Sassuolo - Parma
Inför Sassuolo - Parma
Parma beger sig till Sassuolo under söndagseftermiddagen i jakt på att sätta lillebrodern på plats.
Gervinho dramats upplösning
Parmaledningen beslöt sig för att ignorera mitt barnsliga förslag och uppträda som den vuxne personen i rummet. Man satte sig ned med Gervinho och hade ett vuxet samtal. Gervinho erkände sitt felaktiga beteende och yxan är nu begraven. Ivorianen kommer åka på böter för de träningarna han skolkade från och är nu tillbaka i matchtruppen. Detta är ju rätt beslut på alla fronter oavsett vad jag skrev tidigare när känslorna var "heta". Känslor har ju en tendens att ofta agera som en dimma för omdömet. Finns ju ingen anledning egentligen att låta Gervinho sitta på läktaren och kosta pengar resten av säsongen om en annan lösning var möjlig. Däremot är jag ganska glad att jag aldrig införskaffade mig en Parmatröja med Gervinhos namn på som jag kände en viss frestelse till att göra tidigare. Dock är jag inte särskilt förtjust i det efterhandsskrivandet som alltid sker från supporterhåll där en spelares fina prestationer tidigare minimeras på grund av det beteendet de står för i nutid. Jag kommer alltid vara tacksam till Gervinho för att han räddade kvar Parma i Serie A ifjol för det gjorde han. Utan Gervinho på planen hade det med största sannolikhet varit Serie B som hade gällt i år. Däremot så sätter ju den här sortens beteende stopp för en potentiell kult- eller ikonstatus i framtiden när historien väl skrivs ned. Svårt att bli emotionellt investerad i spelare som inte bryr sig särskilt mycket om sin omgivning och om människorna runtomkring. Äkta kärlek är trots allt aldrig en enkelriktad gata, ge och ta som det heter. Men Gervinho är välkommen tillbaka och välkommen att agera som den fräcka och kompetenta legoknekten som han är på planen åter.
Den portugisiske kungen i luften
Bruno Alves har den överlägset främsta procenten gällande vunna nickdueller i Europas topp 5-ligor. Faktum att hans statistik är närmast absurd där han vinner 9/10 dueller i luften. Folk pratar om denna Cristiano Ronaldo och hans framstående spänst pfft! Inte ens främsta spänsten i Portugal. Detta får ju dock vissa tankar att surra omkring i hjärncentralen. Parma är det sämsta laget i Serie A på att omvandla fasta situationer till mål. Faktum är att när Parma får en hörna så är det ett ypperligt läge att passa på att ta en snabb powernapp för lite extra energi. Man kan ju tycka att det finns en bättre Plan A att ta till på hörnor än att slå bollen mot första stolpen mot Matteo Darmian. Kanske man borde fundera på att sikta på den 457 år gamle portugisen med gråa polisonger som vinner allt i luften. Har man tillgång till mittbackarnas Andy Carroll borde man ju försöka utnyttja detta kan jag tycka. Parma har också bör sägas tillgång till Danmarks Andy Carroll i Andreas Cornelius. Det är lite grann av ett underbetyg att man kan slumra sig förbi Parmas hörnor när man har såpass många nickstarka spelare på planen. Även Juraj Kucka fladdrar runt i luften som en Batman på steroider emellanåt.
Mysteriet kring de gåtfulla skadorna
Hela säsongen hittills har präglats utav återkommande skador. Parma anländer alltid desarmerade till varje match. Inför denna matchen är det nästan värre än någonsin tidigare. Känn på den här skadelistan: Dejan Kulusevski, Juraj Kucka, Matteo Scozzarella, Luigi Sepe, Roberto Inglese. Med andra ord en sjukstuga där sisådär 3-4 instrumentala nyckelspelare huserar för stunden. Parma anländer till Sassuolo med en mittfältsuppsättning som är tunnare än Grönlandsisen. Men den stora gåtan kring detta skadeelände är ju att 90% av alla skador den här säsongen blir till under träningarna snarare än matcherna. Det är mycket märkligt och D'Aversa och läkarteamet måste klistra på Poirot-mustaschen och finna roten och källan till mysteriet. Parma har gjort en fin säsong hittills men man kan ju inte låta bli att inte undra över hur många fler poäng man hade kunnat tagit om man hade haft möjligheten att mönstra sitt starkaste manskap någon gång.
Motståndaren
Sassuolo är ju den neutrale åskådaren favoritklubb men en supporters mardrömsklubb till viss del. Man spelar väldigt trevlig fotboll och matcherna kan ofta bli dramatiska och underhållande. Sassuolo gör lika många mål som man släpper in men så borde det egentligen inte vara. Man borde vinna oftare och man borde flörta med Europa men av någon anledning är så inte fallet. Man ser ofta Sassuolo spela ut motståndaren men aktivt välja att inte måla för att sedan låta mittbackarna ta en mental paus vid nyckelmoment som leder till baklängesmål. Domenico Berardi är en spelare som kan hamna i hysteriska målstim som leder till att journalister fastställer att Liverpool är hans nästa klubbadress. Men sedan i de nästföljande fem matcherna springer han runt och står för en klockren imitation av en Davide Moscardelli utan skägg. Alla vet som sagt att Moscardelli var värdelös när inte skägget hans var minst ett par decimeter långt. Berardi existerar för den abstrakta konstens skull snarare än för den ytliga materialismen. Sassuolo har också framförallt under Roberto De Zerbis styre ofta varit otroligt ineffektiva och dåliga på bortaplan för att sedan spela skjortan av motståndaren veckan därefter inför hemmapubliken. Kanske är det så att Sassuolo inte har något intresse av att underhålla andra klubbars supportrar utan endast hemmapubliken för de grönsvarta ska få njuta av vackert spel, vem vet?
Nyckelspelarna i Sassuolo är ett antal stycken. Manuel Locatelli är en förbannat fin italiensk fotbollsspelare. En spelare som lever på sitt spelsinne, positionsspel, tajming och värderingsförmåga. Allt sådant som är svårt att lära sig med andra ord. Har inte sett han göra en dålig match de gångerna jag sett Sassuolo spela. Ser verkligen ut som en spelare som dagens Milan borde haft enorm nytta av i min bok. Det stora utropstecknet har ju annars varit Jeremie Boga. En Marseillefödd bolltrollare fostrad i Chelseas ungdomsakademi. Boga är fantastisk när formen pekar uppåt, en alldeles makalös slutprodukt där han i princip kan ta bollen, tricksa lite grann för att sedan drämma upp den i nättaket. Boga lider dock av den vanliga Marseilleförbannelsen. Den staden fostrar ofta löjligt begåvade fotbollsspelare men många av dessa klarar inte riktigt av nyttja sin talang på det mest effektiva sätt som översätts till framgång. 7 mål och 4 assist den här säsongen är klart godkända och fina siffror men Boga är ju en spelare med potential för mycket mer framstående siffror, siffror som skulle göra honom till sant storklubbsmaterial. Sedan har vi Domenico Berardi, den frivilligt, ofrivillige klubblojalisten. Berardi har rycktats till större klubbar länge men blivit kvar i Sassuolo och mycket av detta beror som sagt på att han aldrig riktigt har lyckats levererat konsekvent och under en längre tid. Många mål och bra prestationer sker under samma månad sedan är det två bleka månader efter varandra och sedan kommer en sådan där fin månad igen. 9 mål och 5 assist är bra siffror dock, Berardi är en lagspelare och han förtjänar sin status och popularitet i Sassuolo men för att storklubbarna verkligen ska punga upp för honom så måste han nå ytterligare en nivå i sitt spel. Men om han inte gör det är det knappast något problem. Att vara kung i Sassuolo är en fin titel det med i mitt tycke. Profilstarka provinsspelare har ofta en härligare romantik kring sig i mitt tycke.
Sassuolo känns sämre än ifjol dock. Och detta beror nog på att Stefano Sensi lämnade och ersattes av Pedro Obiang. Sensi var en nyckelspelare och Obiang har varit mycket mellanmjölk i mitt tycke. Kan finnas mer djupgående saker att säga också men jag saknar den nödvändiga kunskapen. Gianluca Pegolo som tidigare i historien just tillhört Parma har hunnit blivit 38 år gammal och i de tre matcherna han stått i år så har han klivit av som matchens lirare, han har nog högsta snittbetyget av alla keeprar i Serie A. Det är lite roligt, Pegolo har ju på ålderns höst verkligen införskaffat sig en status som en riktigt pålitlig backup. Klart bättre än Daniele Padelli i Inter i alla fall kan vi nog konstatera efter ha sett honom damma av handskarna nyligen.
Förutsättningar och förväntningar
Parma kommer med en fullsatt sjukstuga medan Sassuolo i princip har sitt ordinarie manskap eller åtminstone mer utav det än Parma. Traorè, Tripaldelli och Chiriches är de som missar matchen. Fördelen Parma har är att man inte har torskat mot Sassuolo sedan man återvände till Serie A. D'Aversa har överlistat De Zerbi flera gånger tidigare. Sassuolo har en tendens att vara lite naiva och bjuda på för klara målchanser. Det är ett lekfullt lag som går upp emot en väldigt pragmatisk enhet ledda av en Bruno Alves som stirrar med blod i blicken och som får försöka hålla tillbaka sina impulser att dela ut karatesparkar på motståndarna. Det är Yin och Yang, Helan och Halvan. Två Emilianska bröder som tävlar om släktens popularitet.
Jag är tyvärr optimistisk vilket aldrig har varit ett gott tecken tidigare. Kryss eller seger sitter jag och tänker trots Parmas skadesituation. Så det borde ju tala för en förlust här.
