Ett embryo av igenkänning
En seger med 5-2 mot ett ungt Columbus borde väl egentligen ses som något att bara räkna hem. Men för ett lite sökande Lightning var detta ett kvitto på att man hittat rätt väg att börja vandra.
Det sägs att motivation slår klass om inte klass jobbar hårt nog. Och under de första tio minuterna visade Columbus att det till syvende och sist alltid kokar ner till hur hårt man är villig att slita för märket framtill på tröjan, snarare än hur viktigt man anser framgången vara för namnet där bak.
För det kommer kunna gå att peka på denna matchen som matchen då en letande grupp åter började finna sin identitet. Då man än en gång, som så många gånger förr, visade varann vad som kommer krävas för att man ska nå framgång.
Och det kommer givetvis finnas stunder då man frångår det, perioder av hack i skivan, men det var upplyftande att ju längre klockan tickade i Nationwide Arena, få se mer och mer av det Tampa Bay Lightning man vant sig vid att se växa fram.
För detta laget är inte en offensiv ångvält, en högtflygande samling av skickliga individer vars syfte är klang och jubel. Detta är i sina bästa stunder en tradigt tålmodig maskin med mer än tillräcklig kvalitet för att straffa dem som förlorar den hockeyns arga lek som man många gånger får ge sig in i när Lightning står på andra sidan.
Det är ett lag som, nästan mer än något annat, varit experter på att lägga blöta filtar över matcher och se till att tidiga ledningar förblir matcher igenom. De har, genom en stark struktur byggd runt världens bäste målvakt, skapat en enorm trygghet i spelet med ledning. En slags självklarhet byggd i tydlighet och tillit till varann.
Nu var nattens match givetvis ingen Picasso i form av utförande utav ovan nämnda system. Men man kunde se embryot av vad som gjort dem så framgångsrika. Man blir genom matchen bättre och bättre på smådetaljer som gör stor skillnad. Man höll ihop bättre, plockade på ett effektivare sätt bort motståndarklubbor i slottet och tog snabbare beslut med puck. Man höll offensiven enkel och såg till att skapa sin framgång genom att ta sig till de obekväma områdena och vinna kamperna där.
Allting ovan må låta som klyschor, men de lägger grunden för att senare kunna göra det mer spektakulära. Hårt jobb öppnar ytor, skapar spelvägar och vinner också över de där nesliga hockeygudarna på din sida. Allt detta lägger ett fundament för att puckar kommer studsa rätt istället för fel.
Och det fina i kråksången är att det aldrig kommer kunna gå att börja från andra hållet. Hårt jobb och fokus på det fundamentala måste alltid vara prio ett. Några genvägar har till dags dato ännu inte hittats.
Så det går att blicka framåt med stor tillförsikt, och hoppas att gruppen funnit en stor del av sin identitet efter en trevande start. De kommer givetvis tappa fotfästet ett par gånger allt eftersom tiden går, det tillhör en 82 matcher lång grundserie. Men nu vet man att de vet, och att alla vet.
Då vet man också vad man ska hitta tillbaka till när skiten oundvikligen träffar fläkten.
