Seger, mersmak och en prematur Geniförklaring
Man ska akta sig för att ryckas med i en tidig, relativt kort framgång. Men det är svårt att inte få en bra känsla över det här.
För det är lite vibbar av fornstora dar man har fått se här under inledningen. Det är ett lag som tar sig an matcher med energi, en plan och med tusen änglars tålamod.
För Vegas kan frustrera dig om du låter dem. De är tunga, skickliga, väldrillade och erbjuder sällan många centimeter is med puck, eller många sekunders betänketid utan den. De är där, de är på dig, de petar, de står i vägen och när lägena dyker upp är de väldigt effektiva.
Men trots triss i underlägen, trots en Adin Hill i storform, en myriad av blockade skott och tre klockrena ramträffar så bara fortsätter den här Tampaupplagan att mala. Med finess, med tanke och med balans så äter man bit för bit från bortalaget tills målen oundvikligen kommer.
Firma Brandon Hagel, Anthony Cirelli och Nick Paul gör ett excellent jobb med att döda Vegas potentaste offensiv och flytta tillbaka pucken till offensiv zon. Toppkedjan med Nikita Kucherov, Brayden Point och Jake Guentzel är fullständigt livsfarliga varje byte de gör och skapar enorma mängder högoktanig offensiv.
Det, i kombination med att ingen annan heller faller ur ramen, gör receptet för en väldigt stabil och grundtrygg enhet som är duktig på att vinna hockeymatcher. Inte nödvändigtvis dominera dem, men att vara tillräckligt bra för att vara bättre än motståndaren för dagen.
Och mer behövs inte, alla tavlor kan inte vara Picassos, men sålänge man håller en tillräckligt hög lägstanivå så kommer allt att bli sålt ändå, vilket gör att man fortsatt är relevanta, nu kanske mer så än under de senaste åren.
Men det är ett maraton och ingen sprint. Närmast väntar Ottawa borta vid den kassa Europavänliga tiden, en typ av match man ofta har haft stora problem med, mot ett lag man har haft förvånansvärt svårt mot. Kanske ser man för första gången den här säsongen bleka ut då, och alla kritiker kommer krypande fram för att påpeka bristerna. De brukar nämligen passa på vid sådana tillfällen.
Och så här långt har Julien BriseBois belackare inte särskilt mycket vatten på sin kvarn. Så här långt har effekten av sommarens stora rockader landat precis där man hade hoppats. Så man kan tänka sig att de sitter och laddar för fullt.
Men min känsla är att de kommer att få fortsätta att bita sig i tungan för att inte se dumma ut.
För den prematura känslan är att den här upplagan av Tampa Bay Lightning har något.
