Krönika: Flyers vek ner sig – igen
Säsongens viktigaste match stod för dörren. Man förväntade sig en desperation och prestation utöver det vanliga, men Philadelphia Flyers vek ner sig – igen. Inställningen har varit skrattretande under stora delar av säsongen och den nådde sin kulmen under nattens förlustmatch.
Match 4 i Conference-kvartsfinalen väntar. Man har underläge med 1-2 i matcher och ännu en ny förlust skulle i stort sett ödelägga säsongen. En vinst å andra sidan och matchserien skulle börja om på ruta ett. Vad gör man då?
Jo, man äntrar isen taggade till max. Man satsar allt på att ta kommandot i matchen via ett högt tempo, tunga tacklingar, en brinnande vilja och satsar allt på att screena motståndarmålvakten samtidigt som man pumpar skott mot honom.
I nattens match mot Pittsburgh gjorde Philadelphia Flyers precis tvärtom.
Flera spelare verkade inte inse stundens allvar utan uppträder alltjämt lika nonchalant som under grundserien, eller ännu värre, som under försäsongen. Nu klev man alltså in i säsongens överlägset viktigaste match – men man gjorde det utan någon större vilja. Det var smärtsamt tydligt på spelarnas kroppsspråk, arbetsinsats och uteblivna stolthet.
Det går inte att påtala det tillräckligt många gånger – men som Flyersspelare har du ett ansvar. Du har en image att hålla upp, och den imagen präglas av ett stenhårt arbete, tunga tacklingar, en vilja att stå upp för dig själv och för dina lagkamrater, men framförallt att visa stolthet. Det ska vara en ära att bära Flyers matchtröja. En ära som är få förunnat.
Under grundseriens sista 15-20 matcher och under de inledande matcherna i slutspelet har den imagen lyst med sin frånvaro. Spelare som Mike Richards, Simon Gagne, Kimmo Timonen, Claude Giroux, Darroll Powe och Dan Carcillo kommer undan med ett godkänt betyg. Men var höll Jeff Carter, Scott Hartnell, Daniel Briere, Joffrey Lupul, Matt Carle, Braydon Coburn och Arron Asham hus i slutspelet?
Carter gled mest omkring på isen och verkade efter 46 mål i grundserien tro att han skulle kunna spotta in mål även i slutspelet. Hartnell avslutade grundserien disciplinerat, men i slutspelet har han dragit på sig mängder med korkade utvisningar, faktum är att han tillhör de mest utvisade spelarna i slutspelet. Hans fysiska spel har dessutom helt och hållet försvunnit – vilket gör att man börjar ifrågasätta vilka order spelarna har fått från tränarstaben?
Briere klev inte fram som förväntat i slutspelet – men vem kan förvänta sig det när lagets bästa playmaker får spela i tredjekedjan med ytterligare en playmaker och en energispelare. Vilken reson säger att man inte ska sätta sin bästa playmaker med en riktig målskytt?
Lupul gjorde precis som befarat i slutspelet – han vek ner sig när det började bli tufft och jobbigt att spela. Han har helt försvunnit från matchbilden och bara stått för en ynka passningspoäng. Carle och Coburn har spelat alldeles för passivt, slarvigt och okoncentrerat. Slutligen så försvann Asham fullkomligt i slutspelet.
Han stod för en imponerande grundserie där han visade en härlig inställning och alltid krigade fullt ut. Dessutom tog han en fight när det behövdes, men under slutspelet visade han inga tendenser till att försöka tända laget – och återigen måste man ifrågasätta vilka order spelarna har fått från ledarstaben?
Självklart ligger den bristande inställningen och det frånvarande ”Flyers-spelet” till en viss del hos spelarna – men den största biten ligger hos tränarstaben. Kan de inte motivera och tända sina spelare inför en så pass viktig match som nattens så är det något allvarligt fel.
Den nuvarande truppen är i stort sett samma som under den förra säsongen, då man tog sig till Conference-final. Skillnaden är att en hel del veteraner med ledaregenskaper försvann i somras – och man börjar nu undra vilken betydelse spelare som Jason Smith, Derian Hatcher, Sami Kapanen och Jim Dowd hade för Flyers.
När den veterankvartetten försvann ersattes de uteslutande av yngre förmågor – vilket det i sig inte är något fel på, då Flyers trots allt alltjämt har en hel del veteraner i laget. Men Smith, Hatcher, Kapanen och Dowd stod för något som alldeles för få spelare i dagens trupp står för.
De stod för stolthet, engagemang, vilja och glädje. Smith och Hatcher offrade liv och lem för Flyers. Smith spelade förra slutspelet med två söndertrasade axlar, men delade ändå ut saftiga tacklingar och blockerade skott efter skott. Hatcher spelade med ett söndertrasat knä och var lika fysisk som alltid.
Kapanen var alltid en tillgång och ett gott föredöme med sin inställning och kopiösa arbetsinsats. Dowd, som då var 38 år, var den ultimata ”kloka gubben” i laget. Han gick aldrig bort sig i positionsspelet och var en värdefull del av Flyers penalty killing – vilket egentligen hela kvartetten var.
När nu Smith, Hatcher, Kapanen och Dowd försvann i somras innebar det inte bara att Flyers fick använda sina främsta offensiva krafter även i penalty killing, vilket givetvis sliter på dem med tanke på hur många utvisningar Flyers drar på sig. När veterankvartetten försvann så försvann också i stort sett allt ledarskap från Flyers – det är smärtsamt tydligt.
John Stevens mäktar inte med jobbet som headcoach i NHL. Hans taktiska kunnande är alldeles för dåligt, han saknar förmågan att motivera och höja sin spelare och han är alldeles för passiv vid bänken. Oavsett om Flyers spelar fullkomligt underbart och utklassar sitt motstånd eller om man blir förnedrade och utspelade så visar han inga känslor – och i Flyers är känslor en central del av spelet.
Istället står han med händerna på ryggen, tittar upp på jumbotronen och tuggar sitt tuggummi. Ibland får man känslan att han faktiskt inte vet vad som pågår på isen, utan han ser bara highlights på jumbotronen.
Förra säsongen var det främst Smith, Hatcher, Kapanen och Dowd som höll igång Flyers och höll övriga spelarna skärpta. De var engagerade i båset och ledde sitt lag på isen, både verbalt och som förebilder. När någon del av spelet inte fungerade så identifierade de problemet och förklarade det för samtliga, för media, för sina medspelare och med all tydlighet också för sina coacher.
Hos Stevens finns inte det. Efter förluster kommer samma klyschor och bortförklaringar fram och han avslutar alltid sina kommentarer med att han trots allt tycker att Flyers spelade en bra match. Det är samma sak med majoriteten av spelarna och att de tar efter sin coach i det fallet är skadligt.
Antingen så ser inte Stevens problemen eller så har han inte förmågan att rätta till dem – och jag vet inte vad som är värst. Men då problemen inte åtgärdas utan samma mönster upprepas konstant finns det bara ett alternativ.
John Stevens framtid i Philadelphia Flyers måste komma till ända.
En headcoach som kan införa disciplin och stolthet i laget måste komma in istället. Peter Laviolette är ledig. Jag hoppas personligen att Paul Holmgren slår honom en signal i sommar, oavsett utgången i den pågående matchserien.
