Reseberättelse: Från Crybaby via Washington och Philadelphia till Gislaved
Resan till USA inleddes med Washington och Crybaby, och avslutades med Philadelphia och Gislaved. Däremellan avgjorde Alexander Ovechkin i Verizon Center och Flyers körde över Islanders i Wells Fargo Center. Här är reseberättelsen.
Det började som det brukar göra när man reser till USA – med problem. Redan i Köpenhamn började incheckningen gå utför och vid mellanlandningen i Bryssel fortsatte översittare och mini-Hitlers till amerikaner att ifrågasätta oss.
Uppenbarligen har jag ett utseende, uppträdande och/eller kroppsspråk som får säkerhetsstyrkorna att koppla på sitt sämsta möjliga humör… och då hade jag inte ens några Philadelphia Flyers-saker på mig.
Nåja, väl i Washington var det inga problem och när vi väl landade på hotellet traskade vi ner mot Verizon Center för att se om det fanns biljetter kvar till kvällens match (28 februari) mot New York Islanders. Det var inga problem att införskaffa biljetter till mig själv och föräldrarna, för strax över $50, eller 350 kronor, stycket – vilket är i princip samma summa som det kostar att gå på Elitseriehockey i Växjö.
Eftermiddagen spenderades i Washington, där vi – eller i varje fall jag – traskade omkring i väntan på matchen. När portarna till Verizon Center så äntligen slogs upp äntrade vi arenan. Efter en snabb överblick i Capitals team store kom jag – föga förvånande – fram till att vi inte skulle spendera några dollar där.
Istället började vi utforska arenan innan vi letade upp våra platser. Mini-souvenirshopar varvades med diskar med sliskiga pizzaslices och öl – och mitt i allting stötte vi på en skön Capitalssupporter… eller snarare en anti-Penguinssupporter kanske? Föraktet och/eller avundsjukan mot Sidney Crosby sitter onekligen djupt rotat bland fansen till Pittsburghs rivaler.
Från 0-2 till 3-2 – och vilt jubel
Matchen i sig var en besvikelse – i 50 minuter.
Tempot var avslaget, Washingtons spel fungerade inte för fem öre och hemmalagets stjärnor såg man knappt till. Saken blev inte bättre av att publiken helt och hållet dog när Islanders lyckades göra 1-0 tidigt i den första perioden. Ett mycket vackert mål av Josh Bailey för övrigt, där han får Jeff Schultz och Michal Neuvirth att sticka och handla korv.
När Matt Moulson sedan gjorde 2-0 direkt i den tredje perioden kändes det inte som att Capitals skulle kunna ta sig in i matchen igen. Förutom några soloprestationer av Alexander Ovechkin hade man inte skapat särskilt många farligheter mot Evgeni Nabokov – men skam den som ger sig.
Med drygt tio minuter kvar av ordinarie tid tappade Islanders all fokus, samtidigt som Washington lyckades snäppa upp sig rejält. Anförda av Ovechkin, Troy Brouwer och Brooks Laich byggde man upp mer och mer energi, fick gång på gång ner Islanders i sin egen zon och lyckades tända publiken igen.
Med tre och en halv minut kvar av den tredje perioden kom också reduceringen. Mathieu Perreault hittade då Brouwer helt ensam vid bortre stolpen, och Brouwer behövde bara hålla klubban i isen och styra in Perreault stenhårda passning.
Fulla med energi tuggar sedan Capitals sönder Islanders sakta men säkert i jakten på kvittering. Med halvminuten kvar får också utdelning. Brooks Laich tryckte då in ett skott från sargen strax ovanför Nabokovs vänstra tekningscirkel, och Brouwer lyckades styra in pucken i nät. Verizon Center exploderade.
I den efterföljande förlängningen var det sedan i princip Washington för hela slanten. Islanders lyckades inte ta sig in i matchbilden igen, och en och en halv minut in i förlängningen avgjorde Alexander Ovechkin. Josh Bailey tappade pucken i offensiv zon och Ovechkin satte iväg i en kontring. Precis ovanför Nabokovs högra tekningscirkel hittade sedan Capitals superstjärna en lucka vid den närmsta stolpen och vändningen från 0-2 till 3-2 var ett faktum.
Om det var jubel vid 2-2-kvitteringen, så var det ingenting i jämförelse med ljudnivån som var när Ovechkin avgjorde matchen. En mycket mäktig upplevelse och under den tredje periodens sista tio minuter och förlängningen visade fansen i Verizon Center upp sig från sin allra bästa sida.
Arlington Cemetery, Vita Huset, Rocky – och Gislaved
Dagen efter matchen var vigd åt sightseeing och en rundtur i Washington. Arlington Cemetery, med över 300 000 gravar, besöktes bland annat – och det är ett besök som varmt rekommenderas om man är i Washington. Den berömda kyrkogården bjöd på ett mycket mäktigt intryck och känslan som faller över dig när du vandrar runt där överträffas enbart av känslan när man besöker Ground Zero i New York. Den rör sig om en känsla som inte går att sätta fingret på, utan något man måste uppleva.
Även Vita Huset besöktes givetvis, och en hel drös med andra ställen och saker – men här ska vi främst ha fokus på hockey. Efter Washington stod ett kort besök till Philadelphia på schemat, och även där blev det de vanliga turistställena. Liberty Bell och Declaration of Independence fick sig ett besök, och så även Rocky-statyn utanför Philadelphia Museum of Art.
Givetvis blev det även hockey i Philadelphia. Återigen stod New York Islanders för motståndet (1 mars). Surt, men man kan inte få allt. När vi anlände till Wells Fargo Center satte vi riktning mot Flyers team store för shopping – men först blev vi stoppade av en försäljare inne i arenan.
Snubben såldes någon form av abonnemang eller försäkringar för mobiltelefoner och tyckte väl att jag såg lättlurad ut. När jag förklarade att jag var från Sverige och inte hade någon nytta av det visade det sig att han för 20 år sedan hade spelat hockey i Gislaved och Göteborg. Sanningshalten känns nog mer eller mindre hundra procent… för vem namedroppar Gislaved i det läget om man försöker imponera/ljuga?
Det är onekligen en liten värld vi lever i.
Sjuåringen i mig vaknar till liv
Efter några minuters snack om metropolen Gislaved och polkagrisarna från Gränna traskade vi vidare mot Flyers team store. En tid senare lämnade vi densamma, men betydligt fattigare. Tre kepsar, en mössa, en Timonen-t-shirt, en Giroux-sweatshirt och en kaffemugg inhandlades.
Den största upplevelsen inne i butiken var dock inte shoppandet i sig – utan när man fick träffa två riktiga legender. På plats befann sig nämligen Gary Dornhoefer och Bob Kelly. Gary Dornhoefer och Bob Kelly, alltså – två av hjältarna från 70-talets Broad Street Bullies.
Dornhoefer var en hårt spelande tvåvägsforward, som kombinerade spelskicklighet och tuffhet på det bästa av sätt. Han var en väldigt effektiv och omtyckt spelare i Flyers, och presterade alltid sitt yttersta i slutspelet. Totalt har han gjort 518 poäng (202+316) och registrerades för 1256 utvisningsminuter på 725 matcher i Flyers tröja. Dornhoefer är än idag en mycket uppskattad personlighet i Philadelphia.
Kelly var likt Dornhoefer en tufft spelande winger med klart godkända handleder, men inte lika framträdande. Han gick under smeknamnet ”The Hound” och är, likt Dornhoefer, en av Flyers mest utvisade spelare genom tiderna. Kelly är också för evigt ihågkommen i Philadelphia för att ha gjort det matchvinnande målet när Flyers vann Stanley Cup 1975. Totalt gjorde han 296 poäng (128+168) och drog på sig 1285 utvisningsminuter på 741 Flyersmatcher.
Inte helt otippat blev jag rejält star-strucked, och när den uppvaknande sjuåringen i mig återigen somnade in lyckades jag samla tillräckligt med kraft för att ta varsin bild med Dornhoefer och Kelly. Ett mycket stort ögonblick.
Den typiska inledningen – och vändningen
Matchen som helhet var betydligt bättre än den i Washington, men precis som vanligt för Flyers under de senaste veckorna gjorde motståndarna ett tidigt mål. Den här gången nätade Josh Bailey redan efter en och en halv minut, och inledningsvis hade Flyers vissa problem.
Publiken höll sig dock kvar i matchen, vilket tyvärr inte alltid är fallet i Wells Fargo Center vid tidiga motgångar. Även Ilya Bryzgalov fortsatte på sin då påbörjade formtopp. Halvvägs in i perioden fick man också utdelning i offensiven. Andrej Meszaros skickade då iväg ett skott från blålinjen, som Matt Read styrde in.
Precis innan periodpausen tog man också ledningen. Återigen dunkade Meszaros iväg ett skott från blålinjen, i Flyers enda powerplay, som Evgeni Nabokov fumlade in.
Ett skönt momentum in i den andra perioden, kanske? Nej då. Den andra perioden inleddes precis som den första – nämligen med ett Islandersmål, återigen signerat Josh Bailey.
Flyers såg till att återta ledningen med två snabba mål halvvägs in i perioden. Jaromir Jagr rundade först målburen och la in en lös puck mot mål, och Nabokov fumlade återigen in en puck. I samband med det målet noterades Kimmo Timonen för karriärens 500:e poäng och fick en stående ovation under ett spelavbrott. En mycket mäktig upplevelse, då Timonen får ses som min favorit i dagens Flyers.
45 sekunder efter Jagrs mål kontrade Flyers in 4-2. Wayne Simmonds tog då in pucken i offensiv zon och gav Matt Read öppet mål via en mycket vacker passning som skar genom slotet.
I början av den tredje perioden blev det ännu en gång mål – men den här gången av Flyers. Scott Hartnell satte då nytt personligt rekord när han smällde in sitt 31:a mål för säsongen. Islanders fick lite lätt känning med tio minuter kvar av matchen via Kyle Okposos 3-5-mål, men med halvminuten kvar fastställde Sean Couturier slutresultatet i tom kasse.
Det mest underhållande mot slutet av matchen var när Matt Read fick äntra isen när Islanders hade plockat Evgeni Nabokov till förmån för en extra utespelare. Så fort Read fick pucken vid klubbladet höjdes förhoppningarna om ett hattrick och publiken var i extas – framför allt när han närmade sig offensiv zon. Något tredje mål blev det dock inte och när Read åkte till båset för att byta efter ett långt skift och dryga 45 sekunder kvar av matchen visade publiken – med glimten i ögat, givetvis – sitt missnöje.
När vi lämnade Wells Fargo Center efter slutsignalen var det med en hel drös olika känslor. Euforin var givetvis den starkaste känslan, men i bakgrunden fanns det också en viss bitterhet – som det alltid gör när något alldeles fantastiskt underbart är slut.
Efter Washington och Philadelphia väntade en veckas R&R i Key West och Miami Beach – men det var ju bara en avstickare efter den egentliga semestern.
Upplevelsen i Madison Square Garden för några år sedan var mäktig, men överträffas utan tvekan av den i Verizon Center – och definitivt av stämningen i Wells Fargo Center. Det är en upplevelse som jag rekommenderar för alla. MSG i all ära – men när man slipper att halva publiken består av turister och folk utan något egentligt NHL-intresse kanske så blir hela attraktionen så enormt mycket bättre.
Jag längtar redan tillbaka.
