SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 3. Philadelphia Flyers

Den yngre generationen är redo att komplettera den äldre stommen. Nu ska Philadelphia ta nästa steg.

Inför säsongen 17/18 var kraven på Philadelphia förhållandevis lugna. Man förväntade sig en förbättring av föregående säsong, där man hade missat slutspel för tredje gången på de fem senaste försöken.

När vi ska summera den gångna säsongen blev det en förbättring med tio poäng och en topp-3-placering i Metropolitan Division. Det finns mycket att glädjas över – från Claude Giroux mäktiga comeback till Nolan Patricks och Ivan Provorovs utveckling – men det är ändå med en viss bitter eftersmak vi ser tillbaka på 17/18.

Det mest uppenbara är givetvis slutspelet. Där blev Flyers förnedrade. Av Pittsburgh. Dubbel smärta och fullkomligt oacceptabelt. Flyers lyckades knipa två segrar, men blev också överkörda i fyra av matcherna. Förlustsiffrorna skrevs till 0-7, 1-5, 0-5 och 5-8.

Det var målvaktscirkus. Det var konstiga lineups. Det var märkliga taktiska åtgärder och beslut.

Det var Dave Hakstol.

Merparten – för att inte säga alla – av Flyers problem går att spåra direkt eller indirekt till coachen.

Är Shayne Gostisbehere för offensiv och risktagande? Då måste vi kväva hans kreativitet och begränsa initiativförmågan. Gör Travis Konecny offensiv succé men går bort sig några enstaka gånger i defensiven? Då ska han bestraffas och degraderas. Vill Travis Sanheim gå på offensiven och ge laget en ny dimension? Då måste vi peta honom och låta Brandon Manning spela ännu mer.

Hakstol hämtades in från collegehockeyn för att till stor del underlätta inskolningen och utbildningen av Flyers många prospects på uppgång. Hittills består det, i generella drag, av att spela ungdomarna med mediokra lagkamrater och peta dem, antingen ner i hierarkin eller upp på läktaren.

Hur kan någon på allvar tro att Nolan Patricks utveckling tar fart jämte Dale Weise? Tar Travis Konecny fart jämte Valtteri Filppula? På vilket sätt gynnas Jakub Voracek av att spela med Chris VandeVelde och Pierre-Edouard Bellemare? Varför bryter man upp en succéartad förstakedja för att göra den till mer av en checking line?

Frågorna är många. Svaren uteblir. Riskminimering och veteraner prioriteras över kreativitet och ungdomar.

Så varför får Dave Hakstol sitta kvar? Ron Hextall, Flyers general manager, försvarar honom och det är kanske inte så svårt att förstå – det måste han givetvis göra fram till den dagen Hakstol faktiskt försvinner. Hakstol är också hans coach, handplockad 2015 och signad till ett relativt välbetalt femårskontrakt.

De rätta sakerna sades och inledningen kändes spännande. Beslutet att chansa på honom är fortfarande det rätta – om konkurrensen bestod av gamla veteraner a la Randy Carlyle. Men det är också en chansning som tre år senare – i alla fall utifrån – präglas av mer frågetecken än utropstecken.

Så varför sitter han kvar? Kanske är det inte lika kaosartat som det framstår som. Kanske fungerar många saker väldigt bra internt. Kanske bär spelartruppen ett större ansvar för många tillkortakommanden. Det är svårt att spekulera utan insyn, men en sak är säker – Ron Hextall ger inget mediokert intryck.

Kan det kanske vara så att förutsättningarna för att driva Flyers har förändrats efter Ed Sniders bortgång? Flyers grundade och ägare gick bort under våren 2016 och två och ett halvt år senare är Flyers chain of command fortfarande inte helt uppenbart.

Snider var inte rädd för att spendera pengar på sitt älskade Flyers. Ibland gick det till överdrift och hans (över)ambition var inte alltid gynnsamt. Ett färskt exempel är när han beordrade Paul Holmgren att gå efter en etablerad målvakt 2011. Det resulterade i Ilya Bryzgalov. Resten – inklusive traden av Sergei Bobrovsky – känner vi till.

Flyers har alltid varit en välmående organisation och behövdes det var det ingen tvekan om att spendera pengar. Man signade Shea Weber till ett mäktigt offer sheet. Ryan Suter och Zach Parise erbjöds större kontrakt än vad de signade i Minnesota. Bryzgalov köptes ut för stora kostnader. Ville man sparka en coach behövde man inte ta hänsyn till kontraktsstatus och kostnad.

Men är det fortfarande så?

Har Ron Hextall numera samma frihet som Paul Holmgren och Bobby Clarke hade före honom? Flyers chain of command är alltså inte längre lika uppenbart. Behövde man något gick man tidigare till Ed Snider och han tog besluten. Comcast Spectacor – Sniders företag, de egentliga ägarna av laget – lät honom hållas.

Kanske är det så att verkligheten ser annorlunda ut nu. Kanske har Comcast Spectacor och Dave Scott – President i Flyers och CEO i Comcast Spectacor – dragit åt svångremmen? Kanske är man inte villiga att strö pengar omkring sig och betala $2 miljoner per säsong, i några år, för en coach som inte coachar laget.

Oavsett vilket står alltså Hakstol kvar bakom Flyers bänk och han får återigen sällskap av sina assisterande coacher Gord Murphy, Ian Laperriere och Kris Knoblauch.

Knoblauch kommer från sin första säsong i Flyers organisation efter flera framgångsrika år som head coach i Erie Otters. Vid 39 års ålder är han ett spännande framtidsnamn och det skulle inte förvåna om han så småningom står som Flyers head coach. Knoblauch ansvarar för Flyers powerplay och testade flera intressanta varianter tidigt under säsongen – bland annat med etablerat spel bakom målburen – men de experimenten försvann allt efter som.

Murphy ansvarar för försvararna och känns mest som en axelryckning i det stora hela. Laperriere är däremot ett problem. Organisationen förefaller vara orimligt lojala mot den gamla publikfavoriten – ett vanligt problem i ligan – som ansvarar för lagets penalty kill. Laperriere fick jobbet 2014 och från säsongen 14/15 har Flyers haft ligans tredje sämsta PK (78,3%).

Spelare har kommit och gått, men Laperriere har konstant misslyckats – och får sitta kvar. I somras motiverades det med ett bättre PK-spel under säsongens sista 20 matcher, och att det skulle gett hopp om framtiden. Men borde inte knappt fyra års misslyckande vara mer relevant i en utvärdering?

Några förändringar blev det alltså inte bakom bänken – men väl på isen. Ron Hextall må behålla Hakstol, men han tar i alla fall, sakta men säkert, bort hans leksaker. Chris VandeVelde och Pierre-Edouard Bellemare är borta sedan tidigare – även om Flyers fick, förmodligen något oönskad, hjälp av Vegas för den senare – och i somras försvann såväl Brandon Manning som Valtteri Filppula.

Duon har, på bekostnad av betydligt mer skickliga ungdomar, använts hårt av Hakstol. Filppula hade, exempelvis, överlägset sämst CF% (44,53) och Rel CF% (-7,2) bland Flyers ordinarie forwards. Blickar vi ut över hela ligan spelade 129 forwards minst 1000 5 on 5-minuter. Filppulas siffror var sämst av alla. Samma Filppula bedömdes vara det mest lämpliga alternativet som Sean Couturiers ersättare som förstacenter i slutspelet.

Att bli av med Filppula och Manning är typexempel på ”addition by subtraction”-resonemanget, även om Hakstol inte håller med om det.

När Ron Hextall tog över som Flyers general manager 2014 sålde han in ett för Flyers ovant koncept – nu skulle man bygga internt och långsiktigt. Fokus skulle läggas på draften och de egna spelarna skulle utvecklas med tålamod.

För en organisation som gärna offrade draftval och framtid för nutid, och i många fall dåtid, var det en stor omställning. Men Hextall lyckades sälja in sitt arbetssätt och har inte vacklat från sin plan sedan dess. Han byggde upp ligans bästa prospect-pool med en stor portion skicklighet och lite tur, med tanke på draftlotteriet 2017.

De senaste åren har handlat om draften. Trades har gjorts för att samla på sig ytterligare draftval och rostern har fyllts ut med åldrande veteraner, dels för att krydda somliga trades, dels för att kunna användas som stop-gaps i väntan på de egna talangerna.

Hextalls första stora trade vars egentliga huvudsyfte var att förstärka rostern skedde först i våras. Såväl Brian Elliott som Michal Neuvirth saknades på grund av skador när Flyers gick in i säsongsavslutningen och kortsiktig hjälp behövdes. Det fanns några enstaka alternativ på marknaden och valet föll på Petr Mrazek. Efter en lovande inledning visade det sig bli ett misslyckande, men det var tydligt att Hextall numera var redo att ge upp tillgångar för att stärka upp laget.

Det visade sig också med besked under sommaren.

Flyers hade cap space i massor och många förväntade sig en profilstark förstärkning när det nu är dags för Flyers att ta nästa steg på utvecklingsstegen – och Ron Hextall levererade James van Riemsdyk.

Marknaden främsta sniper återvände till laget som draftade honom som andra spelare totalt 2007. Han gjorde det på ett femårskontrakt värt $7 miljoner per säsong. Kanske är lönen aningen för hög, men det kompenseras å andra sidan av att kontraktslängden är klart hanterbar. 29-årige van Riemsdyk är inte bara en effektiv målskytt och välkommen förstärkning – det skickar också en signal som vi har väntat på.

Nu ska Flyers ta nästa steg och kunna utmana i slutspelet.

---

Målvakter:

Philadelphia väntar fortfarande på Bernier Parents och Ron Hextalls arvtagare – och det är på gång. Men fram till dess får man klara sig med Brian Elliott. Veteranen anslöt på ett förhållandevis billigt tvåårskontrakt förra sommaren och har nu hunnit bli 33 år gammal.

Vid första anblick kan Elliott kanske framstå som en besvikelse med en räddningsprocent på 90,9 och med slutspelsinsatserna i minnet. Studerar vi hans säsong lite närmare märker vi däremot att så inte är fallet.

I 5 on 5-spelet stoltserar Elliott med en Sv% på 93,11, en dSv% på 0,6 och en HDSv% på 82,35. Bland ligans målvakter med minst 2000 5 on 5-minuter har han den sjunde bästa Sv%. Hans HDSv% kommer på femte plats och hans dSv% överträffas bara av sju målvakter.

Elliott höll sig alltså strax bakom det absoluta toppskiktet i 5 on 5-spelet. Totalsiffran rasar däremot på grund av Flyers penalty kill. I den spelformen har Elliott en Sv% på 81,63 och en dSv% på -4,99. Bland målvakterna med minst 150 minuter i den spelformen, 35 stycken, placerar sig Elliott sist i båda kategorierna.

Det är nästan så att man kan tro att Flyers penalty kill är ett problem…

Elliott gav Flyers ett väldigt fint målvaktsspel över hela grundserien – och sin vana trogen red Dave Hakstol hårt på sin formtoppade målvakt. Det resulterade, föga förvånande, i en skada och nästan två månaders frånvaro. Elliott stressades tillbaka och slängdes in i de två avslutande grundseriematcherna för att kunna hitta formen till slutspelet.

Det blev alldeles uppenbart att han inte var fullt återställd och Elliott ska inte hängas för resultaten i slutspelet.

I vanlig ordning gick det inte att lita på Michal Neuvirth. När han väl spelade höll tjecken en god nivå – faktum är att hans Sv% i 5 on 5 (93,16) var snäppet bättre än Elliotts under den gångna säsongen. Men som vanligt går han sönder i tid och otid.

Han har återigen bytt tränare under sommaren och vi får väl se om det gör någon skillnad den här gången, men vi kan nog räkna med att Elliott kommer behöva backas upp av andra spelare under säsongen. Här och där har det ryktats att Flyers vill försöka göra sig av med honom, men med tanke på hans ojämna spel – under 16/17 var hans Sv% (90,21) sämst av alla målvakter med minst 1000 5 on 5-minuter – och skadeproblem är det nog lättare sagt än gjort.

Målvaktssituationen i AHL är en intressant sådan. Där har Flyers nämligen tre målvakter – och kan enligt Ron Hextall mycket väl behålla det så under säsongen.

Alex Lyon lär vara den som, i alla fall på förhand, ligger bäst till om Flyers behöver kalla upp någon. Han elva matcher redan förra säsongen och även om siffrorna inte riktigt indikerar det (90,91 Sv% och -0,89 dSv% i 5 on 5) gjorde han viktiga insatser.

Under slutskedet av säsongen – när Elliott och Neuvirth blev skadad samtidigt – kom Lyon upp och spelade hem några viktiga poäng åt Flyers. Det lär ge honom ett försprång gentemot Anthony Stolarz.

Efter två knäskador har Stolarz rimligtvis halkat efter och står nu inför en slitsam uppförsbacke. Han kändes på gång efter några imponerande insatser 16/17, men har nu blivit omsprungen av Lyon och stjärnskottet Carter Hart.

Hart är den stora jokern och Flyers största prospect. Nu står han inför sin första seniorsäsong och i princip allting tyder på att han kommer inleda – och fullfölja – den i Lehigh Valley. Men vem vet vad som händer under ett två veckor långt training camp?

20-årige Hart kommer från några osannolikt bra juniorsäsonger för Everett Silvertips. Han dominerade säsong efter säsong, blev utsedd till CLH:s bästa målvakt vid två tillfällen och blev WHL:s bästa målvakt tre gånger om. Den gångna säsongen vann han JVM med Kanada och noterades för inte mindre än 94,7 i Sv% för Silvertips – den bästa noteringen i WHL:s historia.

Han lär få stå på tillväxt i AHL under den här säsongen, men hur tålmodiga vågar Flyers vara om succén är lika stor som omedelbar?

Backar:

Flyers försvarsbesättning är fortfarande lite topptung, men i takt med att nya talanger slussas in ska den så smått börja balanseras upp. Men innan det tar fart på allvar är det alltjämt Ivan Provorov och Shayne Gostisbehere som tar fokus.

Provorov är bara 21 år, men redan en av ligans bättre tvåvägsbackar. Han har nu två säsonger i ryggen och tämligen omgående etablerade han sig som Flyers viktigaste försvarare. Han spelar mest i laget och enbart 14 spelare i ligan har en högre istid i even strength.

Något anmärkningsvärt indikerar däremot inte alltid statistiken vilken sagolik försvarare Provorov är. Possession-siffrorna är mediokra (49,54 CF% och -0,4 Rel CF%), men kan förklaras med suspekta backpartners.

Under säsongen parades däremot Provorov och Gostisbehere ihop – och blev ett av ligans främsta backpar. Bland backparen med minst 700 5 on 5-minuter tillsammans kom Provorov och Gostisbehere med den tionde bästa noteringen i CF% (53,4), sjätte bästa Rel CF% (4,4), nionde bästa G+/- (9) och det sjunde bästa GF% (56,92).

Provorov delade på segern i backarnas skytteliga med 17 fullträffar – trots väldigt liten tid i förstauppställningen i powerplay – och det var enbart tre försvarare som gjorde mer poäng än Gostisbeheres 65.

Likt Provorov så backas Gostisbeheres storhet inte alltid upp i alla siffror (51,4 CF% och 2,32 Rel CF% är stabila men inte fantastiska noteringar), men även där kan det viftas bort med mediokra backpartners.

Gostisbehere sitter på ett mycket tacksamt kontrakt värt $4,5 miljoner per säsong i ytterligare fem år, men Provorov går in på det sista året på hans entry level-kontrakt. Kanske ska man passa på att signa en förlängning så fort som möjligt för ryssen blir knappast billigare om utvecklingen fortsätter över kommande säsong.

Tillsammans är Provorov och Gostisbehere enastående – skickliga spelare har en tendens till att se bra ut om de får spela med andra skickliga spelare – men är det så självklart att de ska spela tillsammans?

Man maximerar deras individuella impact om de spelar med varandra, men tunnar det kanske ut försvaret i övrigt för mycket? Är ett fantastiskt backpar och två halvdana bättre eller sämre än två bra backpar och ett halvdant?

En nyckelfaktor för att kunna besvara den frågan stavas sannolikt Travis Sanheim.

Han debuterade under förra säsongen, men behandlades ofta konstigt. En kreativ och offensiv Sanheim var inte önskvärd, vilket sattes på sin spets när han petades mot slutet av matchserien mot Pittsburgh – när Flyers behövde vinna matcher.

De underliggande siffrorna är väldigt lovande. Hans CF% (53,69) och Rel CF% (5,65) var bäst bland Flyers mer eller mindre ordinarie försvarare och en Sanheim som släpps lös är en mycket effektiv försvarare… om man bara hade en coach som vågar det. Sanheims eventuella genombrott skulle mycket väl kunna ge Flyers en solid topp-4-back tämligen omgående och därmed lyxen att behålla Provorov och Gostisbehere tillsammans.

Under säsongsinledningen kamperade Sanheim en hel del med Radko Gudas i ett effektivt par. Paret hade en gemensam CF% på 57,11 och Rel CF% på 7,48 – de bräckte alltså det så fina förstaparet i just den aspekten. Naturligtvis skulle de också säras på så småningom.

Gudas tog annars ett litet steg tillbaka. Efter den senaste avstängningen – tio matcher i november-december – är han en avsevärt mindre aggressiv spelare, vilket i hans fall gav lite negativa konsekvenser. Han är inte lika effektiv kring den egna målburen och det fysiska avskräckande elementet han bidrog med har givetvis avtagit.

Kanske är det ett nödvändigt ont om han ska bli långvarig i ligan då han har fått ett inte helt oförtjänt rykte om sig som head hunter. Det var trots allt en osedvanligt tunn linje han balanserade på tidigare.

Andrew MacDonald har blivit en av de stora hackkycklingarna i Flyers. Men efter några mediokra säsonger var han faktiskt inte helt klappkass under 17/18. Problemet är inte nödvändigtvis spelet i sig, utan snarare kostnaden och rollen.

32-åringen är Flyers tredje mest använda försvarare och får ofta en framskjuten defensiv roll, när han snarare är ett hyggligt alternativ för en begränsad roll i tredjeparet. MacDonald är i alla fall ingen stapplande veteran som inte kan åka skridskor och används han rätt – vilket inte lär ske under Hakstol – gör han inte nödvändigtvis så värst stor skada.

För $5 miljoner förväntar man sig dock mer och MacDonald är fortfarande Flyers dyraste försvarare. I takt med att Hextall har rensat undan merparten av skräpet har kontraktet i sig blivit ett mindre problem och de två återstående åren lär man kunna hantera hyfsat smärtfritt.

Det faktum att MacDonald – som påstått trygg backpartner – används som någon form av initieringsrit för de unga försvararna är desto mer oroande. De nuvarande NHL-spelarna slängdes in jämte honom och det skulle inte förvåna om nästa talang att slussas upp går samma öde till mötes. Noterbart är dock att MacDonald kommer missa de första veckorna av säsongen på grund av skada.

Den sista förmodat ordinarie backen blir Robert Hägg. Efter tre år slit i AHL spelade svensken äntligen till sig en plats via training camp inför 17/18. Han spelar ett enkelt spel med lite kreativitet och risktagande – vilket uppskattas av Hakstol – och var bofast i laget tills en skada satte stopp för honom i mars.

Hägg fick en topp-4-roll och spenderade mest tid jämte Andrew MacDonald i ett par som inte var helt tillfredsställande. Med en CF% på 45,71 och Rel CF% på -4,04 var paret ett av Flyers sämsta och Häggs individuella siffror (46,01 respektive -5,73) övertygade inte heller.

Han hypades upp mycket tack vare sitt fysiska spel – under en period tacklades han mest i ligan – men det är inte direkt ett styrkebesked om Hägg är en topp-4-back. Han fungerar däremot tillfredsställande lite längre ner i hierarkin och förhoppningsvis petar andra talanger ner honom något på Flyers depth chart.

En av de talangerna är Phil Myers. Han förväntades kunna utmana om en plats på rostern redan innan Andrew MacDonalds skada, men nu har det helt klart öppnats upp en lucka för honom.

21-årige Myers blev aldrig draftad, utan istället la Flyers beslag på honom som free agent hösten 2015 – och det dröjde inte länge innan det började lukta fyndpotential. Myers är en stor och skicklig högerfattad back, vilket är precis vad alla lag söker efter. Nu kommer han från sin första seniorsäsong, i Lehigh Valley, där lite skadeproblem begränsade honom till 50 matcher.

Myers har imponerat stort under Flyers rookie camp – vilket känns som en förutsättning för att senare kunna utmana om en NHL-plats under training camp. Det vill nog till att han i så fall tar en plats bland de sex ordinarie backarna, då Ron Hextall sannolikt inte vill ha honom på läktaren i NHL.

Myers största konkurrent om den platsen är nyförvärvet Christian Folin. När den numera 27-årige backen lämnade collegehockeyn 2014 rapporterades Flyers vara ett av favoritlagen att få honom, men valet föll i slutändan på Minnesota. Där gjorde han några år innan den gångna säsongen spenderades i Los Angeles.

Folin är ett hyggligt alternativ lite längre ner i hierarkin och gjorde inte alls bort sig i Kings, men konkurrerar han ut exempelvis Myers kan man inte undvika antiklimax-vibbar.

Sam Morin har inte haft det allt för trevligt den senaste tiden. Den väldige försvararen – som har ett intressant skill set, lite jämförbart med en poor mans Chris Prongers – har fått i princip två år förstörda på grund av skador. Nu beräknas han vara borta fram till början av 2019 och rimligtvis har utvecklingen fått sig en törn.

Han var på väg att spela till sig en NHL-plats redan för ett år sedan, men en skada satte stopp för det – och det blev bara 15 matcher för Lehigh Valley. Morin fick dock ett treårskontrakt, visserligen billigt, i somras och det får ändå ses som att Flyers fortfarande tror på honom.

Även TJ Brennan och Mark Friedman finns i organisationen och kan kanske ta en kortvarig NHL-plats om Myers inte skulle övertyga under training camp.

Jämför vi med förra årets försvarsbesättning har såväl Brandon Manning som Johnny Oduya försvunnit, till allas – utom Hakstols – glädje. Manning är en högst medioker försvarare som användes i en på tok för stor roll och Oduya var överlägset sämst på isen i den enda matchen han hann spela. De kommer definitivt inte att saknas.

Forwards:

Claude Giroux är det stora navet och katalysatorn i Philadelphias offensiv – och vilken säsong han kommer från. Världens bästa ginger har varit lite på nedgång de senaste åren och hans 57 poäng från säsongen 16/17 var en stor missräkning. Giroux såg helt klart ut att ha lagt sin prime bakom sig och med ytterligare ett gäng år kvar på sitt kontrakt var man inte helt trygg i framtiden.

Men nu får vi skämmas. Man underskattar inte Giroux.

Vid training camp 2017 började det tisslas och tasslas om att Giroux skulle testas som left winger. Under en kort period i början av sin NHL-karriär huserade han som right winger, annars har han alltid varit center i Flyers. Det som till början mestadels kändes som ett desperat försök att få igång sin falnande stjärna visade sig vara ett genidrag.

Dave Hakstol får inte allt för mycket beröm – och det ska han ju inte ha – men här förtjänar han verkligen cred. Det krävs mod för att lyfta bort sin lagkapten och stora stjärna från hans ordinarie position och testa – och framför allt behålla – honom på en ny position, i synnerhet som centerpositionen är så pass viktig.

Efter ett lyckat test bestämde man sig alltså för att behålla Giroux som left winger. Tio matcher in på säsongen hade det resulterat i fem mål och elva poäng – och Giroux fortsatte att gasa. När grundserien summerades stod han på 34 mål, 68 assist och 102 poäng – karriärsbästa i alla tre kategorierna och tvåa i NHL:s poängliga.

Giroux är en utomordentligt fin playmaker och det är högst rimligt att titulera honom som ligans bästa powerplay-spelare. Han är fortfarande en effektiv spelare i den spelformen, men under 17/18 tog han ett mäktigt steg även i 5 on 5. Där har produktionen legat på en aningen medioker nivå de senaste åren. Under den gångna säsongen var det däremot bara Connor McDavid och Nikita Kucherov som överträffade hans 55 5 on 5-poäng.

Vidare hade han ligans sjätte bästa P/60 (2,73) bland forwards med minst 1000 5 on 5-minuter, hans Rel CF% (4,51) placerar sig på plats 15 och hans GF% (63,03) hittar vi på plats sex.

Vid 30 års ålder levererar alltså Giroux karriärens bästa säsong – precis när man hade börjat oroa sig över om hans prime skulle sträcka sig över den nya generationens första år. Nu ska man väl inte förvänta sig att Giroux årligen är en 100-poängsspelare, men svävar han kring point-per-game i några säsonger till betyder det mycket.

Ska Flyers kunna börja utmana inom en inte allt för avlägsen framtid är det trots allt fortfarande Giroux som måste leda trupperna.

Giroux gjorde alltså succé, men han var inte den enda. När Sean Couturier lämnade säsongen 16/17 bakom sig hade han, i sina samtal med Ron Hextall och Dave Hakstol, uttryckt en önskan om en större offensiv roll. Fram till dess hade Couturier varit en utomordentlig defensivspecialist som konstant plockade bort motståndarnas stjärnor.

Han tillhörde ligans toppskikt i den rollen, men den fina offensiva potential han visade upp som junior kom inte fram. En av anledningarna till att man lyfte ut Giroux som left winger var alltså sannolikt för att släppa fram Couturier i en mäktig offensiv omgivning. Han svek inte.

Efter 82 matcher hade Couturier landat på 31 mål och 76 poäng. Såväl målskyttet som poängskörden är en fördubbling av hans tidigare rekord – och samma sak kan sägas om enbart hans 5 on 5-poäng (42).

Couturier fortsatte att vara en av ligans främsta defensiva centrar och blev för första gången nominerad till Selke Trophy. Han hade bäst possession-siffror bland Flyers ordinarie forwards (53,46 CF% och 5,33 Rel CF%) och hans Rel CF% tillhörde även ligans toppskikt.

I slutspelet växlade han upp ytterligare. Han missade en match efter en krock med Radko Gudas under ett träningspass, men när säsongen stod inför ett avgörande klev han – fortfarande plågad av skadan – fram med 3+2 i match sex. Den mäktiga prestationen blev dock betydelselös då Flyers förlorade matchen.

Couturier går för tillfället knäskadad efter en olycka under en välgörenhetsmatch, men förväntas vara matchredo mot slutskedet av training camp.

Giroux och Couturier kamperade ihop hela säsongen, men deras right winger varierade. De fick mest tid – och gjorde störst succé – tillsammans med Travis Konecny. Trion gjorde knappt 500 5 on 5-minuter tillsammans och var en av ligans mest effektiva kedjor sett till i princip alla betydelsefulla statistikkategorier.

Konecny själv slängdes runt bland lite mediokra spelare under säsongen – hans vanligaste partner efter Giroux och Couturier är exempelvis Valtteri Filppula – men tog fart på allvar i förstakedjan. Han var en av 21 spelare i ligan – varav Giroux var en – som gjorde minst 20 5 on 5-mål och från årsskiftet och framåt var det enbart Connor McDavid som överträffade hans 17 5 on 5-mål.

Vi minns alla hur Konecny förnedrade självaste Patrice Bergeron när han gjorde säsongens mål i ligan och 21-åringen landade på 24 mål och 47 poäng. När slutspelet stod runt hörnet fick däremot Hakstol för sig att plocka bort Konecny från förstakedjan – för att ge den tyngd och göra den mer lik en checking line. På riktigt, alltså.

När vi nu är på väg in i säsongen 18/19 vore det grovt tjänstefel att inte återförena förra säsongens succékedja.

Den 29 april 2017 fick Philadelphia en skänk från ovan. Då hölls det årets draftlotteri och Flyers klättrade elva platser från nummer 13 till andravalet. Några månader senare var det dags för draften och Flyers lade beslag på Nolan Patrick.

I flera år hade Patrick ansetts vara den självklara ettan, men lite skadeproblem gjorde att Nico Hischier sprang förbi honom på målrakan. Patrick hade inte riktigt fått ordning på hernia-problem och den ursprungliga operationen krävde nya åtgärder inför säsongen 17/18. Trots det tog Patrick en NHL-plats under training camp, men det dröjde några månader innan han fick upp farten.

Den andra delen av säsongen var en hit. Från årsskiftet var han Flyers femte bästa poängplockare i 5 on 5-spelet och gjorde ett mycket lovande inhopp framför kassen i powerplay. När säsongen summerades hade han gjort 30 poäng på 73 matcher och man ser med tillförsikt fram emot säsongen 18/19.

Nu kommer nämligen Patrick från sin första skadefria sommar på några år och det definitiva genombrottet borde helt klart stå runt hörnet – i synnerhet som han ser ut att få ett finfint sällskap redan från start.

Till höger om Patrick hittar vi Jakub Voracek – som i skymundan av Giroux också satte några karriärsbästa noteringar under 17/18. Såväl hans 65 assist som 85 poäng var nytt personligt rekord. Tjecken roterade mellan lite olika kedjekonstellationer och är även ett högintressant alternativ för förstakedjan.

Att kunna hålla Giroux och Voracek åtskilda är däremot en tillgång och med tanke på samarbetet med Patrick borde han petas in där. Voracek är en stor winger med giftig skridskoåkning och en fin förmåga att både transportera och täcka pucken. Hans possession-siffror drogs ner när han behövde släpa runt på Valtteri Filppula, men samarbetet med Patrick var lovande.

Playmakern och pucktransportören Voracek passar in väl jämte all-round-spelaren Patrick – och till vänster hittar vi marknadens bästa målskytt, James van Riemsdyk, som anslöt via free agency i somras.

Den numera 29-årige van Riemsdyk draftades av Flyers som andra spelare totalt 2007 som en hypad powerforward. Det skar sig lite i relationen när han ett år senare ville spela ett år till i college istället för att ta klivet över till NHL. När hans utveckling sedan inte exploderade tröttnade Flyers på honom och skickade honom till Toronto i utbyte mot Luke Schenn.

I Maple Leafs tog målskyttet fart tämligen omedelbart och han etablerade sig sedermera som en målskytt god för 30-talet mål och ungefär dubbelt så många poäng. Han har aldrig varit någon större defensivspecialist och powerforward-vibbarna från hans juniordagar dog ut – men det är en giftig målskytt.

Över de två senaste säsongerna är det bara 14 spelare som har gjort mer mål än honom och den gångna säsongen slutade han på plats 13 i skytteligan. Noterbart är att van Riemsdyk skrev in sig i historieböckerna under 17/18. Han gjorde nämligen den bästa säsongen av en spelare med mindre än 15 minuters istid per match, sedan ligan började mäta istid 1997.

Amerikanen gjorde 21 mål i 5 on 5-spelet och är den där utpräglade målskytten som Flyers har saknat i sin topp-6. Han kommer med ligans sjunde bästa G/60 (1,29) och 16:e högsta Shots/60 (10,1), bland spelare med minst 900 5 on 5-minuter. Possession-siffrorna är fina (54,28 CF% och 5,96 Rel CF%) och van Riemsdyk känns som handen i handsken tillsammans med Patrick och Voracek.

Hans cap hit – $7 miljoner – är kanske aningen hög, men kompenseras av att man fick ner termen till fem år.

van Riemsdyks intåg innebär med stor sannolikhet att Oskar Lindblom får ta ett kliv ner i hierarkin. Svensken hade stora förhoppningar på sig inför den gångna säsongen, men lyckades aldrig spela till sig en plats via training camp och säsongen fick istället inledas i Lehigh Valley. Där gjorde han bra ifrån sig och kom upp till Flyers i februari.

Poängmässigt gjorde han ingen större succé – sex poäng på 23 matcher – men han imponerade i övrigt. Tillsammans med Patrick och Voracek bildade han en effektiv andrakedja som ofta dominerade possession-siffrorna. Faktum är att Lindblom under sina 23 matcher blev Flyers främsta forward sett till CF% (54,32) och näst bästa forward i Rel CF% (5,21).

Debutsäsongen var lovande men inte fantastisk – och Lindblom behöver nog ett imponerande training camp för att säkra en topp-9-roll. Han stod i alla fall ut under Flyers rookie camp och ett genombrott under 18/19 är inte osannolikt.

Den gångna säsongens stora besvikelse var Wayne Simmonds. Publikfavoriten drogs med skadeproblem i princip hela säsongen och såg allt annat än bra ut. Han har sällan varit någon fantastisk spelare i 5 on 5, men inte heller i powerplay – hans paradgren – såg han så värst het ut. Trots det kom Simmonds upp i 24 mål och 46 poäng, vilket får ses som ett klart godkänt facit för en misslyckad säsong.

Men säsongen oroar. Simmonds kontrakt går nämligen ut nästa sommar och han befinner sig i det där förrädiska skedet under karriären när en åldrande powerforward ska ha ett nytt kontrakt. Han fyllde 30 för några veckor sedan och om det här är början på förfallet kan ett långt och välbetalt kontrakt bli förödande.

Kan man verkligen signa en 30-årig powerforward, som inte lär slå sig in i topp-6 och som kommer från en skadefylld säsong, till ett långt kontrakt?

Kampen om rollen som tredjecenter är en av de mer intressanta aspekterna under training camp. Det finns i dagsläget ingen självklar spelare att placera in där, utan snarare ett gäng olika alternativ. Ron Hextall har snackat upp Jordan Weal inför training camp och det är ett intressant scenario.

Weal har mestadels agerat winger på NHL-nivå, men har tidigare varit en av AHL:s främsta centrar. Han har däremot visat vad han går för i världens bästa liga och avslutade exempelvis säsongen 16/17 på ett mycket imponerande sätt. Den gångna säsongen slets sönder på grund av lite skadeproblem, men det finns absolut potential i honom. Vid 26 års ålder ska det däremot mycket till om han exploderar.

Mikhail Vorobyev är ett annat alternativ – och förmodligen fansens mest tilltalande alternativ bland de mest realistiska namnen. Hextall ser ut att vilja gå in i säsongerna med platser öppna för de egna talangerna och precis som Phil Myers i försvaret står Vorobyev på tur i forwardsbesättningen.

Ryssen är en klok tvåvägscenter som går lite åt playmaker-hållet. Vi minns honom från JVM 2017, där han stod för tio assist på sju matcher och presenterade sig för den stora skaran. Den gångna säsongen spenderades i AHL och resulterade i 29 poäng på 58 matcher. Han visade framfötterna under Flyers rookie camp och har placerats in med NHL-spelare under training camps inledande dag, vilket kanske kan indikera någonting.

Morgan Frost är ett annat spännande – men långsökt – alternativ. Flyers tog honom, något överraskande, sent i förstarundan 2017 – och sedan dess har Frosts utveckling tagit fart. Han kommer från en mäktig OHL-säsong och tokdominerar han under campen kan man lockas att testa honom i NHL. Det mest sannolika är dock att han återvänder till Sault Ste. Marie Greyhounds och representerar Kanada i JVM.

Det mest tragiska alternativet är givetvis Jori Lehterä. Ser man Valtteri Filppula som mest lämpad att ersätta Sean Couturier i förstakedjan kan man absolut se Lehterä som tredjecenter. Finländaren kom in i ligan 2014 och gjorde en fin debutsäsong jämte Vladimir Tarasenko. Sedan dess har det däremot gått utför och den gångna säsongen var katastrofal.

Trots det fick Lehterä spela 62 matcher och tilldelades en nyckelroll i såväl penalty kill som defensiva situationer i allmänhet. Han kan inte åka skridskor och klarar inte längre av att hantera pucken i dagens höga tempo. Allt han gör är i bästa fall mediokert och givetvis är han en av Hakstols oförklarliga favoriter.

Scott Laughton är ytterligare ett alternativ för tredjekedjan, men lär nog få sikta in sig på fjärdekedjan. Han blev aldrig arvtagaren till Mike Richards, men har nu utvecklats till en solid bottom-6-spelare. Säsongen 16/17 placerades han in i en specifik roll i AHL för att skolas in i motsvarande roll på NHL-nivå. Det gav effekt och 17/18 var en fin säsong.

24-åringen har goda possession-siffror (51,75 CF% och 2,37 Rel CF%), bidrog med tio mål och kan fylla i högre upp i hierarkin om det behövs. Men det finns attraktiva alternativ för centerrollen i tredjekedjan än Laughton.

När Travis Konecny petades från förstakedjan för att ge den mer tyngd och checking line-vibbar var det Michael Raffl som befordrades. Raffl må vara en underskattad och mångsidig spelare, men ingen som ska husera i topp-6 med tanke på vilka andra spelare som finns tillgängliga numera.

Österrikaren kan annars ta lite olika roller och positioner i alla kedjor och är kanske det mest ”trygga” alternativet, om än ett osexigt sådant, som tredjecenter. Han brukar ha fina possession-siffror, kan bidra med en del mål och är en nyttig PK-spelare. Hans mångsidighet ger en trygghet inför eventuella skador, men det är endast vid krissituationer som han ska upp i topp-6.

Det återstår ett gäng utfyllnadsspelare, där Dale Weise är det mest välkända namnet. Han är ett av få misstag som Hextall har gjort men i takt med att kontraktet tickar på kan man kanske så småningom dumpa iväg honom. Man vet aldrig vad Hakstol hittar på – Weise slängde till exempel in i match fem och sex mot Pittsburgh – men han borde bara vara aktuell för spel vid skador.

Taylor Leier har nog blivit omsprungen av andra spelare och hans chans att spela till sig en ordinarie plats var nog under 16/17 och 17/18. Nu finns det yngre, mer spännande, namn vars potential är större och ska Leier vara i NHL får han nog ställa in sig på att agera 13:e eller 14:e forward.

Kanske kan spelare som Mike Vecchione, Nicolas Aube-Kubel, Cole Bardreau, David Kase eller Tyrell Goulbourne utmana om en plats, men det är i så fall många spelare de behöver ta sig förbi. På sikt kan Aube-Kubel och Kase bli aktuella, men det skulle förvåna mycket om de spelar till sig en plats via training camp.

Tack och lov har Valtteri Filppula försvunnit. Han blev ett nyttigt tillskott under 16/17, men blev gammal över en sommar och var ett enormt problem under 17/18. Även Matt Read har lämnat och inte heller han lär saknas, även om han fortfarande är en duglig 4th liner.

I takt med ungdomarnas utveckling och den äldre generationens fortsatt höga nivå har Flyers en fin forwardsbesättning. Intressant nog har däremot Ron Hextall bekräftat att man gärna skulle gå efter en PK-forward och att det i så fall blir via en trade. Kanske är det en taktik för att sätta ytterligare lite press på de egna ungdomarna eller så får vi se en trade under training camp eller säsongsinledningen.

---

Tre styrkor:

Toppspelarna

Philadelphias toppspelare – Giroux, Voracek, Couturier, Provorov och Gostisbehere – tillhör också toppskiktet i ligan.

Prospects i överflöd

Flyers har redan slussat in fina namn och har ytterligare talanger på gång den här säsongen. Dessutom kommer nya prospects i en stadig ström över de kommande åren. Att fylla på underifrån kommer knappast vara något problem för Flyers.

Powerplay

Flyers förstauppställning kan vara dödlig och har varit så i flera år. Kanske kan man till och med, för första gången på länge, få en andrauppställning som faktiskt producerar.

Tre svagheter:

Penalty kill

Flyers penalty kill tillhör bottenskiktet över de senaste åren och håller tillbaka laget.

Dave Hakstol

Han är inte helt inkompetent, men de negativa aspekterna väger helt klart tyngre än de (få) positiva. Kan Flyers utmana fullt ut med Dave Hakstol bakom bänken?

Fönstret

Hur synkar den äldre stommen med den nya generationen? Nolan Patricks intåg underlättar helt klart, men frågan är om de äldre nyckelspelarna är lika framträdande när talangerna har blivit färdiga.

---

Preliminär laguppställning:

Claude Giroux – Sean Couturier – Travis Konecny
James van Riemsdyk – Nolan Patrick – Jakub Voracek
Oskar Lindblom – Jordan Weal – Wayne Simmonds
Scott Laughton – Jori Lehterä – Michael Raffl

Ivan Provorov – Shayne Gostisbehere
Robert Hägg – Andrew MacDonald
Travis Sanheim – Radko Gudas

Brian Elliott (Michal Neuvirth)

Andra notabla spelare: Alex Lyon, Carter Hart, Christian Folin, Phil Myers, Sam Morin, Taylor Leier, Dale Weise, Nicolas Aube-Kubel, Mike Vecchione, Mikhail Vorobyev, Cole Bardreau, David Kase, Tyrell Goulbourne, Morgan Frost

---

Säsongens poängkung: Claude Giroux

Vi ska inte kräva någon ny 100-poängssäsong, men point-per-game är rimliga förväntningar – och det borde räcka för att ta hem den interna poängligan.

Säsongens viktigaste spelare: Claude Giroux

Det är tuff konkurrens med Ivan Provorov, men i slutändan tar Giroux hem det. Han är trots allt katalysatorn och ledaren.

Säsongens unga spelare: Travis Sanheim

Travis Sanheim är nästa spelare som ska presentera sig på allvar. Det är förmodligen en direkt nödvändighet om Flyers som lag ska ta nästa steg.

Säsongens doldis: Scott Laughton

Scott Laughton får sällan några rubriker, men är en solid spelare en bit ner på Flyers depth chart.

Säsongens besvikelse: Jordan Weal

Sannolikheten för att Dave Hakstol kommer låta Jordan Weal vara tredjecenter känns inte jättehög – och ska han ta en plats där han kan imponera är det nog där. Annars blir det nog till att hoppa in och ut från laget.

---

Truppen:

---

Redaktionens rankning:

Metropolitan Division

1.
2.
3. Philadelphia Flyers
4. Columbus Blue Jackets
5. New Jersey Devils
6. Carolina Hurricanes
7. New York Rangers
8. New York Islanders

---

NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.

Vill du skriva om Philadelphia på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com

Se hela NHL-säsongen på Viaplay för endast 399 kronor per månad - signa upp dig här