Krönika: Tack för det Carcillo
Philadelphia Flyers har en 3-0- ledning tidigt i den andra perioden. Pittsburghs Maxime Talbot utmanar Flyers Dan Carcillo till en fight för att försöka tända sitt Penguins – och vad gör Carcillo? Hånskrattar han och åker därifrån? Nej. Han tar fighten – och Penguins får ny energi och vänder så småningom matchen. Tack, Carcillo, för att du förstörde säsongen.
Vad gör du när du leder match sex i Conference-kvartsfinalen med 3-0 och har chans att tvinga fram en sjunde och avgörande match? Tar du en fight när en motståndare försöker tända sitt lag? Självklart inte – men det var precis vad Philadelphias Dan Carcillo gjorde. Han vann förvisso fighten mot Maxime Talbot, men Pittsburgh fick ny energi från fighten och reducerade omgående. Penguins gjorde sedan både 2-3 och 3-3 och i den tredje perioden tog man ledningen med 4-3 – allt tack vare den energi man fick när Talbot gick fighten.
Det finns lägen när du ska ta en fight i en match, och det finns givetvis också lägen när du inte ska ta en fight. Det vet Carcillo om, men ändå går han fighten mot Talbot – en fight där Carcillo har allt att förlora och inget att vinna. I det läget ska Carcillo bara hånskratta åt Talbot, åka därifrån och koncentrera sig på spelet.
Men istället tar han som sagt fighten, Penguins får nytt liv och hämtar upp en ledning som man inte ska kunna hämta upp i match sex i slutspelet. Tack, Carcillo, för att du förstörde säsongen.
---
Pittsburgh Penguins är värdiga vinnare av den här matchserien, det kan ingen ta ifrån dem. Däremot är det fullkomligt tragiskt att Philadelphia Flyers inte kan bjuda upp till kamp på ett ordenligt sätt. Insatsen i den första matchen kan mycket väl vara organisationens sämsta slutspelsmatch genom tiderna – på fullt allvar.
Energin, viljan, disciplinen och stoltheten såg vi inte skymten av då – och disciplinen och stoltheten lyste med sin frånvaro även under de följande matcherna. Hur man nu kan gå in i ett slutspel och spela så oengagerat, odisciplinerat och arrogant som Flyers gjorde övergår min vildaste fantasi.
Gång efter annan under den här säsongen har vi fått se Flyers tappa en till synes säker ledning. De tar ovårdade och fullkomligt meningslösa utvisningar, vilket vi även såg i kvällens match. De är inte med i matchen från start, utan flera gånger har det krävts ett underläge och tio minuter kvar av matchen innan det har börjat synas någon vilja att reducera och/eller kvittera.
Det är en ledarskapsfråga. Jag har sagt det många gånger tidigare, och jag kommer att fortsätta att säga det många gånger igen – John Stevens är inte rätt man för Flyers. Med tanke på Flyers unga trupp behöver de en rutinerad och erkänt skicklig headcoach, inte en ung nybörjarcoach som helt uppenbart inte har det taktiska kunnandet, förmågan att motivera sina spelare eller kunskapen att införa disciplin i laget.
Stevens har ett drag han gör när han vill att Flyers ska kvittera. Han flyttar upp Randy Jones jämte Kimmo Timonen och låter Ryan Parent vila. Bara det faktum att han befordrar Jones är skrattretande, och att det dessutom verkar vara det enda han kan göra är ännu märkligare.
Jonglera med kedjorna, införa lite dump-and-chase eller börja peppra skott mot mål när spelet inte fungerar verkar inte finnas som alternativ hos Stevens. Istället försöker spelarna konstant att på egen hand dribbla sig igenom fem samlade motståndare. Det är dömt att misslyckas redan på förhand. När de väl bestämmer sig för att dumpa pucken är det ingen medspelare som bryr sig om att ge sig iväg efter den.
Allting beror på avsaknaden av disciplin. Stevens kan inte införa disciplin i laget, det är smärtsamt uppenbart. Oavsett om vi snackar disciplin i offensiven, defensiven eller i det fysiska spelet så finns den helt enkelt inte.
Peter Laviolette vore en perfekt headcoach för Flyers. Han har kunskapen, vinnarmentaliteten och förmågan att förändra ett hafsigt lag till en disciplinerad lagmaskin. Han gjorde underverk med Carolina och då han för tillfället är utan kontrakt är det bara att slå till.
---
Marc-Andre Fleury var fullkomligt fenomenal i matchserien, men utan att ta någon ära ifrån honom så var det också Flyers som gjorde honom bra. Medan Penguins konstant drev på mål, kom i närkontakt med Martin Biron och pumpade skott så gjorde Flyers precis tvärtom. Bortsett från Mike Knuble var det ingen i Flyers som genom hela matchserien drev på mål när läge fanns.
Istället verkade Flyers inställda på att dra sig ifrån området närmast mål, vilket självklart också beror på ett säkert och aggressivt defensivt spel från Penguins sida. Men likväl var oviljan att driva på mål så påtaglig att man börjar undra om de hade fått order uppifrån att inte ge sig in där. Penguins å sin sida gick stenhårt på mål och gjorde mängder med enkla mål på så sätt, även i kvällens match.
Flyers lyckades flera gånger få till en sidledsförflyttning och direktskott på Fleury, men varenda gång satt avsluten längs med isen och snabbe Fleury hann konstant få dit ett benskydd. Det är så självklart att avslut ska sitta högt i nättaket efter en sidledsförflyttning på målvakten – och det faktum att Flyers inte mäktade med det beror helt och hållet på bristande koncentration.
Även skottstatistiken i kvällens match var pinsam. I den tredje perioden fick Flyers enbart iväg fem skott på mål – fem. Det är så dåligt så jag skäms. Flyers hade 17 minuter och 41 sekunder på sig att jaga en kvittering i den tredje perioden, men det dröjde tills det var några minuter kvar av perioden innan man iscensatte något egentligt försök att kvittera. Hamnar man i det läget som Flyers gjorde så finns det bara ett alternativ – tokaggressivt spel och mängder med avlossade skott. Den mentaliteten fanns dock inte.
---
En av Flyers främsta styrkor under säsongen var specialteams. Både powerplay och penalty killing höll hög klass under större delen av grundserien, men i slutspelet fungerade inte alls spelet i powerplay. Trots en rejäl nedgång i powerplay under grundseriens sista veckor slutade man på 22,5 procent, vilket är ett fullgott facit. I slutspelet låg den siffran på 11,1 procent. Det är – för att uttrycka det milt – värdelöst.
Det blev enbart fyra ynka mål i powerplay under slutspelet trots att Flyers var ett av de lag i slutspelet som fick flest chanser i powerplay. Spelet var hackigt, ostrukturerat och nonchalant. Istället för att spela lugnt och säkert och avlossa skott på ett lugnt och fint sätt för att sedan störta på en eventuell retur – som man gjorde på ett framgångsrikt sätt i grundserien – så präglades spelet av chansartade och slarviga passningar som inte satt på klubbladet, för få skott och framförallt skott i fel läge.
Penguins penalty killing gjorde ett bra jobb genom matchserien och stressade när de skulle stressa, föll tillbaka när de skulle falla tillbaka och gick på kontring när läge fanns. De ska återigen ha beröm för sin insats, men likväl satte Flyers dem aldrig riktigt på prov.
---
Den stora skillnaden lagen emellan var stjärnspelarna och det fysiska spelet. I Penguins levererade Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Sergei Gonchar och Marc-Andre Fleury, medan de ledande spelarna i Flyers var Claude Giroux, Darroll Powe, Andrew Alberts och Martin Biron. Mike Richards ledde visserligen laget föredömligt och fyra poäng (1+3) är hyfsat, men kraven på honom är högre. Simon Gagne gjorde tre mål men inte mycket mer.
Scott Hartnell, Jeff Carter, Joffrey Lupul och Daniel Briere var osynliga under i stort sett hela matchserien. Framförallt var Carter en enorm besvikelse. Han fick från dominant under grundserien till fullkomligt oduglig i slutspelet och gjorde bara ett mål, vilket är på tok för dåligt med tanke på hans 46 mål i grundserien. Dessutom var hans arbetsinsats under all kritik.
Bland försvarsbesättningen gjorde förvisso Kimmo Timonen inte bort sig, men samtidigt var det inte den normalt sett så lugna och säkra Timonen som vi såg i det här slutspelet. Troligtvis fick han problem med ett ben, knä eller liknande efter Chris Kunitz tackling i match ett och inom någon dag förväntar jag mig rapporter om att han spelade skadad eller halvskadad. Dessutom uteblev poängen.
Braydon Coburn och Matt Carle gjorde en bra insats utan att på något sätt utmärka sig. De måste prestera bättre. Andrew Alberts var överlag Flyers klart bästa försvarare. Han tacklas, gruffas, är säker med puck och går inte bort sig i positionsspelet. Tyvärr drabbas han gång efter annan av Randy Jones förmåga att konstant gå bort sig. Jones står för minst tre stora misstag i varje match och har Flyers ambitioner att även nästa säsong ge sig in i kampen om Stanley Cup så måste han försvinna, tillsammans med Stevens.
---
Ska man dra något positivt ur det hela så är det väl att Flyers ledning förhoppningsvis nu har insett att John Stevens inte borde vara en del av Flyers framtid.
Jag är trött på att han får fortsätta förstöra mitt älskade Flyers.
