Säsongssummering 08/09, Del 1: Ett steg framåt eller ett steg bakåt?
Claude Giroux hade en enorm utveckling den här säsongen.

Säsongssummering 08/09, Del 1: Ett steg framåt eller ett steg bakåt?

Philadelphia Flyers åkte ut mot Pittsburgh redan i slutspelets förstarunda efter att ha förlorat med 2-4 i matcher. Ojämnhet, bristande disciplin och svagt ledarskap är tre faktorer som genomsyrade hela säsongen, men ändå tog flera spelare ett eller flera kliv framåt. Så frågan är om den här säsongen innebar ett steg framåt, eller ett steg bakåt?

Philadelphia Flyers säsong tog återigen slut i en matchserie mot Pittsburgh Penguins – men till skillnad från förra säsongen var det inte i Conference-finalen, utan redan i kvartsfinalen. Flyers förlorade med 2-4 i matcher efter att inte ha presterat som förväntat i flertalet av matcherna samtidigt som Penguins var klart mycket bättre. Kort sagt kan det konstateras att Flyers den här säsongen saknade ledarskap, disciplin och fysik, men mer om det senare.

Som sig bör i en säsongssummering börjar vi istället i början av grundserien – där Flyers lade grunden till sin tabellplacering när 82 omgångar var spelade. Framgångarna i förra säsongens slutspel hade uppenbarligen stigit spelarna över huvudet, och det problemet präglade laget under i stort sett hela säsongen.

Grundserien inleddes med sex raka matcher utan seger och spelet var fullkomligt odugligt. Energin och viljan som hade präglat laget under slutspelet var som bortblåst, det defensiva spelet var nonchalant och okoncentrerat och slutligen så var offensiven lika jämn som en berg-och-dalbana.

Spelet över lag blev dock bättre ju fler matcher man spelade, vilket tyder på att spelarna och ledarna inte hade tagit försäsongsmatcherna på tillräckligt stort allvar. Flyers började inte prestera på sin egentligen nivå förrän i mitten av november, vilket givetvis är oacceptabelt. Under december, januari och februari gick Flyers bra och gick enbart poänglösa från två raka matcher vid två tillfällen.

När februari började ticka över i mars hände det däremot någonting med spelet. Spelare började bli allt mer nonchalanta och tog fler och fler matcher där de inte presterade på topp. Under mars och april gick formen upp och ner både mellan och under matcher. Oftast krävdes det ett underläge i den tredje perioden för att laget skulle vakna till och börja visa vilja och vinnarinstinkt.

Under början av mars hade Flyers en till synes säker tabellplacering med gott om poäng ner till lagen som krigade kring slutspelsplatserna, men i takt med att spelet började svikta började lagen bakom närma sig. Mot slutet av grundserien var till och med Flyers hotade av att missa slutspel om man prickade in en rejäl formsvacka.

Under de sista veckorna hade Flyers abonnerat på fjärdeplatsen i Eastern Conference, men mot slutet närmade sig som sagt lagen och Flyers misslyckades konstant med att säkra fjärdeplatsen, som skulle generera hemmafördel i slutspelets förstarunda. Kampen om fjärdeplatsen kom sedan att avgöras i den 82:a och sista grundseriematchen. Flyers behövde en poäng mot New York Rangers för att knipa fjärdeplatsen, annars skulle Pittsburgh ta den i kraft av mer segrar.

Det slutade med att Flyers fullkomligt vek ner sig i matchen mot Rangers och någon större vilja att kriga till sig fjärdeplatsen fanns inte. Flyers tog ledningen med 1-0, 2-1 och 3-2 – men förlorade så småningom med 4-3 och det var bara under matchens absolut sista minuter som man började trycka på mot Rangers, men då var det så dags.

Den nonchalanta inledningen och avslutningen på säsongen kostade alltså Flyers fjärdeplatsen.

I slutspelet ställdes man sedan mot Pittsburgh i förstarundan, och det slutade precis som i förra säsongens slutspel – med nederlag och utskämning. Match ett kan mycket väl ha varit den sämsta slutspelsmatchen i Flyers historia och slutade också med en 1-4-förlust. Sidney Crosby och Evgeni Malkin hade lekstuga och fick inleda matchserien med varsitt mål, vilket var sämsta möjliga start för Flyers.

Flyers presterade egentligen bara på topp i en match – match tre – och under resterande matcher var det Pittsburgh som var det bättre laget, och Penguins vann också mycket rättvist. Men det är en sak att förlora när man presterar bra hockey, och en helt annan sak att förlora när man viker ner sig fullkomligt – som Flyers gjorde. 

---

Analys:

Därför misslyckades Flyers:

Kort och gott kan man säga att Flyers vek ner sig, framförallt i slutspelet. Spelarna tog inte jobbet som krävs för att vinna fullt ut förutom i match tre. Man kom till match med en nonchalant inställning och inställningsfrågan är ingenting som man kan koppla på direkt under matchinledningen, den måste finnas där sedan innan. Ett fåtal spelare spelade med energi och vilja under slutspelet, men de är lätträknade.

Lagkaptenen Mike Richards gjorde sitt för att pumpa igång laget, men hämmades av skador på båda axlarna. Trots det delade han ut 19 tacklingar, vilket var mest bland forward i Flyers. Hans fem poäng (1+4) är dessutom godkänt med tanke på omständigheterna. Även energiknippet Dan Carcillo, de alltid pålitliga Simon Gagne och Mike Knuble, försvarsduon Ryan Parent och Andrew Alberts samt målvakten Martin Biron kom undan med godkänt.

De enda spelarna som på allvar imponerade gång efter gång var de rookieduon Claude Giroux och Darroll Powe, som båda två har utvecklats något enormt under säsongen, men mer om det senare.

Resterande spelare var inte redo att offra liv och lem för att avancera. Stjärnor som Daniel Briere, Kimmo Timonen, Scott Hartnell, Braydon Coburn, Matt Carle samt Jeff Carter underpresterade rejält, men Carter klarar sig undan sågen då det i efterhand konstaterades att han hade skadeproblem.

Det är främst fyra faktorer som gjorde att Flyers vek ner sig den här säsongen: bristande disciplin, dåligt ledarskap, ett alldeles för dåligt fysiskt spel och det faktum att Flyers var så oerhört beroende av powerplay.

Den bristande disciplinen var smärtsamt uppenbar under hela långa säsongen, från den första grundseriematchen till den sista slutspelsmatchen. Onödiga och fullkomligt idiotiska utvisningar togs i alla tre zoner i samtliga spelformer. Man kunde inte behärska sig utan lät sig konstant provoceras till korkade utvisningar vid gruff istället för att själva ge sig in i gruffet eller fighten med kommandot. Flyers snittade också högst antal utvisningsminuter per match (17,5), vilket i sig inte är fel, men man hade också mest antal minor-utvisningar (446) – vilket inte alls är bra.

Den bristande disciplinen har sin grund i ett dåligt ledarskap. John Stevens har en bra kontakt med sina spelare och är uppskattad, men någon bra taktiker är han inte, dessutom har han enorma problem med att tända laget. Gång efter annan släppte Flyers in tidiga mål i perioderna enbart på grund av bristande koncentration.

Ledarstaben lyckades inte heller få till något effektivt försvarsspel, trots att man hade ligans sjätte bästa spel i numerärt underläge (83,0 %). Framförallt var det spelet runt egen kasse som var alldeles för svagt, vilket framförallt märktes i slutspelsserien mot Pittsburgh där Penguins-spelarna gång efter annan tilläts ta sig in framför mål.

När Flyers tappade veteranerna Jason Smith och Derian Hatcher inför säsongen gick man därmed inte bara miste om två hårda och tuffa spelare i egen zon, utan där försvann också enormt mycket ledarskap. När dessutom även Sami Kapanen och Jim Dowd försvann, samtidigt som några äldre veteraner inte hämtades in så fick ledarskapet i gruppen sig en törn, och spelare som normalt sett inte tar en ledarroll, eller som inte är redo för det ännu, fick ta ett ansvar de inte behärskade.

Sist, men inte minst, kan man konstatera att Flyers var oerhört beroende av spelet i powerplay, som var ett av ligans bästa. Med en effektivitet som slutligen landade på 22,5 procent, men som under stora delar av säsongen låg på 25 procent, hamnade man på sjätte plats i ligan. Sammanlagt blev det 71 gjorda mål i den spelformen.

Imponerande var också det faktum att man nästan gick hela säsongen utan att släppa in ett enda mål när man hade numerärt överläge, men den sviten bröts i grundseriens absolut sista match mot New York Rangers, när Flyers vek ner sig och tappade hemmafördelen i slutspelet. I even strength gjorde Flyers 153 mål samtidigt som man släppte in 152 mål, ett facit som är alldeles för jämnt för ett lag med ambitionen att gå långt i slutspelet. 

Positiva faktorer:

Även om säsongen slutade med nederlag redan i slutspelets förstarunda så är den inte ett enda stort nederlag. Vi såg flera glädjande saker under säsongen, framförallt bland spelarutvecklingen.

Jeff Carter klev fram som ligans näst bästa målskytt med sina 46 fullträffar och hans tolv matchvinnande mål var bäst i ligan. Han visade sig dessutom vara en klart kompetent defensiv center och fick mängder med speltid i numerära underlägen, där han också gjorde fyra mål. Trots den enorma utvecklingskurvan Carter hade den här säsongen känns det ändå som att han kan utvecklas ännu mer. Han missar mål aningen för ofta när han skjuter, han kan lära sig att utnyttja sin stora kropp ännu bättre och sist, men inte minst, så kan han även bli en bättre playmaker.

Simon Gagne kom tillbaka från sina hjärnskakningsproblem med besked och gjorde 34 mål, varav tolv kom i powerplay, på 79 matcher, vilket innebar en topp-20-placering i NHL:s skytteliga. Gagne visade också att han alltjämt är en av ligans bästa defensiva wingers och var en av Flyers viktigaste forwards i numerära underlägen.

Ungtupparna Claude Giroux och Luca Sbisa stod båda två för fantastiska insatser under säsongen. Sbisa fick helt oväntat inleda säsongen med Flyers efter att Ryan Parent och Randy Jones missade säsongsinledningen på grund av skador, medan Giroux behövde utvecklas några månader nere i AHL. Duon visade upp en förvånansvärd mognad och kommer att bli viktiga delar av Flyers under flera år framöver.

Special teams visade sig vara enormt starka. Powerplay vann flera matcher åt Flyers, trots att powerplay-specialisten Daniel Briere missade större delen av säsongen. Spelet i numerärt överläge svalnade av något under säsongsavslutningen och hamnade så småningom på 22,5 procent, vilket är ett fullgott resultat. Med 13 mål blev Jeff Carter lagets bästa målskytt i powerplay, tätt följd av Simon Gagne på tolv mål.

Flyers penalty killing slutade på 83,0 procent och var sjätte bäst i ligan. Flyers assisterande coach Craig Berube basade över spelet i numerärt underläge och den forne slagskämpen visade sig vara perfekt i den rollen. Han lade ner enormt mycket tid på att scouta motståndarnas powerplay och Flyers hade därför förmågan att anpassa sitt eget spel efter motståndarnas.

De varvade ett aggressivt spel med en stor box, föll tillbaka i en mindre box och täckte upp framför mål eller spelade med en så kallad diamantformation. Man visade sig också vara enormt farliga i kontringar och gjorde 16 mål i penalty killing, vilket var bäst i ligan. Mike Richards var dessutom ligans farligaste spelare i numerärt underläge med sju mål och nio poäng.

Djupet i forwardsbesättningen var imponerande och Flyers hade hela sex spelare som kom upp i minst 25 mål och fyra spelare som gjorde minst 30 mål – och då missade Daniel Briere större delen av säsongen. 

---

Slutsats

Även om årets säsong var en besvikelse jämfört med förra säsongen, då laget tog sig hela vägen till Conference-final, så får den ändå ses som ett steg i rätt riktning. Med tanke på att laget är uppbyggt kring flera yngre spelare som ännu inte har nått kulmen i sin karriär så var den här säsongen en bra lärdom.

Det faktum att laget vek ner sig i slutspelet och hade problem med disciplinen måste man ta på rätt sätt – och det gjorde förhoppningsvis de yngre spelarna. Nederlaget var en nyttig läxa och förhoppningsvis inser de nu att man måste spela med samma desperation och offervilja som laget gjorde förra säsongen för att lyckas.

Det här lagbygget ska trots allt inte vara som allra bäst i dagsläget, utan snarare om några år, när spelare som Jeff Carter, Mike Richards, James van Riemsdyk, Claude Giroux, Luca Sbisa, Braydon Coburn, Ryan Parent och Darroll Powe har utvecklats fullt ut.

Sammanfattningsvis får den här säsongen därmed ses som en framgångsrik del av vägen till en framtida Stanley Cup-seger. Det negativa måste vändas till något positivt, svårare än så är det inte.

---

Grundserien i siffror:

Record: 44-27-11
Poäng: 99 (8)
Segerprocent: 60,4 (8)
Gjorda mål: 260 (4)
Mål per match: 3,17 (5)
Insläppta mål: 232 (16)
Insläppta mål per match: 2,83 (16)
Skott per match: 29,8 (14)
Powerplay: 22,5 % (6)
Penalty killing: 83,0 % (6)

Gjorda mål i even strength: 153 (15)
Gjorda mål i powerplay: 71 (9)
Gjorda mål i penalty killing: 16 (1)
Gjorda mål i fem-mot-fyra: 63 (7)
Gjorda mål i fem-mot-tre: 5 (23)
Gjorda mål i fyra-mot-fyra: 7 (14)
Gjorda mål i fyra-mot-tre: 3 (7)
Gjorda mål i fyra-mot-fem: 14 (1)
Gjorda mål i tre-mot-tre: 0 (19)
Gjorda mål i tre-mot-fyra: 0 (1)
Gjorda mål i tre-mot-fem: 1 (1)
Gjorda mål i tom kasse: 11 (4)
Gjorda mål efter straff: 3 (1)

Insläppta mål i even strength: 152 (23)
Insläppta mål i powerplay: 1 (1)
Insläppta mål i penalty killing: 67 (19)
Insläppta mål i fem-mot-fyra: 1 (1)
Insläppta mål i fem-mot-tre: 0 (1)
Insläppta mål i fyra-mot-fyra: 9 (22)
Insläppta mål i fyra-mot-tre: 0 (1)
Insläppta mål i fyra-mot-fem: 56 (14)
Insläppta mål i tre-mot-tre: 0 (1)
Insläppta mål i tre-mot-fyra: 3 (23)
Insläppta mål i tre-mot-fem: 7 (24)
Insläppta mål i tom kasse: 3 (2)
Insläppta mål efter straff: 1 (14)

Segrar efter OT/SO: 10 (15)
Förluster efter OT/SO: 11 (9)

Utvisningsminuter: 1408 (29)
Utvisningsminuter per match: 17,5 (30)
Antalet minor-utvisningar: 446 (30)
Antalet major-utvisningar: 76 (29)
Antalet misconducts: 9 (16)
Antalet game misconducts: 3 (28)
Antalet match penalties: 1 (30)
Antalet bench minors: 13 (28)
Antalet utvisningar: 535 (30)

Tacklingar: 1712 (16)
Blockerade skott: 1243 (6)
Missade skott: 922 (16)
Giveaways: 908 (5)
Takeaways: 645 (10)
Vunna tekningar: 2379 (13)
Förlorade tekningar: 2543 (28)
Tekningsprocent: 48,3 (22)

Siffran inom parantes anger placering i ligan

Spelarstatistik:

Mest mål: Jeff Carter (46) **
Mest assist: Mike Richards (50)
Mest poäng: Jeff Carter (84)
Mest powerplay-mål: Jeff Carter, Simon Gagne (13)
Mest powerplay-poäng: Mike Richards (33)
Mest matchvinnande mål: Jeff Carter (12)*
Mest shorthanded-mål: Mike Richards (7)*
Mest shorthanded-poäng: Mike Richards (9)*
Mest overtime-mål: Jeff Carter (3)*
Bäst skottprocent: Mike Knuble (15,6)

Bäst +/-: Jeff Carter (23)
Sämst +/-: Dan Carcillo, Andreas Nodl (-15)
Mest utvisningsminuter: Dan Carcillo (254)*
Mest minor-utvisningar: Scott Hartnell (54)*
Mest major-utvisningar: Riley Cote, Dan Carcillo (22)
Mest fighting majors: Riley Cote, Dan Carcillo (22)
Mest misconducts: Dan Carcillo (6)*
Mest game misconducts: Dan Carcillo, Arron Asham (1)
Mest match penalties: Braydon Coburn (1)*

Mest skott: Jeff Carter (342)
Mest missade skott: Jeff Carter (116)
Antalet tekningar: Jeff Carter (1725)**
Bästa tekare, minst hundra tekningar: Mike Richards (49.0)
Sämsta tekare, minst hundra tekningar: Daniel Briere (46,2)
Mest tacklingar: Andrew Alberts (157)
Mest blockerade skott: Kimmo Timonen (164)
Mest giveaways: Mike Richards (94)
Mest takeaways: Mike Richards (83)

Mest speltid, forwards: Mike Richards (21:44)
Mest speltid, försvarare: Braydon Coburn (24:37)
Minst speltid, forwards: Riley Cote (04:09)
Minst speltid, försvarare: Jamie Fritsch (04:34)
Mest speltid i powerplay, forwards: Daniel Briere (03:22)
Mest speltid i powerplay, försvarare: Kimmo Timonen (04:04)
Mest speltid i penalty killing, forwards: Mike Richards (03:12)
Mest speltid i penalty killing, försvarare: Kimmo Timonen (04:39)**
Mest speltid i even strength, forwards: Mike Richards (15:11)
Mest speltid i even strength, försvarare: Matt Carle (18:06)

* = Bäst i NHL
** = Näst bäst i NHL

---

Del 1 av Philadelphia Flyers säsongssummering är därmed slut. Under del 2 följer spelarbetyg och säsongssummeringen avslutas med en blick in i framtiden i den tredje delen.

Niclas Vibergniclas.viberg@svenskafans.com@NiclasViberg2009-05-13 17:10:00
Author

Fler artiklar om Philadelphia