Nassau Coliseum revisited
När det stod klart att jag skulle få en plats i 2011 års New York Marathon tänkte jag genast på mina amerikanska favoritlag. Måtte spelschemat läggas så jag kan se, åtminstone en match med New York Knicks och New York Islanders. Basketssäsongen sköts dock upp, men visst hade Islanders två hemmamatcher under vår vistelse i det stora äpplet. Jag köpte matchbiljetter och bara väntade på att få återse New York.
Mitt första besök i New York var våren 2008. New York Islanders var avsågade från slutspelsjakten (nähä?) men jag såg ändå otroligt mycket fram emot att få se, mitt favoritlag sedan Pierre Turgeon-tiden, möta superlaget Pittsburgh Penguins. Precis som i höstas så hade jag ringat in när spelschemat skulle släppas och jag hoppades på att få se en riktigt bra match. Jag är en väldigt noggrann person och hade tagit reda på det mesta om vad vi skulle kunna göra under vistelsen. Jag hade även kollat upp hur man tog sig till arenan.
* * * * *
Eller det trodde jag i alla fall.
* * * * *
För av någon anledning hade jag fått för mig att det bara var att ta tunnelbanan till Hempstead. När vi kom till Penn Station och insåg att tåget skulle ta en hel jävla timme till Long Island så växte paniken inom mig. Jag dunkade händerna i huvudet och förbannade mig själv. "Helvetes-satans-skit-vi-kommer-missa-början". Det kanske låter konstigt för en som inte följer amerikansk sport, men att missa introt till en basketmatch eller hockeymatch är, för mig, som att missa Champions League-hymnen under en viktig slutspelsmatch. Introt bygger upp så mycket stämning, så mycket känslor. Och så är ju amerikanarna otroligt duktig på att paketera sina olika sporter.
Hur som helst. Vi rusade av stationen i Hempstead, in i en sunkig taxi som vi gav direktiven att köra så det ryker. Vi rusade mot betongkolossen, hämtade ut våra biljetter och hann, med några få minuters marginal, till introt och fick se en match där Islanders vann (!). Det jag bar med mig, förutom den fantastiska känslan att se en NHL-match live, var att det var ett sånt otroligt tempo. Även om jag sett mycket NHL på teve och via sunkiga streams så var det en helt annan känsla att, på nära håll, se spelarna kämpa för livet om varenda puck och slänga sig och täcka - trots att matchen redan var avgjord.
* * * * *
De dyra lönerna ska finaniseras på något sätt.
Den 6:e november 2011 skulle jag och 50 000 andra entusiaster springa genom samtliga stadsdelar av New York. Vi bokade hotell och flyg för den 2:a till 12:e, vilket gav två möjligheter att se New York Islanders live: den 3:e mot Winnipeg Jets och den 5:e mot Washington Capitals. På pappret ett enkelt val, om det vore så att Islanders skulle spela i Madison Square Garden. Men med tanke på transporten t/r till Long Island så vore det direkt dumt att se matchen mot Capitals och sedan komma hem efter midnatt, bara för att gå upp klockan 04 för att springa New York Marathon. Nej, det fick bli matchen mot Winnipeg Jets i stället. De lär ju inte rå på Washington heller, tänkte jag också. Men Winnipeg bör de ju kunna tvåla dit.
Vis av erfarenheten var vi nu ute i betydligt bättre tid. Vi kom till arenan över en timme före matchen skulle börja och tog det bara lugnt. Vi tog en öl och korven, som smakar nästan ruttet kött, och slog oss ner på våra platser. När spelarna kom in på isen och sedermera nationalsången sjöngs så ställde sig samtliga hårstrån givakt och jag blev sentimental. Livet är bra härligt ibland!
60 minuter senare hade New York Islanders släppt in tre mål och gjort... noll. Vi hade, otaliga gånger, hört flera olika varianter av spydigheter mot Josh Bailey i stil med "Bailey, you fucking SUCK!!!". Och varje gång Rick DiPietro räddade en enkel puck så applåderade publiken hånfullt. När Islanders släppte in mål så skrattade publiken mest, lite sådär hånfullt. Det kändes snopet. Dels att de förlorade, såklart, men även denna publikfientlighet som jag alltid har haft svårt för. Spelarna hör garanterat dessa spydigheter och hur jävla proaktivt är det egentligen?
Från förra resan tog jag med mig intensiteten och inramningen. Den här gången tog jag med mig något från motståndarna. Jag imponerades oerhört av Evander Kane och hela förstalinan. Så pass mycket att jag senare värvade honom till Islanders i NHL 2012. Alltid skönt att kunna fly den bittra NHL-verkligheten till en värld där Islanders åtminstone tar sig till slutspel.
När jag kom hem från arenan började jag på en sarkastisk krönika om att det måste vara en konspiration mot New York Islanders. Jag tänkte bygga konspirationsteorierna kring någon sorts magnetism i puckarna som håller dem utanför stolparna när Islanders försöker göra mål. För den känslan har jag verkligen fått den här säsongen. Många matcher har laget skapat ofantligt många målchanser, men puckuslingen vill verkligen inte in. Och har man då ett genomuselt försvar, vilket Islanders sannerligen har, så blir det ingen rolig säsong för fansen. John Tavares är en sanslös fröjd att beskåda, men hur vore det om han skulle sätta något av alla frilägen som han skrinnar till sig varje match?
* * * * *
Dagen innan New York Marathon följde jag Islanders vs. Capitals medan vi höll på att förbereda inför de 42195m som skulle avverkas på söndagsmorgonen. Såklart tvålade Tavares & Co dit ett Capitals som många hade som favoriter inför säsongen, men som börjat oerhört knackigt och sedan anställt världens största idiot som huvudtränare.
* * * * *
Nästa besök på Long Island kan dröja ännu längre än mellan mina två första besök. Förhoppningsvis besöker vi då en ny, fräsch arena med ett bättre ishockeylag. För så mycket sämre kan det faktiskt inte bli.
Och det är ju alltid något positivt i det hela.
