Analys av off-season – forwards: ”I teorin borde det falla väl ut”
Vi tittar lite närmare på Chuck Fletchers agerande under sommaren. Nu är det dags för forwards.
Sommaren har minst sagt bjudit på aktivitet i Philadelphia. Chuck Fletchers utrensning kan närmast jämföras med Paul Holmgrens dito sommaren 2011.
Det var då som Mike Richards och Jeff Carter skickades till Los Angeles respektive Columbus. Vidare gjorde Ville Leinos lönekrav att man tvingades släppa honom efter ett fint genombrott. Man gjorde sig även av med Kris Versteeg efter att ha betalat hyfsat dyrt för honom vid föregående trade deadline.
In kom istället Ilya Bryzgalov, Wayne Simmonds, Brayden Schenn, Jakub Voracek, Jaromir Jagr, Max Talbot och några draftval som kom att bli lyckosamma (Sean Couturier och Shayne Gostisbehere).
Nu har Chuck Fletcher alltså levererat något liknande. Över de senaste veckorna har Jakub Voracek, Shayne Gostisbehere, Nolan Patrick, Phil Myers, Robert Hägg och Brian Elliott försvunnit, tillsammans med en rad draftval. Det är en inte helt obetydlig del av de senaste årens stomme.
Ryan Ellis, Rasmus Ristolainen, Cam Atkinson, Keith Yandle, Nate Thompson, Martin Jones och Derick Brassard har anslutit. Det är att skaka om och Chuck Fletcher har onekligen satt sin prägel på rostern inför säsongen 21/22.
Vi tittar nu närmare på hans agerande under sommaren. Målvaktspositionen var först ut och sedan följde backarna. Nu är det dags för forwards.
---
Analys av off-season – forwards:
Chuck Fletcher har gjort förändringar även i Philadelphias forwardsbesättning, men det upplevs nog inte som lika omfattande jämfört med försvaret. Där har trots allt halva ordinarie försvarbesättningen roterats ut – bland forwards är justeringarna inte lika omfattande, men rör ändå anmärkningsvärda namn.
Störst är så klart Jakub Voracek och han fick sällskap av Nolan Patrick. Vid trade deadline i våras försvann ju dessutom Michael Raffl och chockerande nog blev det Carsen Twarynski som försvann till Seattle i expansionsdraften.
Bland nyförvärven ser vi Cam Atkinson, Nate Thompson och Derick Brassard. Dessutom har det kommit två inte helt obetydliga kontraktsförlängningar i form av Sean Couturier och Joel Farabee.
Förlusterna
Det råder ingen tvekan om att det är Jakub Voracek som är såväl det största namnet som den tyngsta förlusten bland spelarna som har lämnat över sommaren, övriga lagdelar inkluderat. Han har varit en framträdande del av Flyers core de senaste tio åren och det är givetvis högst anmärkningsvärt när en sådan spelare offras. Frågan var bara hur man skulle kunna bli av med en större lönepost när Chuck Fletcher utlovade förändringar.
Många fans satte sina förhoppningar till expansionsdraften, men det visade sig snabbt att Seattle krävde stora kompensationer för att ta på sig välbetalda kontrakt. Någon sådan deal kom man aldrig överens om med Ron Francis, utan istället för Voracek eller James van Riemsdyk valde Seattle att roffa åt sig Carsen Twarynski.
Redan där och då framstod det som ett udda val. Även om man ville undvika större kontrakt så fanns det mer användbara spelare tillgängliga från Philadelphias lista, men i efterhand känns det onekligen som att Krakens plan är svårbegriplig. Twarynski är i alla fall en helt obetydlig förlust.
Nolan Patrick användes som delbetalning för Ryan Ellis och slungades direkt vidare till Vegas. Nog finns det förmildrande omständigheter för Patrick, men det går inte att beskriva honom som något annat än en flopp.
Det har rapporterats att Philadelphias scouter föredrog Cale Makar eller Miro Heiskanen när Flyers skulle drafta som nummer två 2017 – men att Ron Hextall hade siktet inställt på Patrick och helt sonika körde över sina scouter. Tidens gång har visat vilket felbeslut det var, även om man kan ha förståelse för attraktionen av möjligheten att få in en potentiell franchise-center.
Patrick kommer inte att saknas i Flyers. Han kom aldrig upp i förväntad nivå i relation till hans draftposition och gav dessutom ett tämligen osympatiskt intryck. Kan man exempelvis lita på någon som inte tycker om pizza? Men med det sagt kan vi nog räkna med att den gamla klassiska Flyers-jinxen ser till att Mark Stone gör Nolan Patrick till en ytterst kompetent center.
Slutligen har även Michael Raffl lämnat, även om det skedde redan i samband med trade deadline i våras. Då gick han till Washington och nu har han signat för Dallas. Raffl har varit en nyttig rollspelare under sin tid i Flyers, men det var nog dags att släppa 32-åringen. Flyers har några yngre alternativ som det är rimligare att släppa fram.
Jakub Voracek – Det var nog dags ändå
Innan vi går in på nyförvärven förtjänar Jakub Voracek en egen sektion. Så pass stor del av Flyers senaste årtionde har han ändå varit, på gott och ont.
Voracek har alltid varit något av en frustrerande spelare. Han kunde ofta vänta in en passning in i det längsta – så pass överdrivet att hans egna skottläge så småningom hade försvunnit. Formkurvan kunde också gå mycket upp och ner och ibland kunde han framstå som lite loj på isen.
Det är inte gärna egenskaper som man vill förknippa med en spelare som kostar $8,25 miljoner per säsong. Än idag är det bara 25 kontrakt som har skrivits där kontrakten utgjorde en större del av lönetaket än vad Voraceks 11,6 procent utgjorde sommaren 2015.
Men även om Voracek kunde vara en frustrerande spelare under perioder så var han en tillgång. Sedan traden till Flyers sommaren 2011 är det bara tre ordinarie right wingers – Patrick Kane, Blake Wheeler och Phil Kessel – som har gjort mer poäng än honom.
På 727 matcher i Flyers tröja har han gjort 604 poäng. Det placerar in honom på plats 15 i den totala poängligan sedan 2011. Tittar vi bara på assist så placerar sig Voraceks 427 framspelningar på plats åtta. Voracek slår sig också in på topp-10 över de poängbästa spelarna i Flyers historia. Dessutom är han den överlägset bästa europeiska spelaren.
Det är alltså en toppspelare över de senaste tio åren som vi pratar om. Men vid 32 års ålder ser det fullt naturligt ut som att han har lämnat det bästa bakom sig och han har dessutom ytterligare tre år kvar på sitt kontrakt.
Vill man dessutom skaka om lagets core och ledarskapsgrupp – vilket var ett av målen med sommarens aktiviteter – så kändes alltid Voracek som det hetaste alternativet, i konkurrens med James van Riemsdyk. Såväl Voracek själv som Chuck Fletcher har uttalat sig om att det kanske helt enkelt bara var dags att skiljas åt nu.
När det inte blev något kring expansionsdraften landade således Voracek i Columbus igen. Motsatt väg gick Cam Atkinson. När Voracek nu är tillbaka i Blue Jackets lär han paras ihop med Patrik Laine i förstakedjan och det kan nog finnas ett potentiellt radarpar där.
Men det var nog ändå rätt av Flyers att ta sikte på något annorlunda den här sommaren.
Cam Atkinson – Försiktig optimism?
Tittar man på bytet av Jakub Voracek och Cam Atkinson rakt av så är det några faktorer som står ut. Det första är så klart kontraktsläget för respektive spelare. Atkinson kommer aningen billigare ($5,875 miljoners cap hit jämfört med Voraceks $8,25 miljoner), men har också fyra år kvar på sitt kontrakt. Voracek har tre år kvar.
Att skaka loss lite lönekostnader för att kunna få igenom alla förändringar var sannolikt nödvändigt och här sparade man alltså in nästan $2,5 miljoner. Det utrymmet är sannolikt mer attraktivt än risken av att ta på sig ytterligare ett år.
Det rör sig också om två lite olika spelartyper. Voracek är mer av en playmaker och pucktransportör, medan Atkinson snarare är en målskytt och utpräglad tvåvägsforward. Atkinson är dessutom användbar i såväl powerplay som penalty kill. Faktum är att Atkinson, tillsammans med Sebastian Aho och Brad Marchand, under de senaste fem säsongerna har gjort flest mål i numerärt underläge i ligan, med tolv fullträffar.
Slutligen gick Flyers också ner någon viktklass. Voracek väger in på upp mot hundra kilo och mäter in på 190 cm. Atkinson är snarare en lättviktare med sina 173 cm och 79 kilo. En effekt av det kan kanske vara att man blir lite kvickare?
Det faktum att Atkinson är en mer ansvarsfull tvåvägsforward och en uppenbar tillgång i det defensiva spelet kan mycket väl ha varit drivande bakom beslutet att genomföra traden. Fletcher var hela tiden tydlig med att team defence var ett problem som behövde åtgärdas – det var inte bara målvaktsspelet eller backarna som gjorde att försvarsspelet fallerade förra säsongen.
Ser vi till poängproduktion har Voracek överträffat Atkinson de senaste åren. På 200 matcher gjorde han 165 poäng. Atkinson stod för 129 poäng på 180 matcher. Blickar vi bara mot 5-on-5-spelet så gjorde Voracek 100 poäng jämfört med Atkinsons 77 poäng.
I målskyttet är det däremot ett tydligt övertag för Atkinson, som noterades för 40 5-on-5-mål jämfört med Voraceks 27. Ser vi till totalen kom Atkinson upp i 68 fullträffar. Voracek fick nöja sig med 41 mål. Nu är väl dock siffrorna något dopade av Atkinsons 41-målssäsong 18/19 – den nivån har han rimligtvis inte i sig en gång till.
Voraceks Points/60 under de senaste tre åren ligger på 2,19 – även det klart högre än Atkinson (1,85). I målskyttet ser vi återigen det ovända. Där är Atkinson (0,96 Goals/60) klart bättre än Voracek (0,59). Där placerar sig Atkinson på plats 69 i ligan, före spelare som exempelvis Sebastian Aho, Filip Forsberg och Nathan MacKinnon.
Exkluderar vi säsongen 18/19 sjunker Atkinsons G/60 till 0,67 (Voraceks sjunker till 0,55 som jämförelse). Då hittar vi Atkinson först på plats 244. Det låter anmärkningsvärt, men är tätt bakom namn som Patrik Laine och Gabriel Landeskog samt före Yanni Gourde, Ondrej Palat och Phil Kessel.
Sorterar vi bort alla spelare som har gjort mindre än Atkinsons 2500 5-on-5-minuter de senaste tre åren är det enbart 21 spelare (av totalt 106) med ett högre G/60 än honom. Sorterar vi bort spelarna som har gjort mindre än Atkinsons 1300 5-on-5-minuter de senaste två säsongerna hittar vi Atkinson på plats 120 av 201.
Atkinson (9,88 iSF/60) är slutligen en mer frekvent skytt än Voracek (6,59) de senaste tre åren.
Kort summerat har Voracek producerat aningen bättre och varit en användbar powerplay-spelare – 4,36 P/60 i 5-on-4 jämfört med Atkinsons 3,6, men även här har Atkinson ett övertag i målskyttet (1,58 G/60 jämfört med 0,74). Atkinson är snarare en bättre målskytt – även om vi exkluderar 41-målssäsongen – och kommer med ett bättre tvåvägsspel och mycket framträdande PK-förmågor.
Atkinson är en fascinerande spelare. Första intrycket är bra och det är en personlighet som är enkelt att uppskatta. Men hans siffror gick också ner under den gångna säsongen. Är det för att han vid 32 års ålder har påbörjat sin decline? Eller beror det på en sällan skådad kaotisk miljö i Columbus under den gångna säsongen?
Det är inte direkt en orimlig utveckling med tanke på vilka spelare som Columbus har tappat de senaste åren och nu imploderade ju dessutom John Tortorella.
Atkinsons vanligaste kedjekamrat förra säsongen var Jack Roslovic. Det är inte avlägset att förvänta sig en uppgradering i form av Sean Couturier eller Kevin Hayes som center. Har han dessutom Claude Giroux på vänstersidan får han tillgång till en playmaker som han inte har haft sen Artemi Panarin säsongen 18/19.
Så upp- eller nedgraderade Flyers sig? Svaret på den frågan är smått omöjlig att ge innan vi har sett effekterna på isen. Såväl Atkinson som Voracek kommer med vissa frågetecken över sin produktion, ålder och kontrakt. En tydlig skillnad i spelartyp borde i teorin passa Flyers och man fick den billigare spelaren.
Precis som i fallen med Ryan Ellis och Rasmus Ristolainen så ska även Atkinson vara en glad prick som gärna sätter positiva avtryck på omklädningsrummet.
Atkinson-traden är inte direkt en trade som säljer ut arenan, men i teorin finns det helt klart fog för försiktig optimism.
Derick Brassard – Den småintressanta försäkringen
Det kom som något av en överraskning när Philadelphia presenterade Derick Brassard i slutet på augusti. Det kändes som att Flyers roster var på plats, men Brassards ankomst gav några nya frågor.
Att Chuck Fletcher inte har varit redo att bara iskallt förvänta sig att de yngre spelarna ska leva upp till förväntningarna var uppenbart den här sommaren. Och det förtydligades bara än mer när man plockade in Derick Brassard.
Vi såg det exempelvis när Cam York nu måste ta sig förbi främst Keith Yandle. Brassard är sannolikt någon liknande försäkring för Morgan Frost och/eller Wade Allison. Kanske kan man även inkludera Nicolas Aube-Kubel efter hans svaga säsong och göra duon till en trio.
Brassard fyller 34 år innan säsongen hinner starta och har varit en riktig flyttfågel de senaste åren. Efter två år i Ottawa har han sedan 2018 hoppat mellan Pittsburgh, Florida, Colorado, New York Islanders och slutligen Arizona under den gångna säsongen. Nu tog han ett ettårskontrakt, värt $825 000, i Flyers – som blir hans nionde lag i ligan.
Risken är så klart obefintlig på ett sådant kontrakt. Skulle Brassard inte leverera eller bli utkonkurrerad av någon talang är det vare sig någon betungande lönepost att ha på läktaren eller några problem att skicka ner honom i AHL. Kanske kan man till och med hitta lite potential här?
Brassard är center i grunden, men han har återkommande flyttat ut som winger de senaste åren. Det är en anpassningsförmåga som alltid är användbar och som man faktiskt tappar i Michael Raffl.
Säsongen 18/19 – när han hoppade mellan Pittsburgh, Florida och Colorado – var en rejäl missräkning för Brassard. Men innan dess var han en nyttig forward och han har faktiskt studsat tillbaka något efter det året också.
Han höll oftast en roll i tredjekedjan – sett till speltiden – under den gångna säsongen. På 53 matcher kom han upp i drygt 600 5-on-5-minuter och hade en CF% på 48,2. Hans Points/60 landade på 1,26 och hans Goals/60 på 0,39. Totalt kom han upp i 20 poäng (8+12), varav 13 (4+9) kom i 5-on-5. Brassards P/60 och G/60 är jämförbart med Aube-Kubels och Raffls.
Brassard är vad han är numera – man ska inte tro att han kan hoppa in i topp-6 vid behov och bidra på en hög nivå. Men som utility forward i bottom-6 bör han kunna vara användbar och till från en annan forward som anslöt under sommaren kan han faktiskt spela hockey också…
Nate Thompson – Den oroväckande försäkringen
Det är smått obegripligt vad Philadelphia ska med Nate Thompson till med tanke på hur han användes och presterade när han plockades in vid trade deadline 2020. Innan säsongen börjar har Thompson hunnit fylla 37 år det är direkt oroväckande att Chuck Fletcher anser det vara en bra idé att ge Alain Vigneault den här ålderstigna och slutkörda leksaken.
Vi minns alla slutspelet 2020. Flyers hade imponerat stort under grundserien, men precis när man var på väg in i slutspelet som ett formtoppat lag stängdes världen ner. När slutspelet tog vid senare under året stod inte Flyers att känna igen. Man hade blivit fega, kunde inte forechecka eller transportera puck och blev ständigt nertryckta i egen zon.
Trots det var man bara en match från Conference-final, men ett bestående intryck från det slutspelet var hur Vigneault & Co ofta lutade sig mot Thompson och hans kedja. Det var Thompson som fick inleda matcher. Det var Thompson som klev ut på isen efter ett mål. Det var Thompson som fick nyckelsituationer när ledningar skulle försvaras.
Det var Thompson hit och dit mest hela tiden – trots att han bara snittade 13 minuters speltid per match. Thompson var ständigt tillbakatryckt i egen zon, men eftersom han kämpade fortsatte han att överanvändas. Att det fanns en anledning till att Thompson fick spela i egen zon och jaga puck hela tiden verkade inte uppenbart för Vigneault.
Nu ska det sägas att Thompson generellt har varit ansedd som en pålitlig och användbar defensiv center i flera år och han kommer från en klart godkänd säsong i Winnipeg. I ett vakuum – eller för ett annat lag eller coach – vore det här inte nödvändigtvis en problematisk värvning.
Men kombinationen av Vigneaults förväntade (över)användande av honom och det faktum att offensiven dör när Thompson är på isen gör att man blir extremt skeptisk till att signa upp en snart 37-årig Nate Thompson.
Där det i alla fall finns en viss offensiv potential i Derick Brassard så finns det ingen uppsida i Thompson, snarare potentiella problem.
Kommer verkligen Vigneault att sätta Thompson på läktaren för att ge plats åt Morgan Frost, Wade Allison eller Tanner Laczynski med tanke på hur kär han blev i Thompson senast? Det var trots allt Vigneault som petade exempelvis James van Riemsdyk och Joel Farabee i slutspelet 2020 – samtidigt som Thompson fick spela varje match.
Nu kan man visserligen vända på resonemanget och konstatera att det är ett problem om Frost, Allison eller Laczynski inte kan göra det odiskutabelt att de ska spela, men vågar man ge Vigneault the benefit of the doubt?
Även om man inte jublar över eller själv skulle ha genomfört vissa av de andra förändringarna så kan man i alla fall se ett resonemang bakom dem – Rasmus Ristolainen-traden inkluderat.
Men hur Chuck Fletcher och Flyers har tänkt här är tämligen obegripligt. Det enda logiska är att Vigneault själv har brölat om en sådan här förstärkning, men det ska givetvis en general manager kunna stå emot.
Summering:
Det är i försvaret som den största renoveringen har ägt rum, men forwardsbesättningen fick också Chuck Fletchers uppmärksamhet. Att rensa ut Jakub Voracek skickar ett tydligt budskap – men ville man skaka om Philadelphias core var det också ett av bara två alternativ i forwardsbesättningen.
Sean Couturier och Claude Giroux var givetvis aldrig aktuella för trades. Kvar fanns då Voracek och James van Riemsdyk. Rimligtvis blir förändringen än mer anmärkningsvärd när man då väljer – eller kanske tvingades välja – Voracek. Tjecken har trots allt varit här längre tid än JVR och har genomgående haft en mer framträdande roll.
Att byta ut Voracek mot Cam Atkinson är som sagt en massiv förändring. I teorin är det en förändring som borde kunna falla väl ut. Flyers får en mer utpräglad målskytt, en bättre tvåvägsforward och en forward som gör nytta i såväl powerplay som penalty kill. Det är element som Flyers behövde adressera och förbättra över sommaren – nu återstår det att se om det faktiskt blev så.
Det finns vissa orosmoln över Atkinson – men det är inte direkt som att det inte finns över Voracek också.
Nu är det givetvis så att det är Voracek/Atkinson-traden som definierar sommarens förändringar i forwardsbesättningen. Men det borde vara möjligt för Flyers att förbättras och vara ett slutspelslag även om det visar sig att man förlorar den här specifika traden. I det avseendet är Carter Hart och förändringarna i försvarsbesättningen sannolikt av större vikt.
Derick Brassard är en hyfsat intressant spelare för djupet. Han kan spela på flera olika positioner och kommer med viss offensiv potential. Nate Thompson är en spelare som inte borde vara i närheten av den här rostern.
Lever talangerna – först och främst Morgan Frost, Wade Allison och Tanner Laczynski – upp till hypen borde både Brassard och Thompson vara i periferin den här säsongen, så förhoppningsvis slipper vi dras med framför allt Thompson.
Men vågar man verkligen lita på Alain Vigneault där?
---
Statistiken är hämtad från Evolving-Hockey och Natural Stattrick.
