit även om målen trillat in framåt och till dags dato har Roma slängt bort 18 poäng efter att ha tagit ledningen i matcher. 18 poäng. Det är svårt att inte leka med tanken på att det kunnat se väldigt annorlunda ut. Det är svårt att inte tänka ”tänk om.” Men på sätt och vis är det omöjligt att kombinera orden ”tänk om” med Zdenek Zeman. 2009 förklarade Zeman: ”Att spela för resultat är inte detsamma som att spela fotboll – mina lag spelar fotboll.” Ingen kan säga att klubbledningen inte visste vad de fick när de anställde bohemen från Böhmen.
Zdenek Zeman föddes i Tjeckoslovakien 1947, men har levt större delen av sitt liv i Italien. När de ryska stridsvagnarna rullade in i födelsestaden Prag 1967 flyttade han till sin morbror som vid den tiden var fotbollstränare på Sicilien. Utrustad med endast en kandidatexamen i sportmedicin och ett förflutet som fotbolls- och handbollsspelare började han snart träna amatörlag i och kring Palermo.
Tack vare morbrodern Cestmir Vycpalek gavs han så småningom möjligheten att bli en del av Palermos ungdomstränarstab. Under ett decennium i Palermos organisation skaffade han sig erfarenhet samtidigt som han klarade av de nödvändiga utbildningarna för att erhålla tränarlicens och 1983 tog han över sitt första lag: A.S.D. Licata, ett lag från Sicilien som spelade i Serie C2. Under sina tre år i klubben ledde han det mycket unga och oerfarna laget till serieseger och gav sin tränarkarriär en flygande start.
Förmodligen väcktes hans övertygelse att unga, hungriga spelare kunde åstadkomma storverk redan där och då. Allt eftersom han rörde sig uppåt genom det Italienska seriesystemet fick han mer vatten på sin övertygelses kvarn. Efter ett par halvdana säsonger i Foggia, Parma och Messina var det nämligen dags för Zeman att göra sig ett namn i fotbollsitalien. Det hade blivit dags för Foggia dei Miracoli. Det hade blivit dags för Zemanlandia.
Foggiafans blir fortfarande glansiga i ögonen då de drömmer sig tillbaka till de närmast mytomspunna säsonger under tidigt 90-tal då Foggia var laget på allas läppar. Zemans karaktäristiska 4-3-3 tog med sin aggressiva press, sina halsbrytande offsidefällor och sitt intrikata anfallsspel som byggde på väl intränade, uppoffrande och ständiga löpningar fotbollsitalien med storm. Dessutom tog det redan första säsongen Foggia, ett lag som normalt räknade varje nytt Serie C-kontrakt som en lyckad säsong, till Serie B. Väl där hade Zemans lag blivit riktigt varma i kläderna och som nykomlingar vann de sensationellt Serie B med stor marginal.
1991 var klubben alltså hastigt och för fansen oerhört lustigt tillbaka i Serie A efter tretton säsonger i de lägre divisionerna och alla var överens om vem den store hjälten var. Under Zemans smått revolutionerande anfallsglada taktik blommade spelare som Guiseppe Signori, Francesco Baiano och Roberto Rambaudi ut till stjärnor och alla var spända på vad nykomlingarna kunde prestera mot de bästa lag Italien hade att erbjuda.
Zemanlandia bad inte om ursäkt för sig utan dundrade in i högstadivisionen med buller och bång. Ingen som följer Roma kommer att bli förvånade över att få veta att Foggia det året lyckades med den otroliga bedriften att som nykomlingar vräka in hela 58 mål framåt – det var bara det att man också släppte in, just det, 58 mål bakåt. Bara seriesegraren Milan gjorde fler, bara jumbon Ascoli släppte in fler. Zeman och hans fotbollsland i ett nötskal.
Foggia slutade på en imponerande niondeplats sin första säsong i Serie A, bara fem poäng bakom Roma som knep den femteplats som genererade spel i Uefa-cupen. Men lagets nyblivna stjärnor blev snabbt bortlockade av större klubbar och högre löner och Zeman gjorde som han plägar göra, han ersatte sina unga talanger med ännu yngre. Foggia och Zeman genomförde ändå två godkända säsonger då laget placerade sig i mittenskiktet av tabellen, men den fjärde säsongen gick botten ur magins hink och laget ramlade ur Serie A.
Foggia har fortfarande inte återhämtat sig och återfinns nu i Serie D, men Zdenek Zeman var alltjämt hett villebråd och Lazio förvärvade hans tjänster inför säsongen 94-95. Zemans framgångar fortsatte och samtidigt som han sjösatte Alessandro Nestas mäktiga karriär lotsade han Lazio till en andra- och tredjeplacering innan han fick sparken 1997. Uppseendeväckande nog blev han dock kvar i Rom eftersom han omedelbart blev erbjuden att coacha stadens gulröda stolthet AS Roma.
I den lite vackrare delen av Rom fortsatte han sin vana trogen att ge de yngre förmågorna chansen och till sitt förfogande hade han nu den kanske största talangen av dem alla: Francesco Totti. De två formade omedelbart den starka relation som överlevt till dags dato. När Zeman för en tid sedan blev tillfrågad om vilka han ansåg vara de fem bästa italienska fotbollsspelarna svarade han snabbt: ”Totti, Totti, Totti, Totti och Totti. Nu mer än någonsin är jag övertygad om att han är en av de bästa fotbollsspelarna som någonsin funnits.”
Zeman ledde Roma och den purfärske Totti till en fjärdeplats under sitt första år i klubben och stundtals presterade laget ett glimrande spel som tycktes peka mot en storslagen framtid. Det stora lyftet uteblev dock och säsongen efter slutade laget återigen femma. Zeman ersattes av den oefterhärmlige Fabio Capello som i betydande utsträckning skördade framgångarna av Zemans talangutveckling då han sedermera, med hjälp av ett starkt försvar, ledde Roma till klubbens tredje scudetto.
Under sina år i Rom gjorde sig Zeman också till en obekväm herre i de fina salongerna då han bland annat anklagade Juventus för systematisk doping (något som lagets läkare också kom att bli dömd till knappt två års fängelse för). Sådana kontroversiella uttalande kan nog i viss mån ha sinkat hans tränarkarriär, men det gjorde honom också till en hjälte bland stora delar av fotbollsfansen runtom Italien. Äntligen kom någon som vågade tala ut mot stormakten i norr, och Zeman hyllas fortfarande för sin kamp för den rena fotbollen.
Man behöver inte vara en sådan som till vardags går iklädd foliehatt för att tänka att det ligger en gnutta sanning i att Zemans karriär, som under 2000-talets första tio år såg honom glida allt längre ut ur allmänhetens medvetande, tog rejäl skada av att attackera det nästan obehagligt inflytelserika Juventus. Men sanningen är också att hans taktik inte längre tog fotbollen med storm. Att han inte fick det att fungera fullt ut i sina lag.
Men plötsligt, 2011 i Pescara, föll alla pusselbitar på plats. Zeman hittade sitt unga, lovande och formbara lag och blandningen blev, som så många gånger förr, magisk. Pescara dunkade in 90 mål på 42 matcher, vilket naturligtvis är rekord, och vann Serie B i den sista omgången. Zeman hade gått från superhet till iskall och tillbaka igen. Men han var alltid Zeman. I alla väder, länder och städer. Det visste klubbledningen.
När han tillträdde som coach för Roma förklarade han grundbulten i sin taktik: “Varje gång vi går till attack måste våra tre anfallare befinna sig i straffområdet samtidigt som två eller helst tre mittfältare fyller på. På det sättet kan vi pressa tillbaka vår motståndare och eftersom vi har fler spelare i framskjutna positioner så kommer vi att få fler chanser att göra mål. Det är inte direkt raketforskning. Det är enkel matematik.” Det är naturligtvis en grov förenkling av hur Zeman ser på fotboll, men på något vis är det nog ändå essensen av hela hans filosofi. Fotboll ska vara roligt. Fotboll ska underhålla.
”Tränare som Capello och Mourinho hyllas som genier, men det enda de gör är att prioritera att inte släppa in några mål och sedan lämnar de resten till spelarna. De vinner för att de har de bästa spelarna, inte på grund av vad de själva åstadkommer. Jag skulle kunna sätta min avlidne farfar att leda de lagen och de skulle fortfarande vinna,” resonerade Zeman för en tid sedan. Om man ska tillåta sig att vara lite elak kan man nog hävda att sagde farfar nästan säkert också hade gjort ett lika bra jobb som Zeman själv med att styra upp Romas försvarsspel den här säsongen. Visst är det trevligt med underhållande anfallsfotboll, men vilka fans ser det lustfyllda i hedersamma förluster?
Hur som helst, Zeman var ett oerhört populärt val i Rom, det ska man inte glömma. Det var många tifosi och tyckare som lät sig svepas iväg i sentimental eufori och drömde om hur Zemans anfallsinriktade totalfotboll skulle leda Romas talangspäckade, relativt unga lag mot tabelltoppen. Jag var en av dem. Briljante Lorenzo Medici på fotbollskanalen.se, som tippade Roma på en andraplats inför säsongen, en annan.
Viljan att se honom lyckas var kanske för stor. Att Totti och Zeman tillsammans skulle kunna föra Roma till framgång var en tanke för vacker att värja sig mot. Verkligheten visade sig bli en annan. Roma släppte in fler mål än de kunde kompensera för framåt och plötsligt höjdes röster för att Zeman skulle ändra sin taktik. Göra avkall på sin anfallslusta. Anpassa sig. Man hade lika gärna kunnat försöka släcka solen med ett vattenglas.
Gjorde då ledningen fel som anställde honom från första början? Nej, det kan jag inte förmå mig att tycka. Gjorde ledningen fel som sparkade honom under pågående säsong? Nej, det var nog en nödvändighet. Den enda vägen är nu framåt och Aurelio Andreazzolis Roma är ett blankt blad som inte behöver försvara tidigare laguttagningar eller bortförklara tidigare förluster utan istället kan ägna all kraft åt att jaga nya segrar.
Innebär detta slutet för Zdenek Zeman på den högsta nivån? Själv tror han det. Kommer han ändå att fortsätta som tränare? När han fick frågan svarade han lugnt: ”Annars måste de skjuta mig.” Den kedjerökande tjecken kanske inte längre känner sig hemma i fotbollens moderna mångmiljonindustri, han kanske inte njuter lika mycket av att gå på fotboll längre. Men han har inget val. Han är beroende.
Lycka till i din fortsatta karriär Zdenek Zeman och tack för allt du har gjort för den italienska fotbollen. Må du åter finna ditt unga, formbara lag och slå fotbollsvärlden med häpnad en sista gång.
Källor:
www.inbedwithmaradona.com
http://europe.wsj.com/home-page
www.chiesaditotti.com
www.wikipedia.org
www.gazzetta.it
