Vinst mot Devils och en andra raka styrkedemonstration
Ibland är matcher så väl genomförda att det inte finns så mycket att säga om dem i efterhand.
För jag vet helt ärligt inte vad jag ska skriva om natten som skulle utgöra en dynamisk och läsvärd text. För vad skriver man om en match som i slutänden inte var något att orda om?
För lite så kändes det när slutaignalen förkunnade 60 avklarade minuter, game, set och match Tampa Bay Lightning.
För en match mot ett högoktanigt Devils i fin form borde rendera i en del åsikter kring diverse defensiva tillkortakommanden.
Men spelet i egen zon var fläckfritt, utvisningsdödandet likaså. Och när Devils lyckades ta sig igenom barrikaderna så var Andrei Vasilevskiy precis den Andrei Vasilevskiy man vill ha som sista utpost.
Man kan tänka att efter den första matchen lagen emellan, och med tanke på att man ändå gjorde fyra mål i matchen så borde det finnas en högtflygande offensiv att bryta ner.
Men nej, offensiven var bra, men inget spektakulärt alls. Fyra gjorda mål var inte sett till skapad offensiv orimligt, men jag hade heller inte varit förvånad över skralare utdelning.
Så vad säger man?
Det var en seger som nog föll i synnerligen god jord i coachrummet.
Det var ickehockey utan att för den delen vara det minsta tråkigt. Tvärt om så var det en match i högt tempo och med gott om fysik.
Men det var bara det att det för det allra mesta var totalt stängt och igenbommat där det behövs vara totalt stängt och igenbommat.
Så jag tror Jon Cooper och hans kollegor lämnade arenan synnerligen belåtna, precis som alla andra med Tampasympatier.
Jag känner att det nog får räcka här. Det går inte att få ut mer ur den här insatsen i en match som kom och gick. Men grejen är att de matcherna ska vinnas med. Kan man hantera lunkmatcherna på ett såhär bra sätt så är extremt mycket vunnet.
Så det kanske inte finns så mycket att säga om natten. Men man behöver inte vara desto mindre nöjd för det.
