Veckans profil: Barry Ashbee
I taket i Wachovia Center hänger Barry Ashbees pensionerade tröja.

Veckans profil: Barry Ashbee

Försvararen Barry Ashbee var inte den mest talangfulla spelaren på Philadelphia Flyers blålinje under 70-talet, men frågan är om supportrarna i Philadelphia någonsin har sett en större kämpe. Hans arbetsvilja och vilja att vinna var enorm och han vann också Stanley Cup säsongen 1973/74. Under slutspelet drabbades dock Ashbee av en allvarlig ögonskada, som tvingade honom att sluta. Bara några år senare avled han av leukemi.

Säsongen 1970/71 tog den 31-årige försvararen Barry Ashbee en plats hos Philadelphia Flyers efter att ha spenderat de åtta senaste säsongerna i AHL, och endast spelat 14 NHL-matcher för Boston Bruins säsongen 1965/66. I Flyers utvecklades han dock enormt och blev en av lagets främsta försvarare. Han var en av lagets främsta offensiva försvarare samtidigt som han var säkerheten själv i det defensiva spelet. Ashbees arbetsvilja, vinnarskalle, hängivenhet och hjärta för laget personifierade Flyers spel under 70-talet, och gör så än idag.

Under sin fjärde säsong med Flyers hjälpte han laget till en klar förstaplats i sin Conference, men drabbades under slutspelet av en allvarlig ögonskada. Så pass allvarlig att han tvingades sluta redan inför den nästkommande säsongen och istället fortsatte som assisterande coach hos Flyers.

Ögonskadan och den tidiga pensioneringen var dock bara början på Barry Ashbees otur. Nästan samtidigt som slutspelet startade säsongen 1976/77 diagnostiserades han med leukemi och avled bara några veckor senare.

Sen utveckling

Den 28 juli 1939 föddes Barry Ashbee i Weston, Kanada och inledde sin hockeykarriär som försvarare i Barrie Flyers i Ontario Hockey Association. Försvarare under 50-talet hade inte stor roll i det offensiva spelet, utan hade i stort sett en hundraprocentig koncentration på defensiven. Offensiva uppåkningar eller pucktransporter var ovanliga, och detta var något som kom att följa Ashbee under karriären.

Som ung junior var Ashbee en stabil och fysiskt spelande försvarare men med vissa brister i skridskoåkningen och passningsspelet. En spelartyp som var vanlig och då det endast var sex lag i NHL var man tvungen att vara en talang utöver det vanliga för att lyckas slå sig in i hockeyns finrum. Draften kom inte förrän 1963 och innan dess hade NHL-lagen samarbetsavtal med juniorlag och plockade de bästa talangerna därifrån.

Då Ashbee inte var en jättetalang fick han istället inför säsongen 1959/60 söka sig till Kingston Frontenacs i inte lika glamourösa Eastern Pro Hockey League. Ashbee stannade tre säsonger i Kingston och imponerade i sitt sätt att neutralisera motståndarforwards och styra dem bort från sin egen målbur. Trots att han flera gånger hörde att AHL-lag hade ögonen på honom fick han varje gång ett negativt besked. Fram till dess att Hershey Bears skrev kontrakt med honom inför säsongen 1962/63, trots att han hade haft skadeproblem den gångna säsongen.

I Hershey fortsatte han med sitt imponerande backspel och inom ett år hade han blivit utsedd till assisterande lagkapten. Under Ashbees åtta säsonger i Hershey missade laget aldrig slutspel och säsongen 1968/69 blev de mästare. Trots detta spelade Ashbee endast 14 matcher för Hersheys samarbetsparters i NHL, Boston Bruins, under säsongen 1965/66 och precis när han var på väg in i NHL drabbades han av en ryggskada och missade resten av säsongen och hela säsongen 1966/67. Ashbee hade krossat en kota i ryggraden och kunde knappt röra sig. En ryggoperation var ett måste, men var på den tiden ett komplicerat ingrepp och krävde lång rehabilitering. Bostons coach Harry Sinden menade att Ashbee simulerade skadan och att den inte skulle kräva så lång rehabilitering och Ashbee hade spelat sin sista match för Boston.

Skadan gjorde också att han blev förbisedd i expansionsdraften 1967. Sex nya lag – däribland Flyers – äntrade NHL, men inget lag ville satsa på en 28-årig defensiv försvarare med en allvarlig skada bakom sig.

När Ashbee blev helt återställd spelade han ytterligare tre säsonger i Hershey och hade diverse skadeproblem, men Philadelphia Flyers general manager Keith Allen såg potential i Ashbee och bytte till sig honom i may 1970. Klubben hade haft problem att etablera sig i NHL och Allen och Flyers headcoach Vic Stasiuk bestämde sig för att satsa på 31-åriga Ashbee.

Utvecklingskurvan skjuter iväg

När Ashbee kom till sitt första training camp med Flyers blev han chockad över bristen på hängivenhet, engagemang och vilja som flera spelare visade och han funderade till och med på att sluta spela hockey. Istället knöt han handen i fickan och krigade på som aldrig förr. På isen spelade han hårt – fruktansvärt hårt. Vid sidan av isen beskrevs han som en sorgsen och ilsken ensamvarg av Flyers legendariska speaker Gene Hart, som också menade att Ashbee alltid hade en argsint uppsyn och alltid lyssnade väldigt noga vad som sades om och till honom.

Vic Stasiuk, som kom från den gamla skolan, uppskattade Ashbees spel och satsade helhjärtat på 31-åringen. När Fred Shero tog över som headcoach inför säsongen 1971/72 blev även han imponerad av Ashbee och det var under Shero som Ashbee slog igenom på allvar.

- Under min första säsong sa jag ”Vi har nitton mesar i ett lag” för att försöka pumpa upp dem i omklädningsrummet, men Ashbee tog det som ett personligt påhopp. Han ville att jag skulle räkna upp de som jag menade, har Shero senare berättat.

Lika tuff som han framstod utanför rinken, lika tuff var han på den. Han delade ut mörbultande kroppstacklingar, täckte skott med knäna eller bröstet och växte ut till en defensiv klippa. Han fick snabbt samma respekt i NHL som han hade haft i AHL och blev uppmärksammad av andra klubbar. Stanley Cup-utmanare hörde av sig till Flyers för att undersöka möjligheterna att byta till sig Ashbee. Flyers blev erbjudna draftval och halvhyfsade forwards, men valde att behålla sin tuffing.

Trots att Ashbee hade sina främsta egenskaper i det defensiva spelet var han även ett giftigt vapen i offensiven. Under sin första säsong med Flyers blev han klubbens första riktiga playmaker från backplats. Hans 23 assist och 27 poäng var den näst bästa noteringen någonsin i klubbens historia. Trots att hans första säsong blev den bästa rent poängmässigt blev han bara bättre och bättre ju fler säsonger som gick.

Han fick tidigt smeknamnet Ash Can av sina lagkamrater, men det var inget förnedrande eller negativt bakom valet. Utan det var respekt och kopplingar till Ashbees vilja att alltid göra skitjobbet som låg bakom valet.

Vinnarskallen övervinner smärtan

Ashbees skadeproblem från tiden i AHL gjorde sig påminda under hela hans NHL-karriär. Trots att han i flera år hade en enorm smärta i knäna, nacken, armbågen och axeln vek han aldrig ner sig. Smärtan i knäna och nacken var värst, men hans vilja att vinna övervann smärtan.

Han tvingades använda ett speciellt skydd för att skydda nervskadorna han hade i sin nacke och fick flera gånger höra det av publiken under Flyers bortamatcher, de ansåg att skyddet liknande en toalettsits. Ashbees vänstra knä var under säsongen 1972/73 så söndertrasat att det enda vettiga vore en operation, men Ashbee övervann smärtan och spelade vidare.

- Barry Ashbee var rent mentalt den tuffaste spelaren som jag någonsin har sett, berättade lagkamraten Bobby Clarke en gång, och hans lagkamrater höll med.

Trots att Ashbee var så pass uppskattad för sin hängivenhet och tuffhet fortsatte han att vara lite av en ensamvarg. Han ansåg själv att han var hos Flyers för att spela – och vinna – och inte för att vinna popularitetstävlingar. Till och med hans lagkamrater fick smaka på hans viljestyrka.

I omklädningsrummet och på isen hade Ashbee tagit på sig rollen som ledare och hade ett stort inflytande. I truppen hade Flyers en ung lovande offensivt lagd försvarare vid namn Rick Foley, som Ashbee hade en minst sagt svag relation med. Foley hade talangen, storleken och snabbheten på sin sida, men var inte beredd att offra allt för att få ut det mesta av sin talang. Dessutom hade han en förmåga att smyga undan vid närkamper och underhöll inte sin kondition.

Detta gjorde att Ashbee avskydde Foley och berättade det också för honom. Relationen dem emellan blev sämre och inom ett år hade Foley tvingats lämna klubben, medan Ashbee alltjämt var en av lagets främsta försvarare. Trots Ashbees förakt av Foley var han den första som kom till Foleys undsättning när han i en match mot New York Rangers blev överfallen.

Det var dock inte bara motståndare och lagkamrater som fick smaka på Ashbees vrede. I februari 1973 under en match mot Pittsburgh Penguins blev Ashbee rasande över ett i han tycke felaktigt domslut av domaren Bryan Lewis. Ashbee sänkte rättskiparen med en rak höger över käken och blev – inte helt otippat – avstängd i åtta matcher.

Pusselbitarna faller på plats

Inför säsongen 1972/73 hade Ashbee tröttnat så pass mycket på sina lagkamraters brist på engagemang, vilja och hängivenhet att han funderade på att sluta med hockeyn. Flyers kom till årets training camp med en svag säsong i ryggen och flera spelare tog för lätt på förberedelserna inför den nya säsongen, ansåg Ashbee.

Samma spelare som var loja och omotiverade på träningspassen var också de som var ute på nattklubbarna till tidig morgon. Ashbee såg ingen mening med att fortsätta i ett lag som var dömt att misslyckas och sade också detta till Keith Allen, som lovade att åtgärda problemen och samtidigt övertygade Ashbee att fortsätta spela.

Fred Shero hade nu på allvar etablerat sig som headcoach i Flyers och tog sitt jobb till nya dimensioner. Han lade allt mer ansvar på spelarna och behandlade dem stenhårt, samtidigt som han var en fantastisk taktiker och tillsammans med Allen byggde han upp de ökända Broad Street Bullies. Allen hade hämtat in spelare med samma vinnarskalle som Ashbee och de gamla spelarna som inte kunde eller var villiga att acceptera Sheros filosofi blev bortbytta.

Allen och Shero hade byggt ihop ett framgångsrikt lag från ingenting. På blålinjen fanns spelare som Ashbee, Joe Watson och Ed Van Impe, medan Bobby Clarke, Bill Barber och Rick MacLeish huserade i kedjorna. Laget började vinna matcher och säsongen 1972/73 slutade man tvåa i sin division och avancerade till Conferencefinal i slutspelet. Sommaren 1973 lade Allen den sista pusselbiten i bygget då han hämtade hem målvakten Bernie Parent, som hade varit ute på en utflykt till Toronto Maple Leafs och WHA.

Med Bernie Parent i kassen tog Flyers ännu ett steg framåt och tillhörde nu på allvar den riktiga toppen i NHL. Säsongen 1973/74 tog Ashbee ännu ett kliv framåt och trots att han bara gjorde 17 poäng var han ovärderlig för klubben och imponerade med sitt uppoffrande defensiva spel. När det blev dags för All Star-match blev han dock översedd, och blev rasande.

- Säg inte att jag skulle ha tagit en plats. Det var det enda jag hörde under åtta år i AHL – ”jag skulle ha tagit en plats”. Jag vill inte höra ett ord om det igen, sa han till journalister i Philadelphia.

Efter All Star-uppehållet fortsatte Ashbee med sitt i stort sett felfria spel och när grundserien var färdigspelad slutade han på imponerande +52 i plus/minus-statistiken, vilket var bäst i laget. Än mer imponerande blir det då Ashbee spelade i stort sett hela säsongen med enorma smärtor i ryggen. Efter säsongen fick han en plats i andrauppställningen i NHL:s officiella All Star-lag och blev utsedd till en av de två bästa försvararna i Western Conference – som Flyers spelade i på den tiden – av ansedda The Hockey News.

Individuella utmärkelser var dock inte det viktigaste för Ashbee – han hade siktet inställt på Stanley Cup-bucklan.

Kulmen – och slutet

Under säsongen 1973/74 stod Barry Ashbee på toppen av sin karriär och var fullständigt dominant i den defensiva zonen. Han körde över motståndare, täckte skott och manade på sina lagkamrater med en enda tanke i huvudet – Vi ska vinna.

I den första omgången i slutspelet ställdes Flyers mot Atlanta Flames, som slogs tillbaka i fyra raka matcher. I nästa omgång var det New York Rangers som stod för mötet, och Flyers vann de två första matcherna med 4-0 och 5-2 innan man förlorade med 3-5 i match tre.

Den fjärde matchen kom att bli ett riktigt nervpiller. När ordinarie tid var över stod det 1-1 på resultattavlan och matchen gick till förlängning. En seger för Flyers och man skulle leda med komfortabla 3-1 i matchserien, men vid en förlust skulle matchserien vara helt öppen med 2-2 i matcher.

Efter bara drygt en och en halv minuts övertid avlossar Rangers Dale Rolfe ett skott, som ändrar riktning på en klubba och träffar Ashbee rakt över hans högra öga. Han föll till isen och blodet forsade. Ashbee togs till ett sjukhus i New York där hans värsta farhågor besannades. Blödningen hade orsakat ett permanent ärr på näthinnan och Ashbee hade förlorat sitt djupseende på sitt högra öga. Läkarna försäkrade honom om att han inte skulle ha några problem i det vardagliga livet, men att spela hockey igen var inte att tänka på. 34 år gammal – och på toppen av sin karriär – tvingades Barry Ashbee dra sig tillbaka från hockeyn.

Från sidan fick han se sitt Flyers besegra Rangers efter sju matcher och i Stanley Cup-finalen väntade de regerande mästarna Boston Bruins – klubben som hade nobbat Ashbee tidigare i karriären. Flyers lyckades dock slå tillbaka Boston med 4-2 i matcher och vann som första expansionslag Stanley Cup och ingen var gladare än Barry Ashbee.

- Somliga strävar efter ett mål i 60 år utan att nå det. Jag fick vad jag var ute efter när jag var 34 år, berättade Ashbee för pressen. 

En ny karriär

När Ashbees aktiva karriär hade fått ett abrupt slut var han inställd på att flytta hem till Toronto med familjen, men Flyers ville ha kvar honom i klubben som assisterande coach till Fred Shero och kom med flera förfrågningar sommaren 1974. Till en början tackade Ashbee nej då han trodde att erbjudandet var på grund av medlidande. Dessutom såg han inte behovet av två assisterande coacher hos ett hockeylag. När Shero några år tidigare hade anställt Mike Nykoluk som assisterande coach blev han NHL:s första assisterande coach någonsin.

Ashbee menade att det inte fanns något behov av ännu en assisterande coach och att han inte ville gå omkring och enbart håva in lönen. Fred Shero, Keith Allen och lagkaptenen Bobby Clarke lyckades dock övertala Ashbee att de ville anställa honom tack vare hans hockeykunnande och ledaregenskaper. I augusti 1974 kom parterna överens och Ashbee inledde en ny karriär hos Flyers.

Hans främsta uppgifter som assisterande coach var med försvararna och när han hade kommit över den lustiga känslan att träna sina tidigare lagkamrater gick han in i sitt nya jobb med samma hängivenhet, engagemang och vilja att vinna som han gjorde som spelare. Ashbee hittade omgående sin roll och stortrivdes med jobbet, men i en sak motarbetade han klubben starkt – han ville inte att Flyers skulle anordna en ceremoni till hans ära.

Hans fru Donna lyckades dock övertala honom och han gick med på en ceremoni, men på två villkor. Ceremonin skulle vara kort och han ville inte ha några presenter från klubben.

- Jag går med på det, men om ni ger mig en enda gåva så kommer jag kliva av isen direkt, har Ashbee sagt till Ed Snider, Flyers ägare och ordförande.

Ashbee blev lovad att klubben inte skulle stå för några presenter och mot slutet av säsongen 1974/75, hans första som coach, höll man ceremonin. Trots att Ed Snider hade lovat en ceremoni som var kort och att Ashbee inte skulle få några presenter blev det raka motsatsen när man väl genomförde ceremonin och när det väl hände var Ashbee stolt för det.

Tillsammans med sin fru och barn äntrade han isen innan en match och drog ner enorma applåder från publiken, som fortfarande älskade sin gamla krigare. Av sina lagkamrater fick han en husbil och när han höll sitt tacktal gjorde han sitt bästa för att hålla tillbaka tårarna och dölja ett leende när han försökte spela upprörd över att ceremonin inte hade genomförts enligt hans önskemål.

Under Flyers träning dagen efter ceremonin var det Ashbee som stod för den stora överraskningen. Han körde in husbilen på isen och bjöd in hela laget i den. Väl inne såg de att Ashbee hade överröst bilen med öl och läsk. Den dagen firade laget tillsammans istället för att träna – givetvis med tränare Sheros fulla tillåtelse.

Med Ashbee i båset tog Flyers sin andra raka Stanley Cup-titel säsongen 1974/75, formligen körde över Sovjets ”Red Army” och tog sig till sin tredje raka Stanley Cup-final säsongen 1975/76, men ett skadeskjutet Flyers föll mot Montreal Canadiens. Under sommaren 1976 sipprade det ut rykten som menade att Flyers hade satt Ashbee på tillväxt för att senare kunna ersätta Fred Shero som headcoach, men Ashbee skrattade bara åt ryktena.

- Freddie är ligans bästa coach så varför skulle Flyers ens tänka i de banorna? sa han till Philadelphia Bulletin.

Slutet

Säsongen 1976/77 fortsatte Flyers att gå starkt i grundserien och vann sin division med sex poäng, samtidigt som man i vanlig stil hade dragit på sig överlägset mest utvisningsminuter. I slutspelet ställdes man mot Toronto Maple Leafs i förstarundan och när laget i början av april förberedde sig som bäst inför matchserien upptäckte Ashbee flera blåmärken på sin kropp, trots att han inte hade tagit emot några smällar eller skadat sig på de ställena.

Han uppsökte en läkare och fick där veta att blåmärkena var ett av symtomen på leukemi, ett samlingsnamn för en rad olika cancertyper i blodet. De vita blodkropparna förändras och okontrollerat förökar de sig i benmärgen och blodet. De vita blodkropparna mognar inte som de normalt sett ska göra och tränger därför undan de normala cellerna i blodet och benmärgen.

- Det här får inte bli en ”Vi ska vinna för sjuklingen-situation”. Ni vinner och jag blir bättre, så enkelt är det, förklarade han för Flyers spelare.

Från sjuksängen i Philadelphia följde Ashbee laget noga och hade daglig kontakt med försvararna i truppen. Klart påverkade av Ashbees sjukdom föll Flyers i de två inledande matcherna, men samlade sig sedan och vände matchserien.

Lika bra gick det inte för Ashbee.

Hans behandling misslyckades och läkarna konstaterade att cancern hade spritt sig till njurarna. Ashbee krigade dock på i vanlig form och vägrade acceptera det faktum som höll på att bli smärtsamt uppenbart för hans omgivning. Slutet var nära.

- Jag är trött nu, men jag besegrar det här imorgon, berättade Ashbee för sin fru en kväll innan han somnade.

Barry Ashbee vaknade dock aldrig upp igen utan avled den 12 maj 1977, blott 38 år gammal.

Philadelphia var i sorg. Supportrar, spelare, ledare, vänner och framförallt hans familj sörjde. Barry Ashbee lades till den sista vilan i sin hemstad Toronto i slutet av samma månad. Flyers ägare och ordförande Ed Snider hade chartrat ett flygplan för hela spelartruppen och deras fruar, lagledningen hos Flyers och Ashbees familj och vänner. Dessutom kom flera av hans gamla lagkamrater i såväl Hershey som i Flyers och motståndare i NHL till begravningen.

Flyers lagkapten Bobby Clarke höll ett hjärtgripande tal till Ashbees minne på begravningen innan Barry Ashbee slutligen lades till den sista vilan i en förort till Toronto.

I Philadelphia fortsatte hyllningarna och Flyers höll en ceremoni till Ashbees minne. Hans tröja (nummer 4) pensionerades och hissades upp i taket. Den följande säsongen hade samtliga spelare i Flyers en fyra på axeln på sin matchtröja för att se till att minnet av Ashbee inte försvann. Dessutom bestämde sig den relativt nya välgörenhetsorganisationen Flyers Wives For Lives att majoriteten av deras insamlingar skulle gå till forskningen om leukemi och andra blodsjukdomar.

När Flyers senare bestämde sig för att inrätta årliga utmärkelser för att uppmärksamma spelare efter varje säsong fick Ashbee en av utmärkelserna uppkallad efter sitt namn. Barry Ashbee Trophy delas numera ut till säsongens bästa försvarare i Flyers. Dessutom delas Barry Ashbee Award ut till den spelare i Flyers farmarlag i AHL som har visat samma ihärdighet, sportsmannaanda och hängivenhet som Ashbee gjorde under sin karriär.

1991 valdes Barry Ashbee in i Flyers Hall of Fame.

Arvet lever kvar

Barry Ashbee spelade bara fyra säsonger i Philadelphia Flyers, men blev snabbt en publikfavorit i Philadelphia och en av de mest uppskattade idrottsprofilerna någonsin i staden. Hans ihärdighet, hängivenhet, uppoffrande spelstil, stenhårda kropp och hans vilja att alltid vinna till varje pris personifierade Flyers hockey under 70-talet och lever än idag kvar i klubbens filosofi.

Han var inte den mest talangfulla eller viktigaste spelaren i Flyers, men en större krigare får man leta efter länge – väldigt länge. Ashbee var spelaren som såg till att de offensiva nyckelspelarna kunde inrikta sig på just offensiven samtidigt som de visst att Ashbee täckte upp bakom dem. Han såg till att spelarna höll sig i toppform under säsongen och var ett föredöme med sin enormt höga smärttröskel.

Under sin fyra år långa karriär med Flyers spelade han ofta med en stark smärta i nacken, ryggen, knäna, axlarna eller armbågen, men klagade aldrig och spelade alltid på topp. Det är den sortens inställning och vinnarskalle som gör att lag vinner Stanley Cup och det är därför som Flyers ser till att hans minne lever kvar än idag.

Barry Ashbee är urtypen för hur en spelare i Philadelphia Flyers ska uppträda på och vid sidan av isen.

---

Statistik, Barry Ashbee:

Grundserien, Flyers: 

Säsong GP G A P +/- PiM
1970/71 64 4 23 27 3 44
1971/72 73 6 14 20 2 75
1972/73 64 1 17 18 -2 106
1973/74 69 4 13 17 52 52
Totalt 270 15 67 82 55 291

Slutspelet, Flyers:

Säsong GP G A P +/- PiM
1972/73 11 0 4 4  - 20
1973/74 6 0 0 0  - 2
Totalt 17 0 4 4  - 22

Fotnot: Statistik över Barry Ashbees plus/minus-statistik från slutspelet saknas.

Källor: flyers.nhl.com, flyershistory.com, legendsofhockey.net, wikipedia.org

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2007-08-20 11:30:00
Author

Fler artiklar om Philadelphia