Veckans profil: Tim Kerr

Sommarserien ”Veckans profil” närmar sig slutet, tre artiklar återstår och först ut av de återstående blir Tim Kerr. Med beslutsamhet, mod och en enorm inställning övervann han skador och personliga tragedier och är en av Philadelphia Flyers främsta målmaskiner genom tiderna.

Kanadensaren Tim Kerr var under sin prime en målmaskin utan dess like. Under fyra raka säsonger under mitten av 1980-talet gjorde han minst 50 mål och totalt har det blivit 363 mål på 601 matcher i Flyers tröja, vilket också gör honom till klubbens tredje bästa målskytt genom tiderna. 145 av Kerrs 363 Flyersmål kom i powerplay, där han var dödligt farlig. Säsongen 1985/86 gjorde han hela 34 mål i numerärt överläge och satte då ett nytt NHL-rekord.

Skador genom hela karriären gjorde att Tim Kerr inte riktigt nådde upp till sin fulla potential, trots att han ofta dominerade matchbilden. Han lyckades aldrig spela samtliga matcher under en säsong och kom som bäst upp i 79 matcher 1983/84. Om Kerr skulle ha fått vara skadefri under sin karriär skulle han utan tvekan rankas som en av de främsta målskyttarna i NHL:s historia, men nu ses han ”bara” som en av de främsta under 1980-talet.

Fyndet

Tim Kerr föddes den femte januari 1960 i Ontarioprovinsen i Kanada. Han inledde sin karriär på allvar i juniorlaget Kingston Canadiens säsongen 1977/78. Kerr var en gigantisk spelare, han mätte strax under två meter och vägde in på strax under 100 kilo som junior. I sin ungdom var hans storlek såväl en fördel som nackdel. Precis som många storväxta ungdomar hade han problem med koordinationen och balansen.

Hans väldiga kroppshydda och koordinationsproblem gjorde honom dessutom till en svag skridskoåkare, och i juniorligorna var han endast känd som en spelare som parkerade i slotet och stod där och väntade på en målchans. Trots sin storlek var han ingen fysisk spelare och var förvånansvärt svag i närkampsspelet, dessutom var hans klubbteknik och defensiv som bäst medelmåttig.

NHL-scouterna blev inte imponerade av Kerr och när i stort sett samtliga scouter lämnade samma rapporter, där de förklarade att Tim Kerr var en medelmåttig spelare med bristande motivation, dålig defensiv och för lat och vek med tanke på sin kroppshydda översågs han i 1979 års NHL Entry Draft.

Under vad som kom att bli hans sista säsong med Kingston (1979/80) gjorde han 40 mål och 73 poäng på 63 matcher och började dra lite lätt intresse från NHL-lagen. Det var två lag som visade intresse för Kerr under säsongen – Philadelphia Flyers och Detroit Red Wings. Trots att Detroit låg geografiskt närmare Kerrs hemstad och hade varit hans favoritlag i ungdomen valde Kerr att skriva på för Flyers, mycket tack vare scouten Eric Colville. I januari 1980 satte han sin signatur på ett kontrakt med Flyers och värvningen av Tim Kerr kom att bli ett av de största fynden som Flyers någonsin har gjort.

När han hade skrivit på kontraktet med Flyers anslöt han till deras farmarlag i AHL, Maine Mariners. På sju matcher blev det två mål och sammanlagt sex poäng för Kerr, som inte visade något speciellt under sin inledande tid i Flyers organisation. Inför säsongen 1980/81 bjöds han in till Flyers training camp och imponerade på Flyers headcoach Pat Quinn.

Under försäsongen upptäckte Flyers att många av scouternas analyser och slutsatser om Kerr hade varit överdrivna och i vissa fall helt felaktiga. Han visade upp en giftig målfarlighet i slotet, fin teknik och förmåga att behålla kontrollen över pucken längs med sargen samtidigt som hans övriga förmågor – bortsett från defensiven som alltjämt hade sina brister – blommade ut. Hans skridskoåkning var klart bättre än vad scouterna hade rapporterat och när han väl fick upp farten var det inte många som lyckades stoppa den väldige forwarden, som nu vägde in på drygt 105 kilo.

Tanken var dock att Kerr skulle spendera säsongen med Maine Mariners för att kunna ges rejält med speltid, men ett benbrott på Flyers forward Ken Linseman blev Kerrs biljett till Flyers. Han placerades som högerforward i en kedja med Brian Propp som vänsterforward och Paul Holmgren som center och stod för en klart godkänd rookiesäsong. På 68 matcher stod han för 22 mål och totalt 45 poäng. Sju av de 22 målen var dessutom matchvinnande.

Höjdpunkten under rookiesäsongen kom i en match mot Boston i slutet av mars 1981. Kerrs föräldrar hade kommit på besök till Philadelphia för första gången för att se sin 21-åriga son spela NHL-hockey. Kerr passade då på att göra sitt första hattrick i NHL och Flyers vann med 5-3. I samma match gjorde för övrigt Bobby Clarke sin tusende NHL-poäng.

De första skadeproblemen

Redan under sin första säsong med Flyers drabbades Tim Kerr av skador. Diverse småskador gjorde att han missade flera matcher här och där, dessutom hade han problem med knäna och missade flera matcher på grund av det. Under sina två första säsonger missade han sammanlagt 31 matcher, men visade fin potential på isen. Under hans andra säsong stod han för 21 mål och totalt 51 poäng, samtidigt som han drog på sig 138 utvisningsminuter, vilket också kom att bli det mesta han drog på sig under sin karriär.

Hans belackare menade dock fortfarande att han var för dålig längs med sargen och alldeles för skadedrabbad. Få visste dock om hur målmedveten Kerr var under sin rehabilitering och hur hårt han jobbade för att kunna återvända till laguppställningen, något som dock skulle uppmärksammas senare under hans karriär.

Under sin tredje NHL-säsong – 1982/83 drabbades Kerr av sin första riktigt allvarliga skada. Han hade inlett säsongen starkt och såg ut att gå mot sitt riktiga genombrott hos Flyers, men en knäskada och ett benbrott gjorde att han endast kunde spela 24 matcher den säsongen och stod för elva mål och totalt 19 poäng.

Under sin skadefrånvaro visade dock Kerr upp en enorm vilja att komma tillbaka till isen och spela matcher. Hans rehabilitering gick framåt och han kom helt återställd till säsongen 1983/84 – vilken kom att bli hans stora genombrottssäsong.

Genombrottsåren

Säsongen 1983/84 blev Tim Kerrs riktiga genombrottssäsong. Flyers headcoach Bob McCammon gav honom mer speltid i lagets förstauppställning i numerära överlägen, där han snabbt hittade sin favoritposition framför motståndarnas målbur. Av fjolårssäsongens skador syntes ingenting och Kerr spelade 79 av Flyers 80 grundseriematcher, det kom att bli den högsta noteringen han kom upp i under sin karriär, och det var även mest i Flyers den säsongen.

Kerr gjorde imponerande 54 mål och sammanlagt 93 poäng under 1983/84 och hade växt ut till en powerforward av rang. Han brukade antingen cirkulera i slotet, eller helt enkelt parkera i detsamma och vänta på en framspelning. När framspelningen sedan kom så letade sig pucken allt som oftast in i nätet. Han gjorde mål på de flesta sätt, men det var vanligast att han tryckte in returer eller styrde in skott. Mot slutet av säsongen var Tim Kerr ett fruktat namn bland försvararna runt om i ligan, som hade enorma problem med att försvara sig emot jätten Kerr. De slashade, crosscheckade och hängde på hans rygg, men långa stunder var det omöjligt att stoppa honom på ett tillåtet sätt. Men trots det fick han inte den uppmärksamhet han förtjänade.

– Det är det som skydden är till för, så jag klagar inte. Ibland försöker de köra omkull mig bakifrån, men det fungerar inte, berättade Kerr om hans omilda behandling.

Efter säsongen valde Flyerslegenden Bobby Clarke att avsluta sin aktiva karriär och tog klivet upp till kontoret som lagets nya general manager. Han ifrågasatte offentligt Kerrs vilja och arbetsmoral och har senare förklarat att frågan var om Kerr var beredd att jobba stenhårt över hela isen. Kerr – som dessutom var missnöjd över Flyers senaste kontraktserbjudande – valde då att kräva en trade bort från klubben, men Clarke gav med sig och de båda parterna lyckades kompromissa fram ett nytt kontrakt.

Det visade sig vara ett oerhört klokt beslut av Clarke och säsongen 1984/85 kom att bli en stor vändpunkt i Kerrs karriär. Han tog till sig sommarens kritik och under lagets nya headcoach – Mike Keenan – tog han flera kliv framåt. Tränarstaben insisterade på att han skulle förbättra sitt spel överlag, och Kerr lyssnade, tog åt sig och gjorde precis som tränarna ville.

– Jag visste att målen skulle komma från honom, men det var hans vilja att göra skitjobbet som imponerade på oss, förklarade Flyers assisterande coach E.J. McGuire.

Den nya tränarstaben lyckades även förbättra hans defensiv och han fick nu speltid även vid avgörande defensiva situationer. Senare i karriären fick han till och med ta hand om vissa avgörande tekningar då han var så snabb med klubban. Men det var dock i offensiven – och då framförallt i numerära överlägen – som Kerr utvecklades mest. Sammanlagt stod han återigen för 54 mål, varav 21 kom i powerplay. Han var därmed ligans målfarligaste spelare i powerplay. Han bildade en giftig kedja med defensivspecialisten Dave Poulin som center och målskytten Brian Propp som vänsterforward. Under säsongen gjorde Kerr fyra mål i inte mindre än tre olika matcher, men det var i slutspelet som han stod för den största bedriften.

Unga Flyers hade tagit NHL med storm och med sina 113 poäng var de bäst i hela ligan. I den första slutspelsrundan ställdes de mot rivalerna New York Rangers och i den tredje och avgörande matchen stod Tim Kerr för ett av de mest minnesvärda ögonblicken i Flyers historia.

Rangers ledde med 3-2 halvvägs in i den andra perioden, men då klev Tim Kerr fram. På åtta minuter och 16 sekunder smällde han in otroliga fyra mål och vände matchen till 6-3. Matchen slutade så småningom 6-5 till Flyers och laget hade därmed tagit sig vidare från förstarundan för första gången sedan säsong 1979/80. Kerr kom från en fantastisk grundserie, men det var smått otroligt att han ens kunde spela i slutspelet. Mot slutet av grundserien skadade han knäet allvarligt och missade fyra matcher, men återigen visade han prov på sin enorma vilja och vinnarskalle och återvände till laguppställningen med ett stort skydd över knäet.

I andrarundan ställdes Flyers mot New York Islanders, som inte blev några problem. De förpassades efter fem matcher och Kerr stod för tre mål och tre assist i matchserien. I Conferencefinalen väntade sedan Quebec Nordiques, men Kerr lyckades inte ens fullfölja den första matchen innan knäskadan gjorde sig påmind och han tvingades bryta. Flyers fruktade att han skulle missa resterande matcher av slutspelet, även i laget tog sig till final. Flyers lyckades dock förpassa Quebec till sommarlov och i Stanley Cup-finalen väntade Edmonton Oilers.

Ännu en gång visade Tim Kerr prov på sin enorma vilja och kämparglöd när han gjorde en sensationell comeback i finalseriens första match. Han spelade fram Ilkka Sinisalo till 1-0 och gjorde själv 3-0 i en match som Flyers vann med 4-1. I den andra matchen kvitterade han Edmontons 1-0-ledning, men Flyers förlorade med 3-1. I match tre kom sedan dråpslaget. Hans knä var nu så sargat att han knappt ens kunde stödja på det och trots att han spelade de inledande bytena kunde han inte fullfölja matchen. Trots att Flyers saknade sin offensiva nyckelspelare hämtade de sånär in en 4-1-ledning, men Edmonton höll undan och vann med 4-3.

Tim Kerr missade de resterande matcher i 1985 års Stanley Cup-final och utan sin målmaskin och nyckelspelare orkade inte Flyers stå emot fenomenala Edmonton. Wayne Gretzkys mannar vann med de två följande matcherna med 5-3 och 8-3 och stod som Stanley Cup-mästare efter en sammanlagd seger med 4-1 i matcher. Kerr stod för 10 mål och 14 poäng på tolv matcher.

Flyers – och Kerr – hade nu etablerat sig på allvar som ett topplag i NHL och spelarna, ledningen, media och supportrarna hade stora förhoppningar inför nästa säsong.

Succén, tragedin och rekordet

Tim Kerr spenderade sommaren 1985 med att rehabilitera sitt knä och när försäsongen började var han återigen i fin form, trots att Flyers var oroade över hans fysiska status i ett längre perspektiv. Säsongen 1985/86 kom att bli en omtumlande säsong för hela Philadelphia Flyers. Man inledde säsongen fantastisk och hade vunnit tolv av de fjorton inledande matcherna och hade tio raka segrar när det värsta ögonblicket i Flyers historia inträffade.

Succémålvakten Pelle Lindbergh avled efter en bilolycka i november 1985 och beskedet slog givetvis ner som en bomb i Flyerslägret. Spelarna, ledningen och supportrarna var förkrossade, men livet var tvunget att gå vidare. Flyers hade dock ett lägligt speluppehåll på några dagar då man kunde sörja och slippa tänka på hockeyn. I matchen efter Lindbergs död väntade Edmonton Oilers i Philadelphia. Lindbergh hyllades innan nedsläpp och i matchen tog Flyers revansch från fjolårets Stanley Cup-förlust. Man vann med 5-3 och Kerr stod för en assist.

För Tim Kerr och Philadelphia Flyers blev grundserien 1985/86 rent spelmässigt en succé. Trots förlusten av Pelle Lindbergh, som hade varit en av NHL:s bästa målvakter, blev man poängbäst i Eastern Conference och gick in i slutspelet som stora favoriter när man mötte New York Rangers, som precis hade tagit sig till slutspel, i förstarundan. Rangers chockade dock hela Flyers och vann med 3-2 i matcher. Tim Kerr stod för tre mål och tre assist under matchserien och var en av få som höll klass. Men det var i grundserien som han dominerade.

Flyers var ett fruktat lag – framförallt i powerplay. Mike Keenan hade satt ihop en dödligt farlig kvintett som matchades oerhört hårt i numerära överlägen. Mark Howe var placerad på blålinjen, rookien Pelle Eklund styrde spelet, duon Brian Propp och Ilkka Sinisalo cirkulerade runt och var beredda på skott medan jätten Tim Kerr var parkerad i slotet. Flyers imponerande spel i powerplay innebar att många lag inte vågade ta utvisningar mot dem, och därmed spelade mer avvaktade – vilket Flyers utnyttjade även i fem-mot-fem.

Kerrs knän höll för 76 matcher och han gjorde imponerande 58 mål den säsongen. Vad som var än mer imponerande var dock hans 34 mål i powerplay – vilket var bäst i hela ligan och än idag står sig det rekordet. Hans 58 mål innebar att han blev den förste Flyersspelaren i historien som kom upp i tre raka säsonger med minst 50 mål. Kerrs plus/minus-statistik den säsongen imponerade dock inte, utan var svaga -5.

Ny final och nya skador

Säsongen 1986/87 fortsatte Tim Kerr och Flyers att dominera i NHL. Återigen blev man poängbäst i Eastern Conference, trots att man spelade ihop tio poäng mindre än föregående säsong. I målburen gjorde rookien Ron Hextall succé och vann Vezina Trophy som ligans bästa målvakt, i försvaret dominerade Mark Howe och Brad McCrimmon och i anfallet fortsatte Tim Kerr att smälla in mål.

Kerr gjorde 58 mål och sammanlagt 95 poäng på 75 matcher – vilket också kom att bli sista gången han kom över 70 spelade matcher. Han gjorde minst 50 mål för fjärde säsongen i rad och för första gången i karriären tog han en plats på topp-10 i NHL:s poängliga. Trots att han nu hade ständiga smärtor i sina knän och sin vänstra axel vek han aldrig ner sig och klagade aldrig inför någon. Han fortsatte att spela samma fysiskt krävande hockey som han alltid hade gjort och visade samtidigt prov på ovärderliga ledaregenskaper.

– Om Tim kan gå ut och fortsätta spela så bra så har ingen av oss en ursäkt till att spela slappt och oengagerat, oavsett hur dåliga vi kan känna oss, förklarade Kerrs lagkamrat Peter Zezel

Kerr kom tvåa i NHL:s skytteliga och återigen blev han ligans målfarligaste spelare i powerplay, nu med 26 mål, under säsongen gifte han sig dessutom med sin fästmö Kathy. Livet lekte för Kerr, såväl på isen som utanför.

I slutspelets förstarunda ställdes man mot New York Rangers och tog en gruvlig hämnd från förra säsongens förlust med en sammanlagd seger med 4-2 i matcher. I nästa runda väntade New York Islanders och Tim Kerr inleder matchserien med att smälla in ett hattrick i Flyers inledande 4-2-seger. Under hela slutspelet drabbades Flyers hårt av skador på sina nyckelspelare. Dave Poulin, Brad McCrimmon, Ilkka Sinisalo, Mark Howe och Tim Kerr missade antingen flera matcher eller spelade med svåra smärtor. Inledningsvis tillhörde Tim Kerr inte helt otippat den senare kategorin.

Kerr spelade med en sargad axel, men när han inte ens kunde lyfta på sin vänsterarm tvingades till och med Tim Kerr att kliva av isen. Han missade den avslutande matchen mot Islanders och resten av slutspelet, där Flyers återigen tog sin till final, men återigen förlorade mot Edmonton. Med tanke på skadan gjorde han succé och på de tolv matcherna han lyckades spela stod han för åtta mål och totalt 13 poäng.

Den axelskadan kom att bli den värsta skadan i Kerrs karriär. Under sommaren 1987 genomgick han en omfattande axeloperation där läkarna opererade in en skruv för att hålla axeln på plats. Nu gick dock allting emot Kerr, skruven lossnade och axeln hoppade ur led. Läkarna satte in en ny skruv, men den gjorde så att axeln blev infekterad och man var tvungen att ta ut den och operera in en ny.

Kerrs muskler i axeln var nu så svaga att han tvingades till ett individuellt träningsprogram under ledning av Flyers fystränare Pat Croce. Precis som tidigare i karriären tränade Kerr stenhårt för att komma i matchform och under rehabiliteringstiden spenderade han en del matcher i avbytarbåset för att kunna motivera sin medspelare, som krigade på utan sin målmaskin och slutade tvåa i sin division.

När den första skruven lossnade valde Kerr att lämna sin plats i Flyers omklädningsrum då han inte ville distrahera laget och tränade helt på egen hand med Croce. När han senare gick på is gjorde han även det helt själv. Den tionde mars 1988 gjorde han äntligen comeback, men det blev en kortvarig sådan. Efter bara tre matcher återkom smärtan och Kerr tvingades stå över de kommande sex matcherna innan han återigen gjorde comeback – och vilken comeback det blev! Flyers vann med 6-0 och Kerr stod för tre mål. Sammanlagt blev det tre mål och två assist på åtta matcher för Kerr säsongen 1987/88. I det efterföljande slutspelet vilade han i den första matchen, men spelade resten i matchserien mot Washington Capitals, som Flyers dock förlorade med 4-3 i matcher. På sex matcher gjorde Kerr ett mål och tre assist.

Succécomebacken

Under sommaren 1988 tränade Tim Kerr stenhårt för att komma i bästa möjliga fysiska status till säsongen 1988/89. Under sommaren fick också Mike Keenan sparken som headcoach och ersattes av Paul Holmgren, Kerrs kedjekamrat tidigare i karriären. Flyers stod för en medioker säsong i grundserien, de spelade ihop 80 poäng och tog sig precis till slutspelet, väl där exploderade dock laget och tog sig hela vägen till Conferencefinal.

Tim Kerr stod för en fantastisk comeback säsongen 1988/89. Trots att han alltjämt hade svåra smärtor i axeln, plågades av de tidigare knäskadorna och tvingades använda antiinflammatoriska mediciner, smärtstillande medel, behandlas med ispåsar och tränade stenhårt i gymmet missade han endast tolv matcher. Han lyckades sånär göra 50 mål för femte gången i karriären, men fick nöja sig med 48 – varav 25 kom i powerplay. Kerrs enorma vilja att komma tillbaka till hockey och den lyckosamma comebacken gjorde att han efter säsongen tilldelades Bill Masterton Memorial Trophy för sin ihärdighet, sportsmannaanda och hängivenhet till hockey.

I slutspelet stod Tim Kerr som vanligt för en omänsklig prestation. Han spelade trots enorma smärtor och bar i många matcher Flyers på sina axlar. I förstarundan ställdes man precis som föregående säsong mot Washington och tog revansch med en sammanlagd seger med 4-2 i matcher. I andrarundan ställdes Flyers mot Mario Lemieuxs Pittsburgh Penguins och matchserien kom att avgöras mellan Kerr och Lemieux. Kerr spelade sin kanske bästa hockey i karriären och överglänste Lemieux i majoriteten av matcherna. Matchserien gick till sju matcher och Flyers stod slutligen som segrare. Kerr hade på de sju matcherna gjort tio mål – varav ett hattrick – och sammanlagt 15 poäng.

Men Kerrs otur med skador i slutspelet ville inte försvinna. I den sjunde matchen mot Pittsburgh tog han emot en brutal slashing av Jim Johnson och bröt tummen. På de 13 matcher han hade spelat hade han gjort 14 mål, men i Conferencefinalen mot Montreal Canadiens blev han mållös. Han kunde knappt hålla i klubban, men i vanlig stil krigade han på och var ett föredöme på isen. Men utan Kerrs målproduktion orkade inte Flyers stå emot Montreal som gick till Stanley Cup-final efter sex matcher. På 19 spelade matcher hade Kerr stått för 14 mål – varav åtta hade kommit i powerplay – och sammanlagt 25 poäng.

– Det här var den säsong som jag är mest nöjd med i min karriär. Nu är jag säker på att jag kan fortsätta spela så länge jag själv vill, berättade Kerr när han mottog Bill Masterton Memorial Trophy.

Tim Kerr kunde dock inte ha haft mer fel. Återigen gjorde sig axelskadan och knäproblemen påminda och säsongen 1989/90 spelade han endast 40 matcher, och stod då för 24 mål och 48 poäng. En enorm bedrift då han inte spelade en enda match utan enorma smärtor. Axelskadan slog han upp rejält i november 1989 och tvingades genomgå ännu en operation. Tim Kerrs hockeyliv var nu ett rent helvete, men det var ingenting i jämförelse med vad som hände utanför rinken.

Tragedin

Tim Kerrs fru Kathy avled efter en infektion tio dagar efter det att hon hade fött parets första egna barn, de hade tidigare adopterat en flicka och Kerr hade dessutom en dotter från ett tidigare äktenskap. Tim Kerr – som väldigt sällan visade några känslor på isen – bröt självklart ihop och visste inte vad han skulle ta sig till. Flyers stod givetvis jämte Kerr och Paul Holmgren påtalade gång efter annan att han måste vara stark, framförallt för sina barns skull.

Dagen efter Kathys bortgång hade Flyers hemmamatch mot Quebec Nordiques och innan nedsläpp hölls det en minnestund till Kathys ära. Morgonen efter matchen drog Pat Croce med Tim Kerr, som för tillfället var skadad, till gymmet för ett rejält träningspass för att försöka få Kerr att sluta tänka på Kathy och barnen under några timmar.

Samtidigt som Kerr försökte gå vidare med livet utan Kathy och ensam uppfostra tre döttrar valde han att fortsätta kriga för en comeback på isen. Hans vänstra axel var nu så söndertrasslad att han tvingades genom ännu en operation under sommaren 1990 och säsongen 1990/91 hade knappt hunnit börja innan hans knä gav vika. Han tvingades återigen till operationsbordet och kunde bara spela 27 matcher den säsongen, och gjorde 10 mål och 24 poäng.

Tim Kerr var hästlängder ifrån sin fornstora glans, men med tanke på hans fysiska och psykiska status är det inte så konstigt. Det var smått otroligt att Kerr ens kunde fortsätta spela hockey.

Sommaren 1991 närmade sig och med den NHL:s expansionsdraft. Flyers general manager Russ Farwell, som hade ersatt Bobby Clarke ett år tidigare, stod inför det tuffa beslutet om han skulle välja att skydda Tim Kerr eller riskera att andra lag plockade honom. Den numera 31-åriga Kerr hade två söndertrasade knän, en axel som kunde braka sönder när som helst och ett dyrt kontrakt. Flyers hade missat slutspelet två säsonger i rad och var inne i en ombyggnadsfas. Rent hockeymässigt vore det enda rätta att låta Kerr förbli oskyddad, men rent mänskligt vore det fel.

Farwell funderade länge på vilket beslut han skulle ta och valde så småningom att inte skydda Kerr, vilket fick Flyersfansen – och Kerr – att ilskna till. Supportrarna tyckte inte om bristen på lojalitet gentemot en av de största krigarna som någonsin har burit Flyers tröja och när Kerr så småningom hamnade hos rivalerna New York Rangers blev Farwell än mer impopulär.

– Att inte skydda mig i draften och tro att jag inte skulle plockas av något annat lag är idiotiskt. Jag vet inte om Russ Farwell är korkad eller helt enkelt inte kunde gissa sig till det. Jag har alltid gett allt för Flyers och jag har ställts emot många motgångar de senaste åren, men måste gå vidare med livet och inte gräva ner sig. Det här är inte det slut som jag önskade mig, men jag måste gå vidare, berättade Kerr på en presskonferens.

Vistelsen i Rangers blev dock bara ettårig och Kerr mäktade bara med 32 matcher, i vilka han gjorde sju mål och sammanlagt 18 poäng. Säsongen 1992/93 spelade han sin sista säsong i NHL, då för Hartford Whalers och lyckades endast spela 22 matcher och blev dessutom mållös. När Tim Kerr slutade med hockeyn var han en 33-åring med två söndertrasade knän och en sargad axel. I mars 1994 valdes han som fjortonde man in i Flyers Hall of Fame och det är ett mysterium att han ännu inte har blivit invald i Hockey Hall of Fame.

Idag är han djupt engagerad i välgörenhet och är delaktig i flera välgörenhetsorganisationer.

Tänk om…

Tim Kerr är en av de största målskyttarna som någonsin har burit Philadelphia Flyers tröja. Han gjorde 363 mål för Flyers på 601 grundseriematcher och är klubbens tredje bästa målskytt genom tiderna. 145 av hans mål kom i powerplay och sällan har NHL skådat en sådan dominans i slotet som under Tim Kerrs prime. Pat Quinn beskrev honom som ett gigantiskt träd och han fick smeknamnet ”Sultan of Slot”. Runt 80 procent av Kerrs mål kom från tre meter eller närmare målburen.

Skulle det inte ha varit för de ständiga skadeproblemen skulle Tim Kerr med allra största sannolikhet rankas som en av de främsta målskyttarna i NHL genom tiderna. Endast Mario Lemieux, Wayne Gretzky, Mike Bossy, Brett och Bobby Hull har ett bättre målsnitt än Kerr. Hans skottprocent var smått fantastiska 18,8 över hela hans karriär och 19,44 procent i Flyers.

– Det är ju rätt så svårt att missa från målgården, har Kerr själv förklarat sin fantastiska skottprocent.

Han är ensam om att ha fyra raka 50-målssäsonger i Flyers tröja och endast sex spelare har flera säsonger i följd med minst 50 mål: Mike Bossy, Wayne Gretzky, Guy Lafleur, Phil Esposito, Marcel Dionne och Brett Hull. Hans 17 hattricks för Flyers är även det ett ohotat klubbrekord.

Om Kerr var dominant i grundserien så var det ingenting gentemot i slutspelet. På 73 slutspelsmatcher för Flyers gjorde han 39 mål och sammanlagt 70 poäng – ett oerhört starkt resultat med tanke på att han spelade många av sina matcher med svåra smärtor.

Tim Kerr är onekligen en av NHL-historiens mest underskattade målmaskiner, hans smärttröskel var omänskligt hög, han hade ett hjärta för laget utan dess like, ett underbart målsinne och en robust kroppshydda. Frågan är bara vad Kerr skulle ha kunnat uträtta om han hade fått vara skadefri under hela sin karriär när han var så pass dominant som han var när han spelade halvskadad titt som tätt.

---

Statistik, Tim Kerr

Grundserien: 

0 kommentarer

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2007-09-17 20:45:00