Är Hextall och Hakstol helt synkade?
Krockar de långsiktiga målsättningarna med de kortsiktiga målen i Philadelphia?
Philadelphia ligger på slutspelsplats, Claude Giroux är återigen en av ligans bästa spelare, Jakub Voracek har gjort mest assist i ligan, Shayne Gostisbehere ligger på femte plats i backarnas poängliga, Sean Couturier har gjort mäktiga framsteg, Ivan Provorov är redan bättre än Nicklas Lidström och Flyers talangpool ser alltjämt fantastisk ut.
Det finns mycket att glädja sig över – vilket inte alltid har varit fallet för Philadelphia-fansen de senaste åren.
Men glädjeruset kommer av sig när man blickar in i båset. Där står fortfarande Dave Hakstol med all sin inkompetens.
Flyers head coach är på många sätt det enda stora föremålet för fansens vrede. Antingen rör det sig om sättet att spela i tighta matcher, där Flyers snarare spelar för att inte förlora under ordinarie tid istället för att spela för att vinna matchen – en avsevärd skillnad. Eller så handlar det om kedjekombinationernas och backparens sammansättning eller användning.
Men börjar det helt enkelt bli dags att snegla uppåt och börja ifrågasätta folk högre upp i hierarkin?
---
Att chansa på Dave Hakstol sommaren 2015 var med facit i hand inte allt för lyckosamt. Men personligen föredrar jag ändå en chansning på något nytt före det ”trygga” i en trött och tråkig veteran.
Två och en halv säsong in i sin NHL-karriär – i ärligheten namn betydligt tidigare än så – står det klart att Dave Hakstol inte är en NHL-coach. Han håller tillbaka en skicklig och talangfull roster snarare än att lyfta den. Visst finns det fortfarande hål i Flyers lagbygge – hål som förhoppningsvis pluggas igen när ett nytt gäng prospects kommer upp och slår igenom – men nog skulle en coach som vågar använda skickliga och unga spelare få ut mer av det här laget än vad Hakstol får?
Hakstol, som värdesätter veteraner för den enda anledningen att de är just veteraner, är också en coach vars inflytande över Kris Knoblauch – ett av den nya generationens tränare mer intressanta namn – börjar sätta oroväckande spår. Knoblauch anslöt i somras och fick ansvaret för powerplay – ett powerplay som under perioder har använt Jori Lehterä, Dale Weise och Brandon Manning samtidigt som Travis Konecny och Travis Sanheim har stått vid sidan om.
Är det Knoblauchs egna val? Har han fått specifika direktiv från sin head coach? Börjar han, medvetet eller omedvetet, gå i Hakstols spår för att blidka sin överordnade?
---
En general manager och en head coach kommer ofta ha olika målsättningar. Coachen jobbar ofta kortsiktigt – kortsiktiga framgångar går trots allt ofta hand i hand med jobbtrygghet – medan en GM ska tänka, planera och agera mer långsiktigt. För organisationens bästa är det en direkt nödvändighet under lönetakseran.
Men det innebär inte att en coach och en GM inte kan samverka för att maximera såväl de långsiktiga som kortsiktiga målen.
För varje vecka som går blir det – i alla fall utifrån sett – allt mer tydligt att Ron Hextalls och Dave Hakstols agendor inte går hand i hand. Det långsiktiga hos Flyers general manager synkas inte med det kortsiktiga hos coachen, och det togs till sin extrema spets i dagarna.
När Ron Hextall tog över efter Paul Holmgren predikade han om långsiktighet, tålamod, lagbygge genom draften och utveckling av de egna talangerna. Hextall skulle bygga upp Flyers på samma sätt som han så effektivt hjälpte Los Angeles med. Sedan dess har han gjort ett imponerande jobb med att riva ner det gamla, ge bättre förutsättningar under lönetaket och bygga upp Flyers talangbank.
Flyers står välutrustade inför framtiden och övergångsperioden till framtidens core har rimligtvis förlängts av Giroux och Voraceks comebacksäsonger.
Nu står Flyers inför nästa utmaning och hinder – Dave Hakstol.
---
Dave Hakstol anställdes för att i första hand utveckla Flyers ungdomar. Och visst har Provorov, Gostisbehere och det unga gardet tagit steg framåt under Hakstols tid i Flyers. Men att tillskriva Hakstol något beröm för det vore lögn. Det är snarare en naturlig utveckling som har rullat på trots motarbeten av en galen coach.
När spelare som Provorov, Gostisbehere, Nolan Patrick, Travis Konecny, Robert Hägg, Scott Laughton och Travis Sanheim borde ges bästa möjliga förutsättningar för att utvecklas har de istället i många fall placerats in jämte lagets sämsta spelare.
Provorov har exempelvis dragits ner av Andrew MacDonald under större delen av sin karriär. När han väl parades ihop med en skicklig partner – Gostisbehere mot slutet – under en längre tid har vi sett en ny nivå i hans spel. Travis Konecny har fått släpa runt på Dale Weise och Jori Lehterä. När han väl sattes in jämte skickliga spelare – Giroux och Couturier mot slutet – under en längre tid har vi sett en ny nivå i hans spel.
Det är nästan så att man kan tro att skickliga spelare utvecklas och presterar bättre av att spela med andra skickliga spelare.
Who knew?
---
Det finns mycket att gnälla på kring Dave Hakstol, men allting har ställts på sin spets de senaste veckorna. Då har Travis Sanheim varit petad i nio av de tio senaste matcherna. Den tionde matchen gav bara sex minuters speltid.
Under samma period har Brandon Manning haft en fast position i laget och belönats med powerplay-tid, trots allt annat än smickrande insatser. Robert Hägg fortsätter att hålla sin ordinarie plats, trots en dipp de senaste veckorna. En av Häggs målsättningar inför säsongen var att hålla en ordinarie plats – och hur gör man det under Hakstol? Man spelar okontroversiellt och förutsägbart utan minsta uns av kreativitet och risktagande.
Inget ont om Hägg – på det stora hela har hans rookiesäsong varit bra – men det där ger osunda vibbar.
Att sätta Sanheim på läktaren under nio av tio matcher samtidigt som man öser istid och förtroende över Manning är direkt alarmerande. Det visar än en gång på en saftig övertro på veteraner samtidigt som Hakstol helt har missat – eller ignorerat – hans primära arbetsuppgift, att utveckla ungdomarna.
Att en ung spelare vilar en match eller två under en lång och slitsam NHL-säsong är inget att hetsa upp sig över i det långa loppet. Det är kanske till och med nyttigt. Men att sätta en 21-åring på läktaren i nio av tio matcher är oförsvarbart… och blir än värre – och dessutom provocerande – av det faktum att det är Manning som tar hans plats.
---
Travis Sanheims petning är intressant av flera aspekter. Dels visar det tydligt att Dave Hakstol inte kan värdera talang och impact på isen. Dels visar det att Hakstol i största möjliga mån vill undvika kreativa och risktagande spelare. Men framför allt visar det att Hakstol inte fokuserar på hans primära arbetsuppgift, att utveckla ungdomarna.
Det visar också att Hakstol och Ron Hextall inte är helt synkade. Där Hextall gång efter annan har påpekat att unga spelare inte kommer vara uppe i NHL för att sitta på läktaren har Hakstol flera gånger gått emot honom, med Sanheim-situationen som det tydligaste exemplet.
Så vad ska man förvänta sig av Hextall i ett sådant här läge? Det borde rimligtvis vara tydligt för alla att Sanheim är tillräckligt bra för att vara en av sex ordinarie backar – paret med Radko Gudas har fungerat bra – men ska Hextall tvinga in honom i laget och underminera sin coach på ett extremt sätt? Flyers är inne i en bra svit med ett 8-2-0 record över de tio senaste matcherna och är på slutspelsplats för första gången sedan november.
I sin roll som general manager ska Hextall låta sin coach ta besluten. Om besluten inte är tillfredsställande kan man ta ett resonemang bakom stängda dörrar, men det är farligt att ta det längre än så. Tar coachen skadliga beslut för organisationen – Sanheim-situationen bör vara på den nivån – ska han entledigas.
Men om alternativen inte är tillfredsställande får man göra det bästa av situationen och agera till sommaren. Flyers ligger trots allt på slutspelsplats, trots tio raka förluster för två månader sedan – då vill man inte riskera något. Ett slutspel vore trots allt utvecklande för de yngre spelarna, oavsett vem som är coach.
Hextall gjorde egentligen det enda han kan göra med Sanheim-situationen utan att skapa en intern konflikt. Utvecklingen mår bättre av att han spelar i AHL än sitter på läktaren i NHL. Men om Hakstol fortsätter att ta beslut som går emot organisationens bästa – Taylor Leier har exempelvis varit petad i tio av de senaste 14 matcherna – måste han plockas bort.
Om Hakstol inte försvinner till sommaren är det dags att ifrågasätta Hextall. Fram till dess har han fortfarande mitt fulla förtroende.
