Kommer Flyers vara roliga igen?
Philadelphias premiär såg lovande ut. Vilka intryck tar vi med oss från den?
De senaste åren har varit allt annat än underhållande. Ron Hextall byggde visserligen ihop NHL:s bästa talangbank, men Dave Hakstol gjorde sitt bästa för att stå i vägen för talangerna.
Det kreativa skulle strypas. Det risktagande skulle elimineras. ”Safe plays” skulle prioriteras. Riskminimeringar skulle premieras. Man försökte dra ner på tempot och hålla spelet på utsidan.
Och så gick det som det gick.
Under Alain Vigneault såg vi förändringar och förbättringar redan i premiärsegern mot Chicago.
Flyers spelar i ett högre tempo än tidigare. Det ligger ändå i tiden och givetvis något man måste anpassa sig till. Vidare var man, till synes, mer aktiva i alla aspekter av spelet, snarare än att agera passivt och stillastående.
I offensiv zon såg vi inte längre ständiga skott från blålinjen. Flera gånger om etablerade man tryck och fick igång cykler djupt. Målchanser skapades tack vare passningar från bakom den förlängda mållinjen och man kom ofta iväg i snabba spelvändningar.
En match är ingenting i det stora hela, men premiären var trots allt övervägande positiv. Chicagos defensiv är absolut ingenting att frukta, men Corey Crawford storspelade och ska ha en hel del beröm för att han faktiskt inte tillät Flyers att springa iväg. Med lite flyt – eller en sämre motståndarmålvakt – blir premiären en bekväm seger snarare än en uddamålsseger.
---
Det är tragiskt att säga det, men under långa stunder under den förra regimen kändes det ofta som att motståndarna helt enkelt jobbade hårdare än Flyers. Mot Blackhawks såg vi ofta motsatsen och Flyers var – hör och häpna! – faktiskt effektiva i sin forechecking.
Det ska även sägas att Flyers flera gånger om valde att dumpa pucken istället för att ta sig in i offensiv zon med pucken under kontroll. Kanske var det en effekt av att man faktiskt fick ett stort övertag när man kom in i sin forechecking. Kanske slumpade det sig bara så i den här specifika matchen. Kanske kommer det vara vad man använder sig av den här säsongen – men det oroar vi oss över först när den trenden eventuellt börjar visa sig över tid.
Men vi såg många positiva indikationer i premiärmatchen. Trots att Claude Giroux-Kevin Hayes-Jakob Voracek och Oskar Lindblom-Sean Couturier-Travis Konecny har ytterst begränsad tid tillsammans var Flyers topp-6 enastående. Såväl första- (66,67 CF%) som andrakedjan (61,11 CF%) dominerade Chicago och mycket av statistiken är lovande, om än i en extremt liten sample size så klart.
---
Passningsspelet var under perioder slarvigt. Kanske berodde det på en halvdan is. Kanske påverkade de nykomponerade kedjorna och backparen. Kanske var det bara premiär- och Europa-nerver. Kanske sätter sig inte allt i första matchen.
Allting var som sagt inte perfekt, men det ligger i sakernas natur. Alla coacher – i synnerhet ”hockey men” – gör mer eller mindre korkade och irriterande saker. Det som skiljer de bästa coacherna från den stora massan är förmågan att hålla de konstiga besluten till ett minimum.
Det enda stora irritationsmomentet från premiären är det oförståeliga beslutet att placera Claude Giroux vid den högra tekningscirkeln i powerplay. Ambitionen är givetvis att Giroux ska kunna sätta James van Riemsdyk, placerad framför målvakten, i spel på ett enklare sätt.
Men det gör också Giroux-till-JVR till det enda realistiskt farliga alternativet. Passningar genom slotet följt av direktskott existerar inte. Giroux kan inte sätta Gostisbeheres direktskott i spel. Giroux direktskott – ett underskattat vapen – finns inte. Voracek blir ytterst begränsad vid den vänstra tekningscirkeln.
Precis som sina föregångare har man alltså valt att plocka bort Giroux – ligans kanske bästa powerplay-spelare – från hans favoritposition och begränsar hans möjligheter.
Fullständigt obegripligt.
---
Travis Konecny!
---
Flyers gjorde fyra mål – utan att Giroux, Voracek, Couturier, van Riemsdyk eller Hayes registrerades i målprotokollet. Det är något som vi inte har varit bortskämda med tidigare och ger kanske indikationer om att djupet faktiskt är bättre den här säsongen.
Hayes betydelse blev uppenbar redan när Nolan Patricks migrän-problem uppdagades och det illustrerades än mer under gårdagen. Hayes var en av Flyers främsta spelare och satte avtryck i alla tre zoner. Han och Couturier ger – oavsett vilka formationer man använder sig av – två effektiva kedjor.
Det är uppfräschande efter några år med tydliga one line team-vibbar.
Om Hayes, Konecny och tvåmålsskytten Oskar Lindblom – som ser snäppet piggare ut den här säsongen – var de mest positiva inslagen fanns det vissa orosmoln över Ivan Provorov. Han slarvade en del med pucken och det blev exempelvis ödesdigert när han gav bort den till Alexander Nylander vid 1-1-målet.
Flyers är enormt beroende av att Provorov studsar tillbaka från besvikelsen förra säsongen. Premiären var inte helt övertygande ur den aspekten.
---
Vigneault spelar ett rakare och mer aggressivt spel i ett högre tempo, vilket också är mer tilltalande för ögonen. Kommer Flyers vara roliga att titta på igen?
