SvenskaFans rankar NHL – Atlantic Division: 2. Tampa Bay Lightning
Det finns en ganska trösterik omständighet kring att se något fint komma till en ände. För mitt i bedrövelsen det för med sig öppnar det också dörren till att börja skriva något nytt.
Nu är man inte längre det mest jagade laget i ligan, iochmed finalförlusten fick man högst motvilligt kliva ner från tronen och låta någon annan få en flukt av hur livet ter sig från toppen av världen. Det efter en grundserie där det aldrig riktigt stämde spelmässigt, där man oftast vann för att man vet just hur man vinner, snarare än att man spelade ut motståndet.
Långa skador på både Nikita Kucherov och Brayden Point gjorde offensiven bitvis ganska trubbig och ett sönderhackat schema till följd av OS-uppehållet som aldrig blev gav en nästan hel månad utan matchande. Vilket just då var jobbigt för rytmen, men som nog i slutändan visade sig gynnsamt för en ganska sliten och småskadad grupp med ishockeyspelare.
Grundserien mest var kändes det som, det var en uppvisning av en rutinerad grupp i hur man genomför 82 hockeymatcher på ett framgångsrikt sätt utan att det egentligen märks så värst mycket. Man tuggade mest på i skuggan av ett vilt framrusande Florida och ett alltid uppmärksamhetsslukande Toronto, man tog sina 110 poäng och gled tryggt in i slutspelet, det enda som egentligen räknas under en grundserie.
Väl där så bjöd man på den häftigaste insats jag sett av ett Tampa-lag. För den tidigare duon av den triad av raka finalresor man nu lyckats skramla ihop har gjorts av ett lag som varit i princip så fulländat ett lag kan bli under lönetakets realiteter. Det har varit de mest välbyggda och totalt genomarbetade lagbyggena i organisationens historia, medans det laget som gick in i årets slutspel hade tunnats ut och bara till viss del ersatts, därtill kunde man lägga det faktum att det hade hackat mer under grundserien än tidigare.
Man gick in i slutspelet lägre rankade än tidigare och var därmed i det närmaste garanterade att få lira fyra bortafighter i varje slutspelsserie man gick in i, vilket också visade sig bli fallet. Oddsen var på en helt annan nivå än man sett tidigare, lagen man potentiellt skulle behöva ta sig igenom var minst lika spetsiga och oftast bredare.
Hoppet om att kunna göra det man gjort igen var bra mycket mindre än föregående år helt enkelt.
Och på något sätt fick man ju lite rätt i mitten av den enorma felgissning ett kortare slutspel för detta laget skulle visa sig bli. För det var inte så att man tydligt förtjänade framgångarna som röntes utan man lyckades snarare kanalisera den förmåga att kunna vinna ändå som man haft i grundserien och på något sätt multiplicera den till något sju resor värre. För den makalösa uppvisning av uppoffring och hjärta som strålade ut genom TV-rutan varannan dag under i två månaders tid är något i hästväg. Sättet man slet för varann, för sig själv, för publik, fans och inte minst blixten på bröstet värmde då och värmer än idag när man unnar sig att tänka tillbaka på det.
Det var ett lag som, oavsett hur det såg ut, bara skulle skriva historia. Inga blåmärken, benbrott, trötta ben eller jakter på individuella utmärkelser skulle få stå i vägen för det. Det var en uppvisning i lagspel och mental styrka från första nedsläpp tills det att den feta damen sjöng. Det var en sådan uppvisning att jag inte kunde finna det i mig att vara så värst förkrossad, det fick inte plats för all tacksamhet som stod i vägen. För den övergripande känslan var att det inte hade det i sig att dra det en millimeter längre än de gjorde. Varken ork, studsar eller diverse hockeygudar tillät det.
Och som alltid när en säsong tar slut så går det överraskande snabbt över till fokus på det som komma skall.
För Julien BriseBois rullade inte tummarna alltför länge innan han åter skred till arbetet med siktet inställt på det som komma skall. För efter att han redan under pågående säsong förlängt kontrakten med både Pat Maroon och Brian Elliott, och på så sätt fyllt kvoten av fräsiga gubbar i laget, så inledde han ganska snabbt efter säsongsavslutningen samtal med spelare man ville se förlängningar på i Ondrej Palat, Nick Paul och Jan Rutta.
I fallet Nick Paul gick förhandlingarna både snabbt och smärtfritt och man kunde redan den första juli annonsera att man hade kommit överens om en sjuårsförlängning till ett årligt värde av 3,15 miljoner dollar. Jag tror inte någon som sett Paul spela tidigare och främst såg hans insatser sen han kom in i Tampa har något problem med den pengen, den sjuåriga längden är väl kanske ett litet större föremål för oro men med ett lite mer uppluckrat tradeskydd under den sista halvan av kontraktet så oroar inte det heller alltför mycket. Den mångsidighet och närvaro som Paul för med sig är lätt att tycka om, han har redan blivit och kommer fortsätta vara en publikfavorit i Tampa. Och ser man till hur resten av off season utvecklade sig och sett till vad som troligen komma skall, så kommer Pauls varande i detta laget vara av än större vikt.
Men euforin över att ha säkrat Nick Paul byttes inom loppet av någon dag ut till en lätt ambivalens. För det hade redan en tid innan börjat läcka ut uppgifter om att man jobbade på att hitta en väg att flytta på Ryan McDonagh. McDonagh, som varit lagets näst bäste back efter Hedman, en sopgubbe som tuggat de absolut tyngsta minutrarna i laget samt varit en ledare och en likaledes utmärkt ambassadör för organisationen visade en sista gång i Tampas färger prov på vilken bra människa och utmärkt lagspelare han är. För trots att han satt på fullständigt tradeskydd, så valde han att istället för att ställa sig på tvären, att jobba för att hitta en lösning. Och lösningen fann man tillslut i Nashville, i utbyte mot Philippe Myers och Grant Mishmash så blev McDonagh en Predator och för Tampas del så betydde det främst strax norr om fyra miljoner i välbehövligt lönetaksutrymme.
Många trodde också att man i samband med detta skulle köpa ut Myers, som i kraft av sin unga ålder skulle ge en bonus på sitt utköp vilket skulle gett BriseBois mer pengar att jobba med än Myers utköpta kontrakt var värt. Men det ryktet sköts snabbt ner av BriseBois, och med tanke på hur man i Tampa fullkomligt älskar långa, högerskjutande backar, så kanske inte det var ett så kontroversiellt beslut ändå. Man tror helt enkelt bara att Myers träffat en liten vägbula i sin utveckling och att man sitter på verktygen och resurserna till att få in honom i gängorna igen. Denna tron blev än tydligare när man i slutet av augusti valde att förlänga Myers kontrakt med ytterligare ett år, ett drag som tydligt indikerar att man ser honom som en del i backuppsättningen.
Och utöver Paul så blev det inga fler förlängningar innan Free Agencyn startade. Man försökte länge och väl med både Ondrej Palat och Jan Rutta, och i främst i Palats fall levde hoppet ganska länge. Det gick in i det sista fram och tillbaka innan det tillstlut blev klart att det inte skulle gå att hitta en lösning, och när Palats kontrakt med New Jersey på sex miljoner årligen över fem år gjordes officiellt så stod det klart att det hade krävts ganska stora uppoffringar från bägge parter för att man skulle fått en förlängning till stånd i Tampa.
Detsamma gällde även Jan Rutta, han var en spelare man gärna ville behålla, som i skymundan varit en stabil pjäs och en fullgod partner till Victor Hedman. Dock är den typen av back som han är, en bra breddspelare kring två, tre miljoner, en lyx man inte kan unna sig om man vill ha sin spets intakt. Således fick man även låta honom gå och slutligen se honom landa i Pittsburgh. Självklart var de bägge tjeckernas sorti inget man önskade, men när man sitter klämd i lönetaksrealitetens bojor finner man sig ibland ståendes utan andra alternativ. Således kan man inget annat göra än att önska dem lycka till, utom mot just Tampa.
När sen väl Free Agency kom omkring var det lite som vanligt, några hål att fylla och inte jättemycket pengar att spendera, även om traden av Ryan McDonagh hade gett lite andrum. Det tog ungefär tre och en halv minut innan man proklamerade att man hade fått Ian Coles kråka på ett papper och med det fått en bra pjäs till att ankra ett tredje backpar. När man lite senare även åter adderade Vladislav Namestnikov till laget och staden så fick man en mångsidig forward som visat sig vara nyttig lite överallt i en lineup, att han dessutom känner organisationen sen tidigare och således inte borde ha några problem med att finna sin plats i laget och staden. Man hann även med att addera lite djup till backsidan i form av Haydn Fleury, som tidigare sagts ha haft potential men som nu vid 26 års ålder nog är lite vad han är, och att vara en back som kan lira tredjepar i NHL är inte jätteilla pinkat, och att ha en sådan lirare på lönelistan till en riktigt låg peng är alltid välkommet.
Men den stora bomben var ändå en trio kontraktsförlängningar. För sin vana trogen så fick Julien BriseBois sina tre stora frågetecken inför nästa års off-season att räta ut sig till utropstecken, då Mikhail Sergachev, Anthony Cirelli och Erik Cernak alla valde att binda upp sig till organisationen i ytterligare åtta år och på så vis säkrades kärnan i laget upp för en lång tid framöver. Vad jag tycker om kontraktsvärden och klausuler om allt som BriseBois hade för sig under Free Agency kan man läsa artikeln jag skrev i ämnet här på sidan för några veckor sen.
Med denna lite längre beskrivning av det som varit lagd till handlingarna, så kan vi ju unna oss att kolla på det som komma skall. För solen går upp imorgon också, och kommer fortsätta att göra så fram till ligastart i Oktober.
Vi kan ju börja med att kolla på hur truppen ser ut.
Målvakter:
Samma par som föregående säsong och egentligen inga konstigheter med det. Andrei Vasilevskiy kommer starta 60-talet matcher och allt i ett eventuellt slutspel. Brian Elliott kom efter en trevande start tillbaka riktigt starkt och hade en jättebra avslutning på den föregående säsongen, utöver det verkar han av allt att döma vara en toppenmänniska att ha runt laget, något som inte ska underskattas hos en backup-målis.
Där bakom hoppas man att Hugo Alnefelt tar chansen att på riktigt etablera sig i AHL nu när manegen ligger mer krattad för honom. Föregående säsong så delade han rollen som andraslips bakom Maxime Legace i Syracuse med Amir Miftakhov. Att ingen av de två ungtupparna lyckades utkristallisera sig som given backup ledde till en hel del flängande fram och tillbaka mellan AHL och ECHL för att få speltid. Med Miftakhov tillbaka i Ryssland igen så ligger mattan utrullad för Alnefelt att i lite mer lugn och ro få genomföra en hel AHL-säsong, vilket kommer vara gynnsamt för den unge keepern.
Backar:
Det råder ju ingen tvekan om att Victor Hedman fortfarande är den store härföraren. Och hans roll i att bära runt på en betydligt mer begränsad partner och släta över dennes begränsningar lär troligen fortsätta även säsongen som kommer. Om det sen blir Zach Bogosian, som han spelat med tidigare med ganska goda resultat, eller om det blir någon av det yngre gardet i Cal Foote, Philippe Myers eller Haydn Fleury återstår att se.
Foote tog ett par kliv förra säsongen men har fortfarande en väg att vandra för att kunne prestera jämn hockey över tid på NHL-nivå. Myers tror man som sagt bevisligen på eftersom han redan innan han hunnit trä på sig Tampatrådarna belönades med en kontraktsförlängning. Han är likt Bogosian en god skridskoåkare för sin storlek, hittar han tillbaka till den potential som Philadelphia såg i honom så kan han mycket väl ha en plats brevid Hedman denna säsongen, och iochmed att Bogosian inleder säsongen på skadelistan gissar jag på att så blir fallet.
Hedman sätter fart från egen zon
Vad jag är desto säkrare på är ändå att Mikhail Sergachev och Erik Cernak kommer utgöra ett par inledningsvis. Sergachev, som med sin matiga kontraktsförlänging också köpte sig ett par storlekar större skor att fylla, måste denna säsongen ta mer ansvar och vara betydligt jämnare än tidigare för att inte lämna ett enormt vakum upp till Victor Hedman. Störst möjlighet att ta de kliven kommer han få med Cernak brevid sig, den store, elake slovaken har varit en absolut nyckelpjäs i försvaret de senaste säsongerna då hans förmåga att mumsa 25-30 minuter med kvalitet till höger lite viktat tillbaka en i övrigt otroligt vänstertung backuppsättning. Hans stabilitet kan förhoppningsvis lugna Sergachev lite och tillåta honom att släppa axlarna och bara lira. För det finns en sjuhelsikes fin back där, bara han kan komma ut ur sitt eget huvud.
Med Ian Coles inträde i laget hämtade man in en fattig mans Ryan McDonagh. Cole ska bringa stabilitet och lugn till ett tredjepar där han ska vara lite pappa åt en av de mer orutinerade killarna. Jag tror att man initialt kommer utnyttja möjligheten att bära alla tre "bordeline" backarna på rostern tack vare Bogosians frånvaro. Det kommer ge en bild av vad man har och man köper sig lite tid innan man kommer behöva luska någon av dem genom waivers. Min mage säger att Foote kommer vara den som får förtroendet att stanna i NHL när Bogosian är tillbaka, sen är man tre spelare om två platser till höger, det är en sund konkurrenssituation och gynnsamt för en Bogosian som kommer från sin beskärda del av skadebekymmer.
Skulle man behöva gräva nere i AHL för att fylla truppen vad det lider så finns där ett väldigt intressant namn i Nick Perbix, han anslöt i slutet av förra säsongen efter avslutade collegestudier och gjorde ett gott avtryck. Utöver honom finns även Darren Raddysh som gjorde ett par matcher i NHL förra säsongen utan att på något vis göra bort sig.
Forwards:
Givetvis kommer Ondrej Palats frånvaro att märkas här, hans finfina jobb som komplement i en toppkedja, oavsett vilka övriga den bestod av, var av stor vikt i lagets framgångar. Dock finns det potential att fylla en sådan roll i Ross Colton, Brandon Hagel eller Vladislav Namestnikov, som man ska komma ihåg avslutade sin senaste sejour i Tampa med sin poängmässigt bästa säsong i karriären som komplement till Nikita Kucherov och Steven Stamkos.
Brandon Hagel kom in i laget vid trade deadline i fjol som en 20-målsskytt efter att haft sällskap med Patrick Kane, så hans förmåga att spela med toppspelare finns ju där. I Ross Colton har man också en färsk 20-målsskytt som visat när han fått chansen att han lyfter i mer prominent sällskap, hans vassa skott skulle vara väldigt intressant att se som komplement till en spelmotor av Brayden Points mått och en spelfördelare i världsklass som Nikita Kucherov. Man har även möjligeheten att, åtminstone när Anthony Cirelli är tillbaka från sin skada, kunna lasta alla sina tunga kanoner i samma kedja, vilket också givetvis kittlar att se över tid.
Allt hänger på vilken struktur man vill ha på laget. Med alla friska brukar John Cooper ha svårt att dela på Anthony Cirelli och Alex Killorn, deras defensiva ansvarstagande och fina checkingspel har varit otroligt gångbart att använda mot motståndarnas bästa spelare. Vem som lirat tredjefiol där har döremot varierat med åren. Steven Stamkos har spelat där under perioder, Brayden Point har testat, Brandon Hagel spenderade slutspelet ihop med den duon och funkade bra med dem, Hagels och Cirellis intensitet kan vitalisera ett helt lag som gått lite på grund. Jag tror inte heller varken Nick Paul, Ross Colton eller Vladislav Namestnikov skulle göra bort sig i den rollen heller.
Kucherovs otroliga dragning
Dock tror jag Nick Paul är tänkt att centra en tredjekedja för att göra mitten sex till en mardröm att möta. Ihop med en kompetent tvåvägsforward i Namestnikov har vi här ytterligare en duo som kan göra livet surt för motståndaroffensiver. Om tredjealternativet blir Ross Colton eller Brandon Hagel är väl mer öppet, det kommer nog försäsongen få utvisa, jag tror även att det kommer förändras under säsongens gång.
Den enda kedja som egentligen känns helt gjuten är den fjärde. Man kommer nog likt förra säsongen välja att trycka ihop alla lagets griniga gubbar i samma formation. kombinationen Pat Maroon, Pierre-Edouard Bellemare och Corey Perry var väldigt gångbar säsongen som gick och kommer fortsätta göra sitt jobb och fylla sin roll säsongen som kommer.
I AHL finns det lite alternativ om det skulle krävas. Bland de som har lite NHL-matcher på CV:t så hittar vi främst Alex Barre-Boulet, som främst under säsongen 20-21 fick precis alla chanser att etablera sig i NHL men fick se sig omsprungen av Ross Colton. Även säsongen som gick blev han upplockad på waivers av Seattle och man tänkte att han skulle kunna få fäste på deras lite tunnare roster, men inte heller där lyckades han riktigt och såg sig sedemera plockas tillbaka till Tampa via waivers och blev därfirån förpassad ner till AHL. Han är en skicklig liten lirare, men har inte lyckats hitta vägar att kunna kompensera upp för sin brist på storlek och fart. Känslan kring honom är att man nog bara har en bra AHL-spelare med potenital att fylla in i NHL vid behov.
En spelare med potential att kunna göra en Ross Colton-liknande resa är Cole Koepke. Med en liknande poängskörd i AHL fördelad på ungefär samma sätt så finns det stora förhoppningar på att man i Koepke har ytterligare en solid mitten sex forward att putta in i NHL-laget vad det lider.
Vill man ha mer defensiv profil på sin callup så finns både Gemel Smith och Gabriel Fortier att tillgå. De har båda två NHL-matcher på CV:t och har visat sig hålla på nivån. Med Cirelli skadad inledningsvis så tror jag Fortier ligger närmst att bli uppkallad. Man kommer fylla topp sex genom att flytta upp någon av de som egentligen ska utgöra tredjekedjan, och därefter fylla ut botten sex med Fortier, Gemel Smith finns som ett alternativ, men jag tror att man värderar hans ledaregenskaper för ett ungt Syracuse väldigt högt då man lärt sig av fjolårets tröga start för ett ungt Crunch med lite ledarskapsvakum.
---
Tre Styrkor:
Spetsen är intakt:
Visst, Ondrej Palat tillhörde topp sex, men man har ändå alla sina bästa offensiva vapen kvar och ett intakt första PP. Man har 90-100 poäng på banken i Nikita Kucherov och minst en poäng per match i Steven Stamkos och Brayden Point. 15-20 mål i Alex Killorn och Ross Colton borde vara att förvänta samt spännande kort i Corey Perry och Brandon Hagel. Det ankrat av två finfina offensiva backar i Victor Hedman och Mikhail Sergachev. Det finns spets och djup offensivt.
Andrei Vasilevskiy:
Behövs nog inte sägas så mycket. Med honom i mål har man alltid en chans att vinna, vare sig man förtjänar det eller inte.
Rutin:
Nämn ett scenario, en medgång eller motgång man kan uppleva som ett lag och detta gänget har troligen sett och gått igenom det. De vet exakt vad som krävs av sig själva och av varandra och de är inte rädda för att ställa de kraven. Det är en enorm styrka och i princip det som bar dem långt föregående säsong.
Tre svagheter:
Trötthet:
Något jag trodde skulle vara ett problem redan förra säsongen, särskilt då skadorna började hopa sig. Och jag fortsätter väl att tänka så, för nu är alla ytterligare 82 matcher och ett långt slutspel äldre. Utfyllnaden finns inte där helt enkelt, visst, lite intressanta pjäser finns i Syracuse Crunch, ett gäng spelare som kan klara av att göra ett par matcher i NHL men ingen som kan kliva in och på riktigt bidra över en längre radda matcher. Håller man ihop så ser det bra ut, men fastnar man i skadeträsket så blir det jobbigt fort, särskilt om skadorna kommer på fel spelare.
Möjlighet att förstärka:
I takt med att lönetaksutrymmet försvinner och lagret med prospects och draftval minskar så reduceras också möjligheterna att förstärka laget vid Trade Deadline. Förr eller senare kommer man till den punkt där man måste välja om en satsning mot en till Stanley Cup verkligen är värt att offra mer framtid för. Nu har man länge varit bra på att få ut enormt stort värde för sina investeringar i form av att det man fått bidragit både stort och länge, men tillsist kommer man till en punkt där inte ens Julien BriseBois kan trolla längre.
Att lagen runtomkring blir bättre:
Det är ju det mest rimliga, i takt med att vissa storhetstider börjar ebba ut så tar nya vid. För ingen era varar för alltid, och man har i Tampa gjort ett utmärkt arbete med att skjuta nedgången framför sig under lång, lång tid. Och man kommer fortsatt vara bra i ett par år till, enda problemet är att det finns lag i ligan med både förutsättningar och intern kompetens till att vara ännu bättre.
---
Preliminär laguppställning:
Andrei Vasilevskiy
Brian Elliott
Victor Hedman - Philippe Myers
Mikhail Sergachev - Erik Cernak
Ian Cole - Zach Bogosian
Cal Foote
Steven Stamkos - Brayden Point - Nikita Kucherov
Alex Killorn - Anthony Cirelli - Brandon Hagel
Ross Colton - Nick Paul - Vladislav Namestnikov
Pat Maroon - Pierre-Edouard Bellemare - Corey Perry
Gabriel Fortier
---
Säsongens poängkung: Nikita Kucherov
Om inte vikten från alla flygande grisar gör att himlen rasar ner och sålänge han håller sig frisk så blir det Nikita Kucherov. Han är navet i detta lagets offensiv och kommer förmodligen landa in på 100+ poäng. Jag vet att han inte står högt i kurs hos många andra fans, men jävlar i mig vilken genial hockeyspelare karln är, lite av en utdöende art i den moderna hockeyn. Så får jag bestämma så vill jag uppmana alla att lägga tjurigheten åt sidan och njuta medans vi kan av otroligt underhållande lirare som är mästaren av de små detaljerna i det offensiva spelet.
Säsongens viktigaste spelare: Mikhail Sergachev
Jag tänker galaxhjärna denna kategorin och säga Mikhail Sergachev, av den enkla anledningen att han har störst skor att fylla och att han måste göra det på egen hand. Han har alla verktyg på plats, han har offensiv finess, bra attityd, storlek och fysisk närvaro, det som saknats hittills är att över tid få allt att sitta ihop. När allt stämmer är han en toppenback och väl värd det väl tilltagna kontrakt han nyligen skrev på. Dock sätter sig motgångar i huvudet på honom tillsynes ganska snabbt och enkla misstag grundade i överambition uppstår då lätt. Nu finns inte längre Ryan McDonagh där som krockkudde och som tuggare av de tyngsta defensiva minutrarna, nu är det upp till Sergachev att ta den roll han hela tiden varit tänkt att fylla. Och pressen på honom att lyckas är total, för finns ingen bakom som kan kliva in om han misslyckas. Han måste ta ett kliv, annars kommer backsidan få det riktigt tufft.
Säsongens unga spelare: Ross Colton
Nu är han visserligen 25, men jag tror att väldigt många kommer få upp ögonen för Ross Colton om han får möjligheten till regelbundet spel i topp sex. Han har varit gångbar när han fått chansen högre upp i hierarkin tidigare och kommer från en färsk 22-målssäsong. I sällskap av två offensiva stjärnor, säg Kucherov och Point, finns alla möjligheter för Colton att med sitt vassa skott som vapen klättra över 30-målsplatån.
Säsongens doldis: Nick Paul
Nick Paul, does it all. Om det så handlar om att på egen hand döda en minut av ett boxplay på egen hand i offensiv zon, eller att åka soloräd och avgöra en game seven i Toronto, så gjorde Paul inte någon med Tampasympatier besviken efter sitt intåg i organisationen. Han är en typ av spelare som man helst inte betalar vid kontraktsförhandlingar, men som varje match han spelar visar sig värd varenda cent av lönen han lyfter. Att Paul dessutom kombinerar sitt uppoffrande lagspel och defensiv med att alltid se till att det händer något när han får möjligheten att bröta loss i offensiv zon har gjort honom väldigt populär i Tampa redan. Han är otroligt skön att ha på sin sida i strid, och kommer vara en otrevlig upplevelse för de som tvingas möta honom.
Säsongens besvikelse: Alex Killorn
Risken finns väl att Mikhail Sergachev kommer landa här när vi summerar, men alla verktyg finns som sagt där och det är bara till att få allt att klicka. Jag väljer att tro på att det blir så och kommer således välja någon annan. Det är dock svårt, detta är ett veterantungt lagbygge som har god erfarenhet av att göra det som krävs av dem, och mycket mer kan man inte begära. Dock ser jag en risk att Alex Killorn har nått sin peak och nu börjar vända neråt. Hans slutspel stod inte riktigt att känna igen, visst att rent oflyt spelade en viss roll men det är ändå troligt att man kommer se en tillbakagång. Det som talar emot det är väl att han har ett kontraktsår och således borde ha en hög motivation att likt Palat spela sig till ett nytt lukrativt kontrakt att avsluta karriären med. Men ålder och slitage gör att jag inte blir förvånad om hans tidigare väldigt konsekventa och stabila poängtotal sjunker en aning under säsongen som kommer.
---
Det var väl det, en väl tilltagen analys av det som väntar säsongen som kommer. En säsong där slutspel åter ska vara ett mål och väl där, om man tar sig dit, som vanligt är upp till matchning och flyt för att avgöra hur långt in på våren man spelar hockey. För sanningen är den att det finns större favoriter till Stanley Cup än detta laget, det är ett oomkullrunkeligt faktum att man befinner sig i fel sluttning av sin utvecklingskurva. Det betyder däremot inte att man inte har chansen att kamma hem en buckla till innan den feta damen sjunger. Det viktigaste för oss som kallar oss fans till detta laget är att aldrig ta framgångarna, mästerskapen och nivån denna gruppen håller för given. Jag vet att jag tjatade om det under hela slutspelet också, men det är så viktigt och kommer hjälpa till att dämpa fallet när man senare, oundvikligen, rör sig in mot mörkare tider hockeymässigt.
Så glöm inte det, glöm inte uppskatta allt, njuta av allt och framförallt inte missa något. Det tänker åtminstone inte jag göra.
---
SvenskaFans rankar NHL – Atlantic Division:
1.
2. Tampa Bay Lightning
3. Florida Panthers
4. Boston Bruins
5. Detroit Red Wings
6. Ottawa Senators
7. Montreal Canadiens
8. Buffalo Sabres
NHL:s 32 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.
Vill du skriva om ditt favoritlag? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.
Emil Gummessongummesson_94@outlook.com@EmilGummesson2022-09-12 13:00:00
