Krönika: Ett slutspel värt att bygga vidare på
En dryg vecka har passerat sedan Philadelphia Flyers förlorade Stanley Cup-finalen mot Chicago. Den värsta besvikelsen har sjunkit undan och det är nu dags att göra bokslut på säsongen 09/10 – som trots allt avslutades med ett slutspel värt att bygga vidare på.
Att förlora en Stanley Cup-final – det sämsta tänkbara slutet på en säsong. Philadelphia Flyers gjorde just det och bedrövelsen var gigantisk. En dryg vecka har nu passerat sedan den sista finalmatchen, den värsta besvikelsen har sjunkit undan och det är nu dags att göra bokslut på säsongen 09/10.
Trots att säsongen slutade i besvikelse får säsongen 09/10 ändå ses som en framgång – och slutspelet var definitivt ett slutspel värt att bygga vidare på. Vissa frågetecken rätades ut till utropstecken, somliga utropstecken knycklades ihop till frågetecken och flera spelare gav besked om vad som borde ske i framtiden.
Först och främst visade Daniel Briere med råge att han ska få behålla sin centerplats. Det är som center han blev värvad. Det är som center han är som allra mest effektiv och det är som center han ska fortsätta.
Brieres 30 poäng (12+18) var bäst i slutspelet och han var den enda forwarden som konstant var ett offensivt hot i Flyers fyra matchserier. Spelare som Ville Leino, Claude Giroux, Mike Richards och Scott Hartnell gjorde honom sällskap där under vissa perioder, men faktum kvarstår likväl att det enbart var Briere som höll en hög och jämn nivå under hela slutspelet.
Hans 26 mål i grundserien är klart godkänt, men hans totala poängskörd på 53 poäng var en besvikelse – likväl visade Briere ännu en gång att han är en playoff performer. Oavsett vad som har hänt under grundserien har han alltid levererat i de tre slutspelen han har gjort för Flyers. På 46 slutspelsmatcher i Flyers har han gjort 50 poäng, fördelat på 22 mål och 28 assist.
Briere prestationer i slutspelssammanhang gör honom värd varenda cent i hans välbetalda kontrakt.
Vidare stod Daniel Brieres kedjekamrat Ville Leino för ett mästerligt slutspel. När Flyers general manager Paul Holmgren bytte till sig honom i början av februari fick finländaren inleda som 13:e forward – men visade sig senare bli en av lagets bärande forwards i slutspelet.
Likt Briere svarade även Scott Hartnell – den tredje länken i kedjan – för en medioker grundserie för att sedan hitta formen lagom till slutspelet. Den trion var Flyers klart bästa kedja i finalserien och borde rimligtvis vara en spikad kedja när Flyers training camp drar igång efter sommaren.
Det var två ytterligare forwards som utmärkte sig lite extra under slutspelet, nämligen Mike Richards och Claude Giroux. Richards växte i rollen som ung lagkapten i takt med att säsongen fortgick och betydelsen av att få veteraner som Chris Pronger och Ian Laperriere som mentorer ska inte underskattas.
Claude Giroux visade – precis som Daniel Briere – att han passar bäst som center, och stod för flera mästerliga prestationer under slutspelet. Det råder inget som helst tvivel om att 22-åringen kommer att bli en stjärna i ligan.
Bland försvararna är givetvis Chris Pronger värd att nämnas. Veteranen stod för en riktigt fin grundserie, och var fullkomligt monstruös i slutspelet. Han vann försvararnas poängliga, spelade mest av alla spelare och han var konstant på isen mot motståndarnas bästa spelare. Misstagen var få, och han lyckades både dra fokus till sig själv istället för laget när det gick illa och han lyckades även ta sig in i motståndarnas huvud.
Bakom Pronger gjorde Kimmo Timonen som vanligt en helgjuten insats, och den lille finländaren ger Flyers lyxen att ha två första backpar. Även Matt Carle och Braydon Coburn förtjänar beröm. Däremot behöver tredje backpar förstärkas för att låta spelare som Pronger och Timonen få vila när det behövs.
Bland besvikelserna återfinns Jeff Carter och, till viss del, Simon Gagne. Carter – som spelade med frakturer i båda sina fötter – mäktade enbart med fem mål i slutspelet, vilket givetvis är alldeles för dåligt av en spelare i Carters klass – trots skadesituationen. Gagne spelade även han skadad, och hans totalt nio mål i slutspelet är fullt godkänt. I finalserien blev det dock bara två mål, vilket är något svagt. Hans defensiva betydelse och inställning ska dock inte underskattas.
Som vanligt när det gäller Philadelphia Flyers finns det dessutom frågetecken kring målvaktssituationen. Med Ray Emery långtidsskadad fick Brian Boucher och Michael Leighton förtroendet mellan stolparna och skötte sig klart godkänt.
Problematiken ligger dock i att båda två kan varva mästerliga insatser med rena kollapser – antingen från match till match eller från period till period. Såväl Boucher som Leighton visade dock att de har vad som krävs för att bära ett lag i slutspelet, så länge de har ett grymt försvar framför sig.
Peter Laviolette vann Stanley Cup med Carolina säsongen 05/06, och visade återigen att han är en head coach som kan ta sitt lag långt i slutspelet. Hans vinnarmentalitet och attityd smittar av sig på spelarna – i positiv bemärkelse – och hans instinkt gällande vilka han ska matcha, och mot vilka dessa ska matchas, visade sig ha avgörande utgång i slutspelet.
Special teams fungerade, precis som i grundserien, över lag mycket bra. Blair Betts, Darroll Powe, Mike Richards och Claude Giroux gjorde ett mästerligt jobb i penalty killing och såg till att Flyers hade slutspelets näst bästa spel i numerärt underläge.
Flyers var två segrar från att vinna Stanley Cup, och med vissa små korrigeringar i samband med att flera spelare nu har fått ovärderlig rutin har man alla förutsättningar för att gå långt även i kommande slutspel. Säsongen 09/10 må ha slutat i den värsta av besvikelser – men den avslutades likväl med ett slutspel som är värt att bygga vidare på.
---
Inom den närmsta tiden kommer även alster som exempelvis säsongssummering och spelarbetyg att publiceras.
