NHL-profilen om finalförlusterna - och hyllningarna av de svenska backarna

Jason Woolley spelade 718 NHL-matcher för bland annat Buffalo Sabres och Detroit Red Wings. I en intervju med Svenska Fans berättar han om hans år i ligan, varför han avslutade karriären i Malmö, vad han egentligen sa till Brett Hull efter det kontroversiella målet 1999 och ett par svenskhyllningar. – Jag har aldrig spelat så lätta matcher som när jag spelade med Nicklas Lidström, säger Woolley.

För Buffalo Sabres ger datumet 19 juni 1999 inga goda vibbar. För er som kan er historia vet att det var den kvällen som Brett Hull avgjorde finalmatch nummer sex mellan Dallas och Buffalo med sitt övertidsmål. Ett övertidsmål som innebar 2-1 i matchen och 4-2 i matchserien.
Nästan 20 år senare diskuteras Hulls mål fortfarande då Hull hade ena skridskon i målgården innan han la in pucken bakom Dominik Hasek. Och visst avhandlas målet även i denna intervju när Svenska Fans får tag på Woolley då han sitter i bilen på väg till sitt gamla college i Michigan en onsdagsmorgon.
– Vi förlorade på grund av ett kontroversiellt mål. Jag spelade med Brett två år senare och sa att det inte var något mål och att det var skit. Jag får fortfarande frågan om jag ligger vaken på nätterna och tänker på målet. Och visst tänker jag på målet, men jag gjorde allt jag kunde där och då och det är allt man kan göra som spelare. Det känns bra att kunna se sig själv i spegeln när man gett allt, och jag har gått vidare. Jag har ro i sinnet nu, säger Woolley.

Finalserien mot Dallas började desto roligare för Woolley och hans Buffalo Sabres. I den första matchen, 15:30 in i den första förlängningsperioden, gled Woolley ned i slottet och skickade in passningen från Curtis Brown. Karismatiske kommentatorn Rick Jeanneret benämnde det som ”skottet som hela hockeyvärlden hörde”.
– Bortsett från när mina barn föddes så var det de två bästa dagarna i mitt liv. Jag kände mig som en kung och som världens bästa hockeyspelare. Jag hade aldrig känt så förut, och jag kommer aldrig göra det igen. Det var inte menat att det skulle ske, för vi var definitivt underdogs när vi kom till Dallas.

Den Torontofödde Woolley draftades av Washington Capitals i tredje rundan 1989 efter ett fint debutår på college och Michigan State University där blev uttagen i rookielaget samtidigt som ”Spartans” vann CCHA.
Två år senare var collegetiden över och Woolley hade hunnit med att vunna CCHA ytterligare en gång, blivit utsedd till CCHA:s bästa offensiva back, kommit med i divisionens all star-lag och kommit med i NCAA Wests All-Americanlag. Med 144 poäng på 132 matcher i college ser den nu 46-årige Woolley tillbaka på sina tre i Michigan med glädje, där han spelade med bland annat Rod Brind’Amour, Kip Miller och Bryan Smolinski.
– Det var fantastiskt, och jag hade tre bra år där. Men det var en process för mig. Jag hade det tufft första året och var, för att vara ärlig, inte fysiskt redo. Men jag var en smart spelare och lärde mig till slut och kom med i rookie-laget. Och sedan fortsatte utvecklingen under andra och tredje året. Jag gjorde mer och mer poäng och blev jämnare i egen zon, vilket är viktigt för en ung back. Det var tre av de bästa åren jag haft, både på isen och socialt, säger Woolley.

Under sitt första år efter att han lämnat college var han ett återkommande inslag i det kanadensiska landslaget och fick dessutom äran att vara med i OS 1992. Väl där blev det en silvermedalj för Kanada efter finalförlust mot OSS och Woolley blev dessutom historisk då han gjorde det första kanadensiska målet i en straffläggning.
– För mig var det en dröm att få representera Kanada i OS. Jag förstod det inte då, men det var en fantastisk erfarenhet jag fick vara med om då det året. Jag träffade mycket bra folk och fick några bra vänner samtidigt som jag reste genom hela Europa. Men där och då uppskattade jag det inte så mycket för jag var bara 20 år och jag var så koncentrerad på att ta plats i OS-laget. Men nu när jag ser tillbaka på det så inser jag hur pass lyckligt lottad jag var som fick uppleva allt det är då jag var så pass ung, säger Woolley.

Trots framgångarna på college och med landslaget skulle det komma att dröja innan Woolley slog sig in i NHL på riktigt. Efter tre år med Capitals hade han bara gjort 37 matcher i NHL. En stor del i det hade konkurrensen i Capitals, som vid den här tiden hade bland annat Calle Johansson, Al Iafarte och Kevin Hatcher i laget
– Det var coolt att bli draftad av Washington, men det var ingen bra plats för mig. De hade flera backar som spelade samma typ av hockey som mig, så jag fick inte någon riktig chans att spela i NHL. Men när jag kollar tillbaka på det så var jag inte redo heller, säger han.

Istället blev det desto mer spel i AHL, något som till slut gav en Calder Cup-seger med Portland Pirates 1994.
– Först så deppade jag lite och var inte särskilt peppad på det, men det var ett perfekt steg för mig att ta. Jag lärde mig hur man är professionell, jag lärde mig att spela mot äldre, större och starkare spelare. Och att få vinna Calder Cup var fantastiskt. Det var mycket bra som kom ut av tiden i AHL, men så såg jag inte på det då när jag ville vara i NHL.

Efter tre säsonger i Capitals organisation kom lockouten 1994 och Woolley valde då en något annorlunda väg för att komma bort från Washington.
– Jag bad om att de skulle släppa mig helt. Jag kände att jag var redo för NHL och att jag inte skulle få chansen i Washington, och de släppte mig faktiskt. Så jag åkte tillbaka till Detroit där min fästmö vid den tiden läste juridik och spelade för Detroit Vipers i IHL. Och då NHL var under lockout så var det där den enda hockeyn i staden, säger Woolley och fortsätter:
– Jag hade egentligen två val där. Antingen så såg jag till att bara anpassa mig till ligan och tjäna mitt levebröd, eller så var jag där för att dominera och dra åt mig blickarna från de NHL-scouter som alltid var där. Och direkt när lockouten var över så skrev jag på för Florida.

Väl i Florida skulle Woolleys NHL-karriär ta fart. Under hans andra säsong gick laget till Stanley Cup-final, där det visserligen blev förlust i fyra raka matcher mot Colorado Avalanche.
– De hade en kille som hette Peter Forsberg. Han var ganska duktig, haha. Och en av de bästa spelarna jag mött. Men det var en otrolig upplevelse, och det var ju det året som de kastade in råttor på isen. Det var galet, och otroligt roligt. Vi räckte inte hela vägen med staden slöt upp bakom oss och vi gav det ett försök, säger han.
För din egen del så känns det som att din NHL-karriär började ta fart i Florida?
– Ja, det var den chansen som jag behövde och jag har aldrig ångrat det. Jag var mer redo nu än tidigare och så fick jag verkligen chansen. Florida var ett expansionslag och de behövde min spelartyp så det var en bra situation.

Säsongen efter finalförlusten blev Woolley tradad till Pittsburgh Penguins tillsammans med Stu Barnes i utbyte mot Chris Wells. Samtidigt plockade Penguins in Darius Kasparaitis från Islanders och Fredrik Olausson från Anaheim. Tyvärr för lagets del blev det respass direkt i slutspelet mot Philadelphia. Men för Woolleys del hittade han en perfekt backpartner.
– Fredrik Olausson är en av de bästa backpartners jag har haft. Vi blev väldigt bra vänner då vi kom till laget samtidigt. Han var fantastisk. Bra skott, smart på isen och transporterade pucken bra.

Efter den säsongen, 1996-97, började det knorras i Buffalo Sabres och general managern Darcy Regier kom inte överens med head coachen Ted Nolan, som precis vunnit Jack Adams Award som ligans bästa tränare. Istället kom Lindy Ruff in som head coach och påbörjade vad som skulle komma att bli en nästan 16 år lång era.
Ett av de första nyförvärven under Ruffs tid blev just Jason Woolley. De två kände varandra sedan tidigare från åren i Florida då Ruff var assisterande tränare bakom Doug MacLean.
För Woolley skulle det visa sig bli en lyckträff då han fick stort förtroende av Ruff under alla år i laget och han kom att göra 316 matcher och 165 poäng i Buffalotröjan, fördelat på 40 mål och 125 assists. Utöver det blev det också 49 slutspelsmatcher och 27 poäng. När han ser tillbaka på vad som skulle blev sex år i Buffalo är han tydlig.
– Jag hade mina bästa år i karriären där. Och året vi gick till final, och förlorade igen, hade jag min bästa säsong någonsin och var poängbäst av alla backar i slutspelet. Och igen så tror jag att det hade med tajmingen att göra, dels med min ålder och att Buffalo behövde mig. Vi hade ett bra defensivt spelsystem och vi hade världens bästa målvakt i Dominik Hasek, säger Woolley och fortsätter:
– Allt det gjorde att jag tilläts spela mitt spel. Tränarna och spelarna trodde på mig och det är fantastiskt att se vad man kan åstadkomma i livet med personer som tror på dig och som ger dig chansen att lyckas, säger Woolley.
Hur var stämningen i laget den där säsongen?
– Den var magisk faktiskt. Vi hade bra kemi och en bra grupp av spelare där vår enda stjärna var målvakten. Vi hade inga stora förväntningar på oss och vi var underdogs i alla slutspelsserier men ju längre det gick, ju mer började vi inse att vi var bättre än vad vi trodde om vi bara spelade som ett lag. Alla drog åt samma håll och det var en fantastisk säsong.

I november 2002 återvände Woolley till Michigan och Detroit då han blev tradad till Red Wings. För den kanadensiska backen var det en pojkdröms som gick i uppfyllelse.
– Jag växte upp i Toronto och min granne var ledare i Detroit, så jag brukade åka ned till Toronto Maple Leafs Garden och kolla när de spelade där och hänga i omklädningsrummet. Första gången jag tog på mig Detroittröjan kände jag mig som ett barn igen. Att få dela omklädningsrum med Steve Yzerman, Brett Hull, Luc Robitaille, Chris Chelios och Brendan Shanahan som jag växte upp med i Toronto var fantastiskt. Vi hade tio-elva spelare som kom in i Hall of Fame i laget där, det var otroligt.

Under de två och ett halvt åren Woolley spelade i Detroit, där lockouten 2004 gjorde att ett år försvann, hann han med att spela med en hel del svenskar i Detroit. Däribland backkollegorna Nicklas Lidström och Niklas Kronwall.
– Jag måste bara säga detta, jag hade vissa matcher där jag spelade med ”Nick” (Lidström) och det var de lättaste matcherna jag spelat. Vi flyttade pucken så bra tillsammans och han satte alltid sig själv och mig i en bra situation. Han slog aldrig en dålig passning och vi spenderade inte så mycket tid i egen zon. Han är den bästa backen jag spelat med, och framförallt en av de bästa killarna jag spelade med och det är än mer imponerande. Samtidigt så spelade jag en del med Kronwall och agerade mentor åt honom när han kom upp, berättar Woolley.

Efter säsongen 2005-2006 avslutade Woolley sin NHL-karriär och vände istället blickarna till Europa och Sverige där han hamnade i Malmö. Där återförenades han med Dave King som han haft som tränare under OS 1992. Säsongen slutade dock i moll för Woolley och laget som åkte ur SHL och efter det valde den offensive backen att lägga skridskorna på hyllan.
– Jag tänkte alltid att det skulle vara kul att återvända till Europa efter allt jag var med om som 20-åring och avsluta karriären där om kroppen var hel. Och när Dave fick jobbet i Malmö kändes det perfekt. Men det gick inte så bra som jag hoppats. Det var fantastiskt roligt men samtidigt så var det som en berg-och-dal-bana för mig då jag inte hade min familj med mig och jag hade hemlängtan, men tack vare teknikens utveckling kunde jag prata med dem på Skype och så vidare. Och så kom de över och hälsade på, säger Woolley och fortsätter:
– Men jag gjorde inte så mycket poäng som jag hade velat göra, men jag kan inte klaga nu. Det var en bra grupp i laget och jag älskade staden och folket där.

I dag jobbar Woolley som spelaragent, eller som mentor som han hellre beskriver sig, hemma i Detroit.
– Jag gillar inte ordet agent. Jag tycker inte att det beskriver det arbete vi gör varje dag med spelarna så bra. När jag själv spelade så behövde jag verkligen en gammal spelare att ha som bollplank. Jag hade alltid massvis med frågor men hade inte riktig det där bollplanket och jag tänkte att då vore det roligt att kunna hjälpa unga spelare på deras resa och forma deras karriärer, för det är en lång och svår resa, då jag har varit i deras skor tidigare, säger Woolley.

***

ENGLISH VERSION

Jason Woolley played in 718 games in his NHL career, with stints in Buffalo and Detroit.
In an interview with Svenska Fans Woolley talks about his career, why he ended up in Malmö, what he told Brett Hull after his controversial goal and some praising of a couple of Swedes.
– I got to say this. I’ve never had as easy games as when I played with Lidström, he says.

19th of June 1999 does not fare well with Buffalo Sabres. For those who know the history it was on that night Brett Hull scored the overtime game winning goal in the sixth game of the finals between Dallas and Buffalo, a goal that won the game and the series for Dallas.
Almost 20 years later, the goal is still debated because of the fact that Hulls skate was in the crease before he put the puck past Dominik Hasek. In this interview, we can’t avoid that “No goal” either when we get a chat with Jason Woolley when he’s in his car on the way to his old college.
– We lost on a controversial goal from Brett Hull with a foot in the crease. I played with Brett two years later and told him that it was no goal and that it was bullshit. He's a great friend and a great hockey player. The one question that keeps coming up 20 years later is, do you lose sleep at night because you thinking of that goal. Of course I think about it, but I really did the best I could and left everything on the ice and that's all you can do as a player. It feels good when you look in the mirror when you've given your all and you move in. I'm at peace, he says.

The start of the finals against Dallas was fair more fun to Woolley and his Sabres than the ending of it. With 15:30 played in the first overtime in game one, Woolley skated down the ice and fired of a one timer that found the back of the net after Curtis Brown had found a passing lane. The charismatic Rick Jeannaret described it as “the shot heard around the hockey world”.
– That was the greatest two days in my life. Aside from having my kids I think that those was the best two days of my life. I felt like I was on top of the world and that I was the best hockey player of the world at the time. I've never felt it before and I'll never feel it again. It was not supposed to happen because we were definitely underdogs going in to Dallas. I think we were expected to lose the first game, Woolley says.

After a good freshman year at Michigan State University with a CCHA championship and a place in the All–Rookie Team, the Washington Capitals drafted Woolley, who was born in Toronto, in the 3rd round in the 1989 NHL Entry Draft.
Two years later Woolley had won the CCHA one more time, been selected as the best offensive defenseman in the division, had a part in the All–Star Team and was a part of the NCCA West All–American Team. 144 points in 132 games brings smiles to Woolleys face when he looks back at the three years with the Spartans where he played with Rod Brind’Amour, Kip Miller and Bryan Smolinski to name a few.
– It was fantastic. I had a great three years at Michigan State. It was a process for me when I went in as a freshman, I had my struggles early. I wasn’t physically ready to be honest but I was a very smart player and eventually figured it out and made the all–rookie team in my freshman year. My production continued to increase and I continued to be more consistent and reliable in the defensive end. As a young defenseman you need to play both ends of the ice, more importantly you need to play the defensive side because everybody is not an offensive defenseman like I was. But it was three of the best years in my life. I enjoyed the social aspect, living in a different country.

During the first year after leaving college for the Capitals organization, Woolley was a common face in the Canadian national team and got the honor to be a part of the 1992 Olympics team. Canada won the silver medal after losing to the Unified Team, and Woolley got his place in the history as the first Canadian to score in a shootout in the Olympics.
– My dream was always to play for the Canadian Olympics team. I got to see the world but I didn't realize it at the time I was only 20 so I really didn’t have the appreciation for the amazing experience 'because I was so focused on making the team and so stressed out. I met some great people along the way and made some great friends and I travelled all through Europe. Sweden, Finland, Czech Republic, Austria and so on. But when I look back I realize how lucky I was to be able to do that at such a young age. I was very lucky to make the team and very appreciative and I had a very an amazing experience.

Despite the success at college and in the Olympics Woolley only took part of 37 games in the NHL during his three years with the Capitals. One part was due to the fact that the Caps already had Calle Johansson, Al Iafarte and Kevin Hatcher in the roster.
– Being drafted by Washington was cool but at the same time not a good fit for me. There were a lot of defensemen who played the same way as I did. So I didn't get a great opportunity to play in the NHL although when I look back I was not ready any way.

Instead Woolley got his fair amount of ice time in the AHL and got to win the Calder Cup with Portland Pirates in 1994.
– I had a chance to play in the AHL and at the time I turned my nose down at it and wasn't really excited about it but it was a great stepping stone for me. I learned how to be a pro, how to play against stronger and bigger players. And I won a Calder Cup in my second year, which was fantastic. A lot of good came out of it but at the time I didn't see it that way because I wanted to be in the NHL.

After the Calder Cup, the lockout started the next fall and Woolley asked the Caps to leave the team.
– Interestingly enough, I actually asked for my release from Washington during the lockout in 94. I was not traded, but it isn't easy to tell. I felt like I was ready and I wasn't going to get an opportunity in that organization so Washington actually gave me my release. I went back to Detroit where my fiancée at the time went to law school and I played in the IHL which was very good at the time and played for the Detroit Vipers. It was the only game in town because NHL was locked out and I had two choices, he tells and continues:
– One was just to get comfortable playing in that league and try to make a decent living or to go there and dominate and get the attention of all the NHL scouts that were at the rink every night. I went down and basically did very well and as soon as the NHL season began I signed with the Florida Panthers and really that was the step that I needed.

In Florida Woolley started to make a living in the NHL. During his second season with the team they went to the Stanley Cup Finals where they got swept by the Colorado Avalanche.
– We lost four straight to Colorado and the young man named Peter Forsberg was pretty good, haha. He was amazing, one of the best players I've played against. That was an amazing experience, it was the year of the rats. That was crazy, and so much fun. The city of Miami really embraced the hockey team and we gave it a great try.
It feels like this stint with the Panthers made your career to pick up pace?
– It was the opportunity that I needed and I never looked back. I played in the NHL from then on all the way on to 2006. I was more ready then, but I also got an opportunity. Florida was an expansion team and needed the type of player like me and I needed a team like that so it was a good fit.

The season following the Stanley Cup loss, Woolley got traded to Pittsburgh with Stu Barnes in exchange for Chris Wells. At the same time the Penguins traded for Darius Kasparaitis and Fredrik Olausson. That didn’t help as the lost in the conference quarter finals against the Flyers. But it had some good memories for Woolley.
– I got traded to Pittsburgh and I had a chance to play with Mario Lemieux, Jaromir Jagr and Ron Francis. And my d–partner was one of my favorite to play with, Fredrik Olausson. “Freddy” and I became very good friends and were got traded there at the same time. “Freddy” from Anaheim, I from Florida and Darius Kasparaitis from the Islanders. Fredrik Olausson was a fantastic defenseman. He moved the puck, he was smart and he had a great shot.

After the playoffs that year, Buffalo Sabres GM Darcy Regier and the head coach Ted Nolan did not agree on a new contract even though Nolan had just won the Jack Adams Award. Instead, Sabres hired Lindy Ruff as head coach as a start of what would be a 16 year long era.One of the first trades that were made with Ruff in charge was to get Woolley. Ruff and Woolley had a connection from the years in Florida when Ruff was an assistant coach.

This would turn out to be a perfect fit for Wooley who went on to play 316 games for the Sabres where he put up 165 points. He also had part in 45 post season games and 27 points. When he looks back at this time of the career, there’s no doubt of how he feels about it.
– The five years I had in Buffalo was my prime years, and in 99 we went to the Stanley cup Finals and lost, again, to the Dallas Stars. That was my best year of my career where I had over 40 points in the league and led all the defenseman in scoring in the play offs. I think that it was timing once again, my age and I think it was a great fit for them. We played a very good defensive system and had the best goalie in the world in Dominik Hasek and it allowed me to play my game and to be the number one power play guy there, he syas.
– It's just confidence, over time I developed a great deal of confidence. The coaching staff and the players believed in me. It's amazing what you can accomplish in life with people believing in you and giving you the opportunity to do it.
The feeling in the locker room that year, how was it? Did you guys feel from the start of the year that this could be a long season?
– The feeling was magical to be honest with you. We had great chemistry and a great group of guys where our only superstar was in net. Everybody else was hard working, very focused and we came together at the right time. We didn't have any crazy expectations and we were underdogs in every series and as each series went on we started to realize that we were a lot better than we thought that we were as long as we play together. It was magical. Everybody was pulling on the same rope and we had an amazing run.

In November of 2002, Woolley returned to Michigan and Detroit after being traded to the Red Wings. A dream come true for a boy who grew up watching the Detroit Red Wings.
– It was amazing because I played college at Michigan State, I watched the wings a lot when I grew up. I grew up in Toronto and my next door neighbor was the trainer for Detroit, so I used to go down to the Garden and watch Detroit and hang out in the locker room. It was really my first taste of the NHL there. I got to Detroit and I knew how amazing it was to play for an Original Six team. The first time I put that jersey on made me feel like a kid again. To be in a room with Yzerman, Hull, Robitaille, Chelios, Shanahan who I grew up with and played with in Toronto as a kid. We had ten to eleven Hall of Famers in the same team. It was incredible.

During the years in Detroit, Woolley played with a fair amount of Swedes including defensemen like Nicklas Lidström and Niklas Kronwall.
– I got to say this. I’ve never had as easy games as when I played with “Nick” (Lidström). We moved the puck so well together and he always put himself and his defensive partner in good situations. That is a real skill and art and I don't think people understand how good that is. He never gave me a bad pass or put me in a bad situation and we never spent much time in our own end which was fantastic. He is the best defenseman I’ve played with, and one of the best guys I've played with and that is more impressive to me. I played a lot and mentored Kronwall who came in as a young defenseman.

Woolley then would en up I Malmö and Sweden during the 2005–06 season where he was united with head coach Dave King who was the coach of the Olympic team in 1992. That season, which would be Woolleys last in his career, didn’t end up as good though as Malmö got relegated from the Swedish Elite League.
– I always wanted to play in Europe because of the amazing experience I had as a 20 year old. I always thought it would be nice to come back and finish my career in Europe if my body would hold up. So what happened was that Dave King, who was my Olympic coach got the job in Malmö and to me that seemed like the perfect fit. So off I went. It was an amazing experience, but at the time it was a bit difficult for me as I didn't have my family with me. They stayed back and it was hard to stay away from home. Thank god for technology so I was able to Skype with them, Woolley says and continues.
– I didn't do it as well as I wanted to do to be honest. It was a really great group of guys and I enjoyed the city and the people. I didn't produce as much as I wanted to. It was harder for me than expected due to the big ice. But I have no complaints. At the time it was a roller coaster because I missed home, when I look back now I'm so glad I did it.

After his career on the ice was over, Woolley is now working as a sports agent out of Detroit, Michigan although he more likes to describe himself as a mentor.
– I don't really like that word, because I don't think it justifies what we do day to day with these players. I'd like to use the term mentor a lot more. When I played I really needed a former player to bounce things off with. I always had lots of questions and really didn't have that guy and I thought it would be really cool to be able to help younger hockey players and shape their career and help them along the journey because it's a long and difficult one. I think I've been able to find a strong connection to the players and I've been in their shoes before.