Islanders, en contender?
Islanders har börjat säsongen bra och ligger just nu på en slutspelsplats, men hur skulle då laget klara sig i ett eventuellt slutspel?
New York laget från Long Island har börjat säsongen bra, nästan överraskande bra utan att ta i. Redan innan säsongen hade startat var laget genomsågat och hade återigen fått befinna sig i att vara bottentippade i Eastern Conference. Experterna hade talat, det går inte att ersätta spelare som Ryan Smyth, Jason Blake, Tom Poti och Alexei Yashin med spelare som Josef Vasicek, Ruslan Fedotenko, Mike Comrie och Bill Guerin.
Laget som förra säsongen överraskat så stort och gått till slutspel var också bottentippat innan den säsongen startade, trots alla så kallade stjärnspelare som fanns med i truppen. Hur skulle det då se ut denna säsong då alla helt plötsligt var borta och Islanders stod utan sina stora spelare som hade ersatts med diverse medelmåttor från NHL, undantag dock för Bill Guerin som är en av klubbens bättre värvningar de senaste åren. Jag misstänkte som många andra att det bara kan finnas en förklaring till det hela, Mad Mike måste vara tillbaka på Long Island.
Mad Mike som under många år höll hela Long Island i skräck med sina oförståeliga trader. På bara några år lyckades han med bedriften att skicka iväg framtida stjärnspelare som Zdeno Chara, Wade Redden och Bryan McCabe för att nämna några backar. På Forwardssidan var det inte heller så mycket bättre med bortbytta spelare som Olli Jokinen, Todd Bertuzzi och Raffi Torres, samt Roberto Loungo på målvaktssidan.
Det är självklart nästan obegripligt hur någon person kan lyckas med denna bedrift på bara några år, men man ska även komma ihåg att Islanders hade tveksamt ägarskap under dessa år och Mad Mike var tvungen att arbeta under ett strängt lönetak som klubben infört. Resultaten av de sänkta lönekostnaderna var att isle blev tvungna att släppa iväg flera omtyckta spelare som tjänade mer än en miljon dollar per säsong. Bland de fanns spelare som Zigmund Pallfy och den förre Calder Trophy vinnaren Bryan Berard.
Inför draften år 2000 stod Islanders som det laget som skulle välja spelare först, men återigen lyckades Mad Mike med det omöjliga. Mike väljer Rick Dipietro som Islanders första val, trots att isle redan hade valt Roberto Loungo i första rundan tre år tidigare. Men Mike ansåg att detta var den bästa lösningen och struntade helt i spelare som Dany Heatley och Marian Gaborik. Men som att detta inte var nog, Mad Mike hade nu fått sin nya förstamålvakt så varför behålla Loungo kvar i Islanders? Han bestämde sig då för att göra en bytesaffär med Panthers där spelarna Roberto Loungo och den finske centern Olli Jokinen skeppades iväg till Florida, i utbyte fick Islanders Mark Parrish och Oleg Kvasha.
Med denna historia vill jag få fram att det inte är första gången Islanders har släppt iväg stjärnspelare och ersatt dem med medelmåttor. Men skillnaden denna gång verkar vara att i år har inte stjärnspelarna ersatts med medelmåttor, utan av ett lag. Tro mig när jag säger att ett väl organiserat lag där alla spelare känner att de verkligen vill vara en del av det hela och känna en stor motivation att spela för lagets framgångar, det laget kan nå betydligt större bedrifter än en grupp ihopsatta stjärnspelare som är på Long Island för pengarnas skull.
Årets upplaga av Islanders har på den korta tiden de spelat tillsammans verkligen vuxit samman och spelar som ett kollektiv där man jobbar för varandra. General Manager Garth Snow kanske ändå visste vad han gjorde, även om det först kändes som att laget var ihopsatt på måfå av det bästa som fanns att tillgå på free agent marknaden förra sommaren. Men jag vill gärna tro att Snow verkligen visste vad han gjorde när han värvade spelare som Andy Sutton och Mike Comrie till Long Island, kanske han såg en enorm potential i spelare som Ruslan Fedotenko och Josef Vasicek som ingen annan GM gjorde.
Ingen av dessa två herrar hade utfärdat stordåd under sina tidigare säsongeri NHL, men Snow beslutade sig för att ge dem en chans i Islanders och visa vad de går för, den chansen har de också tagit. Ruslan som dessutom tilldelades en väldigt hög lön, med tanke på vad han hade presterat tidigare i karriären med en topp notering på 41 (26+15) poäng, hade väldigt höga förväntningar på sig. Hittills har den ukrainske forwarden svarat för klart godkända 12 poäng på 16 matcher. Anonyma tjecken Vasicek som har harvat i fjärde linor de senaste säsongerna har klivit fram ordentligt och leder dessutom Islanders interna skytteliga.
Kan det vara så att ett bra lag kan höja vilken spelare som helst till helt nya nivåer? Svaret är förmodligen ja, för annars hade Islanders aldrig börjat säsongen på det sättet de har gjort. Tränare Nolan har tillsammans med Garth Snow lyckats få ihop samspelt lag som spelar för varandra och för att vinna matcher tillsammans. Som jag skrev i en tidigare artikel vill verkligen tränare Nolan ha ett hårt arbetande där alla kan känna sig stolta att vara en del av, både som spelare och supporter.
Islanders har fått ihop en bra mix av spelartyper där i princip alla bidrar till målskyttet och checkningen. Forwardssidan är välbalanserad med playmakers som Mike Comrie, måltjuvar som Miroslav Satan och grovjobbare som veteranen Mike Sillinger och Chris Simon. Backsidan har sin stomme i Brendan Witt, som förtjänar en nominering till All Star matchen tycker jag. Brendan Witt som också har ifrågasatts för sin höga lön har visat att han tillhör bland de bättre defensiva backarna och totalt styrt upp Islanders försvar. En perfekt komplettering till Witt är nyförvärvet Andy Sutton, som värvades som ersättare till Sean Hill inför säsongen. Storväxta Sutton har som uppgift att möta högt upp i mittzon när motståndarlaget anfaller och smälla till rejält så Islanders kan komma till kontring, det har han lyckats väldigt bra med. Det syntes dock i början av säsongen att han inte hunnit anpassa sig till Nolans spelstil. Tidigare i Atlanta hade Sutton som uppgift att backa hem och i princip bara täcka sin sida i försvarszonen.
Många spelare har utmärkt sig i detta års Islanders, Bryan Berard som är tillbaka på Long Island har visat sig vara en nyckelspelare för Islanders i power play. Bara under tiden han gick skadad sjönk Islanders effektivitet i power play avsevärt. Även unge backen Chris Campoli, som nyligen skrev på ett nytt tre års kontrakt, har visat framfötterna och börjat ta för sig allt mer och leder dessutom den interna poängligan bland backarna.
Om Islanders är ett lag som kan utmana i ett slutspel är dock oklart, jag tror absolut att de kommer att nå dit men de kan får svårt att räcka till i en slutspelsserie på fyra matcher mot topp lag som de tidigare har haft svårt mot, lag som Ottawa och Carolina. Fast som sagt så kan allt hända i ett slutspel, men det är tillslut alltid det bästa laget som vinner inget snack om det. Islanders har ett väldigt bra lag vilket de har bevisat hittills denna säsong.
Som tabellen ser ut i dagsläget parkerar Islanders på en sjätte plats i Eastern Conference tio poäng bakom serieledaren Ottawa. Tvåan Rangers har dock bara fem poäng mer och dessutom fyra mer spelande matcher. Islanders har alltså chans att gå upp på en andra plats inom en snar framtid.
Men som sagt, laget ligger på en sjätte plats just nu och det är nog ungefär där jag tror att de kommer att befinna sig under resten av säsongen och det får absolut ses som en bedrift av laget som var totalt uträknat inför denna säsong.
