Femmatcherssummering, omgång 11-15
Det har blivit hög tid att blicka tillbaka och summera de senaste fem matcherna av grundserien. Men vi börjar som vanligt med att gå igenom nattens batalj, som visade sig ha dignitet på flera olika plan.
För när man på förhand kollade på förutsättningarna så var det väl inte jättemuntert. Ett hackande Tampa Bay som kommer tillbaka från ett långt uppehåll men fortfarande utan Brayden Point. Mot ett Winnipeg som alltjämt går på alla cylindrar och inte ger sken av att ha en aning om hur man förlorar hockeymatcher.
Det kan väl egentligen bara gå på ett sätt?
Egentligen är det ju så. Men sen har vi ju det faktum att ishockey är världens mest orimliga företeelse.
För likt Teodicéproblemet eller allmäna tankar om diverse hönor och ägg. Universums uppkomst eller varför folk går runt hela livet och utan någon form av hot i bakgrunden hänger sig åt ultramaraton, är sporten ishockey likaledes omöjlig att få grepp om.
Så enkom av den anledningen gick ett utvilat, läkt och ihopsnackat Lightninglag ut, satte ner alla möjliga fötter i backen och visade att de sista fyra matcherna innan uppehållet inte på något sätt definerar helheten av den här gruppen.
Det var lugnt, tryggt och taktiskt drillat. Special teams var jättebra, man ställde till det för Jets när man hade vinden i ryggen och höll ihop styrkorna när det blåste snålt.
Kort och gott en komplett insats och ett statement direkt ut ur de nya startblocken.
Det var också en match full av milstolpar. För med sin assist till Anthony Cirellis 3-0 mål så klättrade Victor Hedman förbi Steven Stamkos upp till andraplatsen över antal assist i Tampatröjan. Det är väl inte långsökt att tro att Hedman även kommer klättra om även Martin St.Louis till förstaplatsen här vad det lider. Ungefär lika troligt som det faktum att Nikita Kucherov kommer att ha klättrat om dem båda innan allt är sagt och gjort.
Men den främsta milstolpen kom iochmed att slutsignalen ljöd. För den förkunnade, förutom en välförtjänt Tampaseger, att Andrei Vasilevskiy tagit sin 300e seger i NHL, något endast 40 andra målvakter lyckats med i NHLs historia. Och som att inte det vore nog så uppnår han bedriften på rekordtid. För han uppnår sina 300 vinster på endast 490 matcher, vilket gör honom 31 matcher snabbare till milstolpen än den tidigare rekordhållaren Jaques Plant.
Det är såklart en makalös bedrift, och ännu ett i raden av bevis på vilken stor målvaktskarriär vi fått bevittna sedan Vaslievskiy klev in i ligan 2014 och sedan dess aldrig avslutat en säsong med en räddningsprocent under 90.
Kort och gott så har Vasilevskiy varit precis allt det man hoppades på när man tog honom i draften 2012. Och på det temat så har jag lite kul grejer som kommer framöver. Så mer om Vasilevskiy kommer att komma, så fort jag skrivit klart.
Och med det så känns en efterlängtad seger ganska klar och lagd till handlingarna. Nu återstår att se hur man reagerar på det, hur man går vidare och vad statusen faktiskt är på Brayden Point.
Således är det hög tid att vandra vidare in i summeringen av det som varit de fem senaste matcherna.
Omgång 11-15
1-3-1, 4p (4-1-0, 8p)
PP: 28,6% (16,7%)
PK: 92,2% (70,6%)
Resultat:
Minnesota-Tampa Bay 5-2
Winnipeg-Tampa Bay 7-4
St Louis-Tampa Bay 3-2
Tampa Bay-Philadelphia 1-2 (e.str)
Tampa Bay-Winnipeg 4-1
Totalt för säsongen
8-6-1, 17p (7-3-0, 14p)
??????PP: 18,8% (14,7%)
PK: 77,6% (72,2%)
Det går ju inte att ge annat än underkänt åt det senaste femmatcherssegmentet.
För även om det går att svälja, och rent av räkna med, förluster i Minnesota och Winnipeg som bägge är rinkar som man i många år inte trivts särskilt bra i.
Men att följa upp det med att även låta matcher mot St Louis och Philadelphia gå förlorade är det som kastar det mörkaste skimret över se senaste fem matcherna.
Därtill kan också läggas att man faktiskt haft ledningen i samtliga matcher, i något fall med flera mål och ändå slutat upp tomt, är sådant som inte får förekomma, åtminstone inte över flera matcher i rad.
Samtidigt kan man ju vända på det och säga att om man nu ska förlora fyra i rad, så är det ju betydligt bättre att förlora fyra i rad som man faktiskt lika gärna kunde ha vunnit. Man har hela tiden varit där, och de matcher som sprungit iväg resultatmässigt har varit uddamålshistorier fram tills att man behövt plocka målvakten, med några mål i baken som följd.
Och i sådana lägen blir ju bristen på Brayden Point tydlig. Den spets han bidrar med kommer ju bäst till hand när spets behövs. För att uttrycka det så diplomatiskt som möjligt.
Och där kom nog också den långa ledigheten väl till pass. Man kunde i lugn och ro landa, läka och ladda om och faktiskt få en ovanlig möjlighet att utvärdera och få tid att justera.
För man kan inte klaga på resultatet när man kliver ut och gör sin kanske mest kompletta insats för säsongen mot ligans bästa lag.
Det ger en mjuk landning från en annars ganska turbulent femmatchersperiod, men främst ger det mycket bra att bygga vidare på i nästa.
Och någonstans så är det lite så livet funkar. Man får inte låta uppfattningen av vad det här laget varit skymma sikten för vad det är idag. Att gå på en förlustradda som bara för ett par år sedan varit fullkomligt oacceptabel, är numera kanske mer att förvänta någon gång per säsong. Givetvis så ska det inte upprepas i tid och otid. Men en tvåveckorsperiod när saker grinar emot där allt grinar emot har alla lag, och dagens Tampa Bay Lightning har inte djupet för att klara av att motverka de krafter som lite uppförsbacke kan erbjuda.
Att man då förlorar ett par matcher i rad, är inget konstigt. Och att det då ser lite risigt ut, är inte heller det något att förundras över.
Men trots det så har man hållit fanan relativt högt och faktiskt inte fallit igenom på de punkter där man varit bättre än tidigare år.
Processen fortlöper, och med den så kommer resultaten att följa.
Här brukar jag normalt lista tre saker som stuckit ut för mig under de senaste fem. Men med tanke på det långa breaket och de skrala resultaten så känner jag mig inte trovärdig i att sitta och dra fram tre saker jag genuint inte känt.
Special Teams.
För det som under inledningen varit ett monumentalt sorgebarn har under de senaste fem matcherna visat klara tecken på att röra sig åt rätt håll.
I powerplay har man börjat hitta lite kombinationer, man har finare rörelse på pucken men framförallt lyckas man i större utsträckning etablera spel i offensiv zon. Man är bättre på att återetablera spel när pucken rensats ur och även på att sätta upp spel direkt efter tekning.
Man är inte framme än, man måste hitta sätt att få loss Nikita Kucherov mer för att det på allvar ska lyfta. Men indikationerna är bra, och när man får tillbaka Brayden Point så får man fler hot och kan med en nyetablerad skottmentalitet ställa lite fler frågor som förhoppningsvis kan generera i större framgångar.
Men det största utropstecknet har varit boxplayspelet. Det som varit ett sånt stort problem har under de senaste fem sett ramstarkt och stabilt ut. Enheterna hänger ihop, man avväger bra och är tunga att forcera.
Kanske var det en fråga om kemi, eller bara att inte överarbeta. Hur som så verkar man ha hittat nycklarna vilket resulterat i att man faktiskt bara släppt in ett mål i boxplay under de senaste fem matcherna. Vilket för första gången den här säsongen ger en positiv målskillnad i special teams sett över fem matcher.
Nu återstår det bara att få långsiktighet i det. För fem matcher säger inte så mycket på det stora hela. .
Men man har börjat se änden och löst upp en hel del knutar i det trassliga nystan som varit special teams så här långt.
Med det så blickar vi framåt mot fem nya matcher som när de är spelade, markerar en fjärdedel av säsongen. Tiden går fort när man har roligt.
På återhörande!