Veckans profil: Bill Barber

För att åtminstone delvis stilla hockeyabstinensen under sommaren startas serien ”Veckans profil” här på SvenskaFans. Legender från Philadelphia Flyers förflutna kommer att lyftas fram, och först ut är klubbens målfarligaste spelare genom tiderna: Bill Barber.

Kanadensaren Bill Barber draftades som sjunde spelare totalt i 1972 års draft och redan året efter gjorde han sin NHL-debut. Efter att ha inlett säsongen i farmarlaget Richmond Robins i AHL blev han efter elva matcher uppkallad till NHL och Philadelphia Flyers. En kombination av ren råstyrka, snabb skridskoåkning, känsliga handleder, ett naturligt målsinne och framförallt en gigantisk vinnarskalle förde Barber in i NHL. Under sin tid i juniorlaget hade han bildat en giftig trio med Jerry Byers och Al Blanchard och de vräkte in mål. Alla tre valdes också tidigt i draften 1972, men det vara bara Barber som skapade sig ett namn i NHL.

Under sina första år som hockeyspelare var Barber försvarare och överröstes med istid – ett faktum som han själv tror bidrog starkt till hans utveckling.

- Vårt lag bestod av två kedjor, två försvarare och en målvakt. Greg Murdoch och jag var försvarare och vi lämnade aldrig isen förutom när vi blev utvisade, oavsett hur många matcher vi spelade. I vissa turneringar spelade vi tre matcher per dag, så man hade inga problem med att somna på kvällen, berättade Barber själv om sin barndom.

När Barber tog klivet upp till juniorlagen blev han center, och trots att han rönte stora framgångar på den positionen valde Flyers legendariske tränare Fred Shero att placera honom som vänsterforward i förstakedjan tillsammans med storstjärnan Bobby Clarke och Reggie Leach. Succén ville inte vänta på sig. Redan under sin första säsong gjorde Barber 30 mål och 34 assist på 69 grundseriematcher och blev framröstad som ligans näst bäste rookie, bara New York Rangers Steve Vickers ansågs ha varit bättre.

Lagspelaren Bill Barber

Barbers styrkor utnyttjades till max i och med att han placerades som vänsterforward i förstakedjan. Under de två kommande säsongerna gjorde han 34 mål bägge åren innan han säsongen 1975/76 exploderade och smällde in 50 mål och spelade till sig 112 poäng. Samma år stod den fruktade förstakedjan för inte mindre än 141 mål tillsammans.
Barber var dock inte bara en utpräglad målskytt, utan han var även en bra framspelare och stor lagspelare. Exempelvis styrde han ofta spelet från blålinjen i numerära överlägen. Barber behärskade spelet i såväl offensiv, neutral som defensiv zon och sa en gång:

- Jag vill bli ihågkommen som en spelare som gjorde mitt jobb dag ut och dag in. Inte bara som en målskytt utan som en bra allroundspelare som behärskar samtliga situationer.

- Han for upp och ner längs med isen som en metronom och genom att satsa på att vara en av mängden stod han ut. Han hade en hårdjobbares själ, men en lirares talang, berättade Jay Greenberg, respekterad hockeyjournalist i Philadelphia, om Barber.

Ännu ett bevis på att Barber alltid satte laget främst var hans återkommande fras där han alltjämt förklarade att lagets framgång är så pass mycket viktigare än de individuella framgångarna.

Framgångarna kom tidigt

I takt med att Barber utvecklades och etablerade sig som en av de främsta spelarna i ligan blev också Flyers bättre – och säsongen 1973/74 vann de som första expansionslag Stanley Cup. Säsongen efter upprepade de samma bedrift och Barber hade stor del i segrarna med 9 respektive 15 slutspelspoäng. De ökända Broad Street Bullies dominerade NHL, men på grund av sin hårda – ibland brutala – spelstil blev de två segrarna inte lika respekterade som tidigare runt om i ligan. I Philadelphia var det dock andra takter: segerparaden efter den första Stanley Cup-segern påstås vara den största samlade paraden efter andra världskrigets slut.

- Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Den första drömmen är att platsa i NHL och den ultimata drömmen är att vinna mästerskapet och få ditt namn ingraverat i Stanley Cup-bucklan. Vi hade en sådan makalös tur så vi fick vara med om det två år i rad, berättade Barber.

För Barber lekte hockeylivet och säsongen 1975/76 tog sig Flyers återigen till Stanley Cup-final, och ännu en gång hade Barber stor del i det. Väl där blev det dock stopp mot Scotty Bowmans Montreal Canadiens, som vann sin första av fyra raka titlar. Barber fortsatte att vräka in mål och stod för fyra 40-målssäsonger under återstoden av sin karriär. Under sina 12 NHL-säsonger gjorde han alltid minst 20 mål.

I takt med att karriären fortgick kom också skadorna. Redan 1973 skadade Barber sitt vänstra knä, och samma knä fick sig också en ordentlig smäll 1981. I december 1982 kom dock nådastöten – i en bortamatch mot Pittsburgh dundrade han in i sargen efter att ha backcheckat i full fart. Tuff som han var så missade dock Barber bara en handfull matcher, men senare samma säsong gav knäet vika igen. När säsongen var färdigspelad lade sig Barber på operationsbordet och fick då chockbeskedet. Läkarna upptäckte allvarliga skador på knäleden och broskvävnaderna – skador som tidigare hade gömts under massiva muskelpartier.

Barbers främsta egenskap som spelare – hans rena råstyrka – blev alltså i längden också hans fall. Läkarna tvingades genomföra en stor operation för att bygga upp Barbers vänstra knä från grunden, och som ett resultat av detta missade Barber hela säsongen 1984/85 på grund av rehabilitering. Hans knä blev dock aldrig detsamma igen så efter att ha missat över ett års hockey valde Barber att avsluta sin karriär – en karriär som slutade med 420 mål, 463 assist och sammanlagt 883 poäng på 903 NHL-matcher.

Livet efter spelarkarriären

En av NHL:s vassaste målskyttar – Barber är alltjämt idag Flyers bästa målskytt genom historien – tvingades alltså till förtidspension. Men han kunde inte hålla sig borta ifrån hockeyn. Han tog klivet ifrån spelarbänken till tränarrollen och började sin nya karriär i Flyers farmarlag Hershey Bears och senare Philadelphia Phantoms. Barber gjorde stora framsteg även som coach och 1998 förde han fram Phantoms till klubbens första Calder Cup-seger. År 2000 tog han återigen klivet in i NHL. Flyers utsåg honom till assisterande coach i juli och till headcoach i december samma år då Craig Ramsay fick lämna sin tjänst.

Barber gjorde ett bra jobb som headcoach och vann Jack Adams Award som NHL:s bästa coach efter sin första säsong. I april 2002 fick han dock lämna sitt jobb till förmån för etablerade Ken Hitchcock, och i augusti samma år blev han anställd av Tampa Bay Lightning som Director of Player Personnel. I Tampa var han också med om att vinna sin tredje Stanley Cup-titel då Tampa stod som segrare efter säsongen 2003/04.

I oktober 1990 pensionerade Philadelphia Flyers Bill Barbers tröja, nummer 7, och hissade upp den i taket. Kraven för att få sitt nummer pensionerat av Flyers är extremt hårda: man måste ha tillhört klubben i flera säsonger, varit framstående och – framförallt – måste man han ha vunnit Stanley Cup med klubben. Idag är det endast fyra spelare som har sina tröjor upphissade i taket: Förutom Barbers nummer 7 hänger även Bobby Clarkes nummer 16, Bernie Parents nummer 1 och Barry Ashbees nummer 4 i taket. Dessutom är den svenske målvakten Pelle Lindberghs nummer 31 inofficiellt pensionerat. Klubben vägrar att lämna ut det för att hedra den avlidne publikfavoriten.

1990 blev Barber även invald i Hockey Hall of Fame som blott den tredje spelaren från Flyers ökända Broad Street Bullies. Tidigare hade Bobby Clarke och Bernie Parent valts in. 

---

Fakta, Bill Barber: 

Draftad av Philadelphia Flyers 1972 som sjunde spelare i första rundan. 

0 kommentarer

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2007-06-21 10:00:00