SvenskaFans rankar NHL – Metropolitan Division: 6. Philadelphia Flyers

Philadelphia har påbörjat en generationsväxling – ser vi effekterna redan 17/18?

Den 29 april hölls draftlotteriet. Philadelphia hade val 13 i draften – men Flyers logga dök aldrig upp när Bill Daly visade upp val 13. Flyers hade klättrat in i topp-3. Några långa och plågsamma minuter senare gjorde Flyers upp med New Jersey om förstavalet.

Det blev Devils som fick förstavalet, men andravalet var nog så bra den här sommaren. Nico Hischier och Nolan Patrick gick axel-mot-axel och det fanns inget självklart val på förhand. Två månader senare hölls draften och Devils lade beslag på Hischier.

Flyers fick Patrick. En gåva från ovan.

Men för att se hela bilden får vi gå tillbaka till den 7 maj 2014. Då tog Ron Hextall över som general manager för Flyers. Paul Holmgren vandrade uppåt i hierarkin och blev President. Han har själv berättat att han fick det allt svårare att göra sitt jobb efter Flyers uppmärksammade offer sheet på Shea Weber. Andra GM:s ville helt enkelt inte ha med honom att göra.

Holmgren-eran var en händelserik sådan. Två gånger om byggde han framgångsrikt om laget i farten. När han tog över efter Bobby Clarke hämtade han in Daniel Briere, Kimmo Timonen, Scott Hartnell och Brayden Coburn – en kvartett som blev en viktig del av Flyers core.

Flyers tog sig omedelbart till Conference-final 2008 och inför säsongen 09/10 anslöt Chris Pronger från Anaheim. Sin vana trogen tog Pronger sitt nya lag till Stanley Cup-final, men där blev det förlust mot Chicago. Året efter blev det respass i andrarundan och Flyers kom fram till att man inte kunde vinna med sina unga core.

Lagkaptenen Mike Richards skeppades till Los Angeles och Jeff Carter dumpades i Columbus. In kom ett gäng nya, unga spelare – samt en viss Ilya Bryzgalov. De efterföljande åren blev inte lika framgångsrika och en karriärsavslutande skada på Pronger fick Paul Holmgren att försöka sig på den ena panikåtgärden efter den andra.

Pavel Kubina skulle hjälpa till. Nicklas Grossmann skulle stabilisera upp defensiven. Luke Schenn skulle äntligen nå sin potential. Andrew MacDonald skulle göra vad föregångarna inte kunde. Vincent Lecavalier skulle få en nytändning. Och Shea Weber skulle blir Prongers arvtagare.

Säga vad man vill om offer sheets och beslutet att gå efter just Weber – men det offer sheet som Flyers presenterade var förmodligen så väl konstruerat det kan bli om man ville få loss honom. Under de första fyra åren skulle $56 miljoner betalas ut till Weber, varav $52 miljoner var i signingbonusar. Nashville behövde räkna på det både en och två gånger innan man beslutade att matcha budet.

Att Weber skulle ha hjälpt Flyers råder det ingen tvekan om. Men det skulle ha kostat. Nashville skulle ha kompenserats med fyra 1st rounders och en redan utdömt talangbank – Holmgren offrade gärna picks för att försöka lappa ihop lagbygget – skulle förmodligen ha raserat våldsamt.

Beslutet att matcha Flyers offer sheet var det bästa som kunde hända.

Holmgren fick svårt att göra sitt jobb och valde – förmodligen under lite press från Ed Snider – att kliva åt sidan. Ron Hextall befordrades från assisterande general manager och har sedan dess gjort underverk trots att han fick ta över ett kaosartat lagbygge.

Veteraner hade plockats in, signats till dyra kontrakt och i vissa fall dumpats vidare – Flyers slapp undan en saftig huvudvärk när man fick två amnesty buyouts i samband med lockouten. Det fanns inte jättemycket intressant som kunde fylla på underifrån.

Hextall fick börja med att montera ned Holmgrens kaosbygge. Sakta men säkert har han rensat ut Nicklas Grossmann, Luke Schenn, Vincent Lecavalier, Zac Rinaldo, Scott Hartnell och RJ Umberger. Dessutom har ytterligare ett gäng veteraner som var tillgångar under sin tid lämnat, främst Mark Streit, Kimmo Timonen och Braydon Coburn.

Ut med det gamla och det dåliga. In med picks och prospects. För tre år sedan ärvde Hextall en roster i kaos och en talangpool med en handfull intressanta spelare. Nu har Philadelphia ligans bästa prospects och står inför några rafflande år.

Nolan Patrick serverades på silverfat och är förmodligen tungan på vågen när så många håller Flyers prospect pool som bäst i ligan. Men även utan honom står talangbanken ut. Det finns högintressanta målvakter i Carter Hart och Felix Sandström. I försvaret finns namn som Travis Sanheim, Sam Morin, Robert Hägg, Philippe Myers och Mark Friedman.

Bland forwards ska Morgan Frost, Connor Bunnaman, Mikhail Vorobyev, German Rubtsov, Pascal Laberge, Oskar Lindblom, Isaac Ratcliffe, David Kase och Wade Allison alla ha goda chanser att kunna nå NHL i någon form.

Och då har vi inte ens nämnt de yngre spelarna som redan har slagit sig in i NHL, där Ivan Provorov och Travis Konecny kommer från sina rookiesäsonger och där Scott Laughton har hunnit med drygt 100 matcher. Vill man vara generös och överdriva lite kan man även inkludera Sean Couturier, Shayne Gostisbehere och Jordan Weal – 24, 24 respektive 25 år – i en ung framtidsstomme.

Men även om Flyers prospect pool har gett finfint framtidshopp har det alltid funnits ett orosmoln över Flyers. Skulle den nya generationen hinna slå sig in och etablera sig i NHL innan de nuvarande, äldre nyckelspelarna – i synnerhet forwards – började dippa av allt för mycket?

De orosmolnen har så smått börjat driva bort tack vare Nolan Patricks intåg. I honom har man – med allra största sannolikhet – fått en arvtagare till Claude Giroux som både förstacenter och face of the franchise. Man ska så klart inte hypa upp honom till orimliga höjder innan han ens har hunnit spela i NHL, men pre-season har sett mycket lovande ut och det vore en sanslös chock om Patrick inte inleder säsongen med Flyers.

Under Ron Hextall har Flyers försökt sig på en rebuild on the fly, internt via draften. Det har tagit sin lilla tid, men det var inte heller helt oväntat med tanke på att han behövde göra sig av med dödköttet innan man kunde bygga nytt på allvar. Nu börjar de egna talangerna kliva in i NHL och den kommande säsongen är den första på länge där man faktiskt kan känna en genuin potential i lagbygget.

Om inte Dave Hakstol förstör allt för mycket, det vill säga.

Sommaren 2015 gjorde sig Hextall av med Craig Berube, ett år efter han tog över som GM. Det ryktades om de stora namnen – Mike Babcock var exempelvis ledig och många förväntade sig att Flyers skulle slänga sedelbuntar över honom – men i slutändan visade det sig att Hextall inte ens hade undersökt dem. Siktet hade istället varit inställd på Dave Hakstol hos University of North Dakota, där han hade varit head coach i elva säsonger.

Hextall fick sin man och Hakstol blev en av få att gå direkt från head coach i NCAA till head coach i NHL.

Det första året blev ett tydligt steg i rätt riktning. Men så ersatte han också Berube. Det behövdes inte allt för mycket för att det skulle se bättre ut. Flyers tog sig till slutspel, där man ställdes mot Washington. Det såg ut att gå väldigt illa väldigt fort och Flyers gjorde bara två mål på de tre första matcherna när Capitals gick upp till 3-0. Ett litet dödsryck gav Flyers två segrar innan Washington avgjorde i game 6.

Ett bittert avslut på säsongen, men Hakstols rookiesäsong hade ändå över lag varit en framgång. Skönhetsfläckar fanns dock – och de blev än mer tydliga under den gångna säsongen.

Ett spelsystem och en filosofi som begränsar kreativitet och uppmuntrar till de enkla och fega lösningarna framstod mer och mer som normen. I princip samtliga spelare gjorde sämre insatser än föregående säsong – och då är det kanske rimligare att kika på helheten än individnivå. Shayne Gostisbehere och Travis Konecny framstod som säkerhetsrisker medan Andrew MacDonald, Pierre-Edouard Bellemare och Chris VandeVelde fick stora roller.

Förutsägbarhet i alla dess former – även om spelarna är direkt usla, likt trion här ovan – föredras framför oförutsägbar kreativitet. När Konecny, och före honom Jakub Voracek, behövde hitta formen placerades de in jämte VandeVelde och Bellemare för att kunna spela enkelt, rakt och så ofarligt det bara gick.

The Wonder Twins, det vill säga VandeVelde och Bellemare, sattes ofta ut på isen när Flyers antingen hade gjort mål eller släppt in mål. De skulle bibehålla eller skapa energi, men hamnade bara tillbakatryckta i egen zon tämligen omgående. Så fortgick det hela säsongen och Hakstols brister fick symboliseras i kärleken till The Wonder Twins.

Men i somras försvann såväl Bellemare som VandeVelde. Vegas lade högst oförklarligt beslag på Bellemare i expansionsdraften och VandeVelde fick aldrig något nytt kontrakt. Kvar står MacDonald, som säkerligen får en framskjuten roll även den här säsongen – men två av tre jätteproblem är borta. Flyers är per automatik ett bättre lag bara genom att ta bort Bellemare och VandeVelde från ekvationen.

Bellemare och VandeVelde är däremot inte de enda spelarna som har försvunnit över sommaren.

Steve Mason tröttnade på behandlingen från Hakstol och lämnade. Den gångna säsongen var en stor besvikelse, men annars har Mason varit en mycket bra målvakt sedan traden från Columbus. Från 13/14 till 15/16 var det enbart Carey Price (93,8) som hade en bättre räddningsprocent än Mason (93,1) i even strength. Men Hakstol verkade antingen inte lita på honom – eller spelade honom så hårt att han så småningom slog i botten av utmattning.

Den största förlusten är däremot Brayden Schenn, spelaren som har delat fansen så hårt genom åren. Han var en del av Mike Richards-traden och var en av ligans mest hypade prospects i samband med klubbytet. 26-åringen har aldrig nått potentialen som hypen indikerade, men blev en gedigen utfyllnadsspelare.

Schenn fick ofta hoppa mellan olika roller och positioner, vilket säkert bidrog till att han aldrig hittade någon riktig rytm. Vill man vara elak kan man hävda att han aldrig blev en spelare att lita på fullt ut i 5-mot-5-spelet. I powerplay var han emellertid en högklassig spelare. Han ersatte en framgångsrik Scott Hartnell i slotet och hittade ett fint samspel med framför allt Claude Giroux. Nu går karriären vidare i St. Louis och Schenn lär lämna ett hål i powerplay efter sig.

Michael Del Zotto, som fick ordning på karriären i Philadelphia, fick flytta på sig för att ge plats åt yngre förmågor och signade för Vancouver. Även Nick Schultz har försvunnit på ett utgående kontrakt. Ytterligare några utfyllnadsspelare har lämnat organisationen för diverse nya uppdrag, men ingen kommer saknas nämnvärt.

Det har inte fyllts på lika omfattande, utan Flyers räknar som sagt med att några yngre spelare steppar upp. Faktum är att det bara är två spelare som har anslutit, Brian Elliott och Jori Lehterä.

Elliott är inte det sexigaste namnet mellan stolparna, men bör ge ett fullgott målvaktsspel. Under sin karriär har han gjort sig känd för att vara ojämn. När han prickar formen kan han vara en av de bättre målvakterna i ligan, medan lägstanivån skrämmer. Men Flyers hade ligans femte sämsta målvaktspel den gångna säsongen om vi ser till gemensam räddningsprocent (91,62) i 5-mot-5-spelet – så målvaktsspelet kan nästan bara bli bättre.

Den gångna säsongen missade Flyers slutspel med sju poängs marginal. Skulle man bara fått average goaltending och S% är det inte helt befängt att misstänka att Flyers skulle spelat slutspel. Nu skulle man säkert inte gjort något väsen av sig där, utan det är snarare av intresse inför den kommande säsongen.

Flyers borde kort och gott vara ett aningen bättre lag 17/18 än 16/17. Om veteranerna studsar tillbaka, de unga spelarna utvecklas som förväntat och målvaktsspelet normaliseras finns det goda chanser att spela slutspel i april.

Målvakter:

Målvaktskaos har varit synonymt med Philadelphia i 30-talet år. Inte sedan Ron Hextalls glansdagar har målvaktspositionen varit en sansad trygghet. En mängd spelare har försökt och nästan alla har, i varierande grad, misslyckats. Steve Mason var en av få som faktiskt blev ett undantag i det stora hela.

Över drygt tre säsonger tillhörde han ligans toppskikt, vilket blir än mer imponerande med tanke på vilket försvar han ofta fick spela bakom. Det var först den gångna säsongen som han började skaka och det finns förmodligen några rimliga förklaringar till det. Coachstaben hanterade målvaktssituationen och matchningen lustigt, självförtroendet var långt ifrån toppen och försvarsspelet var ofta klart sämre än tidigare år.

Det mesta tyder på att det även skar sig mellan parterna på det personliga planet och när Mason ville ha ett långtidskontrakt – som spelet över de senaste säsongerna visserligen berättigade – valde Flyers att söka sig om efter andra alternativ. Ur ett kortsiktigt perspektiv kan man mycket väl ha gjort sig ett nedköp men Flyers väntar också in en ny generation målvakter, med Carter Hart och Felix Sandström i spetsen.

Några långtidskontrakt var därför inte aktuella – så valet föll på Brian Elliott. Veteranen spenderade den senaste säsongen i Calgary, efter några år i St. Louis. Elliott inledde säsongen svagt, men reste sig och hade en stor del i Flames slutspelsplats. Väl där blev han mindre lyckosam och den gångna säsongen kan också symbolisera hans karriär i helhet.

32-årige Elliott fick ett tvåårskontrakt värt totalt $5,5 miljoner av Philadelphia och av de tillgängliga alternativen var han förmodligen bästa möjliga stopgap. Det är ingen målvakt som tänder Vezina Trophy-vibbarna 2017, men med tanke på det usla målvaktsspelet förra säsongen ska det mycket till om Elliott inte förbättrar siffrorna.

Nu lär inte Elliott vara uttalad och ohotad förstamålvakt, utan Michal Neuvirth kommer få sina matcher. Dave Hakstol verkar ha ett gott öga för tjecken och symboliken när han fick starta förra säsongens första match var tydlig. 29-åringen fick något överraskande ett nytt tvåårskontrakt redan i mars, men säsongen var allt annat än övertygande.

15/16 övertygade Neuvirth i rollen som Masons backup och hade en bättre räddningsprocent i 5-mot-5-spelet än namn som Ben Bishop, Braden Holtby, Cory Schneider och Jonathan Quick. 16/17 hittar vi däremot honom i botten av den statistikkategorin och det faktum att han aldrig kan hålla sig frisk gör inte Neuvirth till det mest pålitliga alternativet.

Målvaktsspelet är ett av Flyers större frågetecken inför säsongen. Två så osäkra kort kan mycket väl ge en ny kaossäsong – men faller alla kort rätt kan de också utgöra ryggraden i ett Flyers som lyfter sig.

Många fans hade hoppats få se Anthony Stolarz som backup säsongen 17/18. Sakta men säkert har han börjat övertyga i AHL efter att ha blivit draftad i andrarundan 2012. Han fick chansen i NHL förra säsongen och även om det bara blev sju matcher övertygade 23-åringen när han spelade. Flyers litade dock inte fullt ut på honom – förmodligen för att man inte har en självklar starter för 60-talet matcher. Och tur var kanske det, för häromveckan tvingades han genomgå en knäoperation som håller honom borta från större delen av den kommande säsongen.

Tredjealternativet är därför Alex Lyon. 24-åringen signades från collegehockeyn 2016 och gjorde en klart godkänd debutsäsong i AHL. Det förefaller inte alls som någon omöjlighet att Lyon kan nå NHL så småningom, men Flyers sikte är snarare inställt på Carter Hart och Felix Sandström inför framtiden. Den duon spenderar dock kommande säsong i WHL respektive SHL.

Backar:

Går vi tillbaka några år hade Flyers tillgång till ett av ligans främsta försvar, eller i varje fall topp-4. Men dagarna då Chris Pronger, Kimmo Timonen, Braydon Coburn och Matt Carle käkade tunga minuter är långt borta. I sin ombyggnation lade Ron Hextall till en början stort fokus på försvaret – och nu börjar det bära frukt.

Under de två föregående säsongerna har Philadelphia haft en rookieback som kommit upp och gjort succé. Det kan mycket väl ske även under en tredje säsong, men innan vi går in på det blickar vi tillbaka på 15/16 och 16/17.

För två år sedan fick Shayne Gostisbehere inleda i AHL, men en skada på Mark Streit gav honom chansen i NHL några veckor in på säsongen. Poängen trillade in direkt och i februari skrev han in sig i historieböckerna. Gostisbehere gjorde poäng i 15 raka matcher och noterades för tidernas bästa poängsvit av en rookieback. Han landade på 46 poäng (17+29) på 64 matcher under en succéartad rookiesäsong och förväntningarna inför 16/17 var givetvis stora.

Men den gångna säsongen blev inte lika framgångsrik. Formen vacklade lite och Gostisbehere blev till och med petad. Man kan misstänka – och det har hintats om det – att Flyers försökte göra sin guldklimp till en mer konservativt spelande försvarare som inte är lika riskfylld. Framåt slutet av säsongen ruskade Gostisbehere av sig det där och återgick till sitt gamla vanliga spel – och såg genast bättre ut.

På 76 matcher blev det 39 poäng (7+32), vilket är en klart godkänd nivå med tanke på att hans säsong ses som aningen svag. Han blev Flyers poängbästa försvarare och det var bara sex backar i ligan som gjorde mer poäng än honom i powerplay. I somras signade han ett sexårskontrakt – med en cap hit på $4,5 miljoner – och Ghost är en nyckelspelare i Flyers.

För två år sedan var det Gostisbehere som gjorde succé. Den gångna säsongen var det Ivan Provorov. Ryssen, som tidigt flyttade till Nordamerika, överträffade de flesta förväntningar under pre-season och blev mer eller mindre omgående en av Flyers stöttepelare.

När säsongen summerades hade Provorov högst istid i even strength och i samtliga spelformer tillsammans. 30 poäng är en bra notering för en spelare som sällan fick någon större istid i förstauppställningen i powerplay. Går man igenom 20-åringens underliggande siffror är det inte allt som imponerar, men glöm inte att han tvingades släpa omkring med det levande ankaret Andrew MacDonald större delen av säsongen.

Provorov slängdes in i en omöjlig roll och skötte det galant.

Visst är det inte MacDonalds fel att han är signad på ytterligare tre säsonger till en kostnad av $5 miljoner per säsong… men han är ett monumentalt problem. Till att börja med har kontraktet en stigande lön, vilket inte gör det särskilt attraktivt att byta bort då lagen som kanske skulle vara aktuella för en trade förmodligen vill ha ett kontrakt med låg lön och hög cap hit.

Men framför allt är han kass. Brutalt oduglig, om man sätter det i kontrast till vad han tjänar. Problemen stannar dock inte av där. Dave Hakstol i all sin visdom ser något speciellt i MacDonald – speciellt som i bra, inte dåligt. Han användes alltså i förstaparet med Ivan Provorov, vilket är oroande – de unga spelarna har inte direkt placerats i de mest gynnsamma situationerna. Men inte ens MacDonald kunde sänka Provorov, trots att han har en stark negativ inverkan på alla han spelar med.

I den bästa av världar skickas MacDonald ner till AHL, men det är svårt att se att Flyers skulle inleda säsongen med Radko Gudas som den enda egentliga veteranen i försvaret. De okunniga hävdar med en dåres envishet att Gudas minsann inte alls är så värst bra – men det är baserat på någon form av stereotyp sett till vilken spelartyp han uppfattas som på grund av det fysiska spelet.

Gudas är genuint effektiv i det mesta och var faktiskt Flyers främsta possession-försvarare (53,71 CF%) förra säsongen. Han syns inte alltid i poängprotokollet, men är ett viktigt inslag i försvaret. Helhetsintryck ska så klart påverkas av det faktum att han balanserar på gränsen till det tillåtna – och titt som tätt går över den. Men efter den senaste avstängningen – sex matcher i oktober 2016 – ser Gudas ut att ha skärpt till sig. Kanske gick budskapet fram.

Minst två rookies kommer ta plats i NHL, kanske tre. Förmodligen kan Sam Morin och Robert Hägg fortfarande ha ett litet övertag på Travis Sanheim, men Sanheim har imponerat under pre-season. Morin och Hägg bedöms annars vara mer redo för NHL i dagsläget, i alla fall innan training camp drog igång.

Morin är en väldig försvarare som redan hävdar sig väl i det fysiska spelet. Han kan rensa framför egen målbur och är jobbig i sargspelet. Skridskoåkningen och puckhanteringen är inte hans största tillgångar, men han läser spelet hyggligt bra och är svår att passera. Hägg står sällan ut och är en rätt alldaglig spelare. Men han är den där pålitliga spelartypen som sällan gör misstag, vet om sina begränsningar och spelar efter sina förutsättningar – något som alla coacher alltid uppskattar.

Hur man än vrider och vänder på det är det emellertid Sanheim som är den mest intressanta spelaren. Han påminner en del om både Gostisbehere och Provorov med sin skridskoåkning, puckhantering och kreativitet. Han har sett fräsch ut under pre-season och det skulle inte chockera om han faktiskt får en NHL-plats – i så fall lär det bli på Häggs bekostnad.

I Brandon Manning har man en försvarare som känns som klippt och skuren för rollen som sjundeback. 27-åringen kan kliva in här och där och göra det godkänt, men bör inte vara en del av en ordinarie backbesättning. I AHL var han något av en powerplay-specialist, det är dock något han inte har lyckats ta med sig in i NHL.

Skulle det visa sig att Sanheim, Morin och Hägg alla slår sig in i NHL är det förmodligen Manning som får ta klivet ner i AHL.

Vid händelse av skador kan även Philippe Myers och Mark Friedman vara aktuella för att kallas upp. Myers utveckling har tagit rejäl fart mot slutet, efter att han inte ens blev draftad. Han är en komplett spelartyp och med lite inskolning i AHL lär han utmana om en NHL-plats på allvar till 18/19. Friedman har smugit fram i skymundan av de större namnen och är den som lider mest av att Flyers har så många fina backprospects.

Forwards:

Hastigt och lustigt har Philadelphia faktiskt fått ett ordentligt djup i sin forwardsbesättning. Det borde inte vara allt för svårt – men underskatta aldrig Dave Hakstol – att få ihop minst tre slagkraftiga kedjor så länge de yngre spelarna inte klappar igenom.

Tidigare säsonger har ju djupet varit ett problem, som blev än större av att coachen valde att överanvända högst begränsade spelare. Bara genom att plocka bort Pierre-Edouard Bellemare och Chris VandeVelde har Flyers forwardsbesättning blivit bättre, men givetvis har de yngre spelarnas intåg också påverkat.

Under några säsonger kunde man mycket väl anklaga Flyers för att vara ett one line team, där kedjan som Claude Giroux centrade alltid gick att lita på fullt ut. Men när nu djupet har förbättrats är det istället toppspelarna som oroar.

29-årige Giroux har passerat sin prime och dagarna då han låg strax över point per game lär vi nog inte få uppleva igen. Att en spelare planar ut när man närmar sig 30 är tämligen normalt men i det här fallet har det kanske gått lite för snabbt utför. Giroux har tagit tydliga kliv i fel riktning över två säsonger och med ytterligare fem år kvar på ett välbetalt kontrakt är det givetvis lite oroande.

Vill man få lite positiva vibbar så skyller man på skador och kanske överreagerar man då Giroux knappast är ensam med sina problem i 5-mot-5-spelet – det har plågat merparten av spelarna under Dave Hakstol. Lagkaptenens trend är dock tydlig och det vill nog till att han studsar tillbaka kommande säsong. Han har äntligen fått vara skadefri över sommaren och in i pre-season, vilket rimligtvis borde gynna.

Kanske kan även de nya reglerna vara till Giroux fördel. Håller domarnivån i sig från pre-season bör även grundserien bjuda på en hel del powerplay – och där är Giroux fortfarande ett stort hot. Förra säsongen var det bara tre spelare som gjorde fler poäng i powerplay än Giroux och över de senaste åren har han varit en av ligans bästa spelare i den spelformen.

Orosmolnen hänger inte enbart över Giroux, utan de svävar även över Jakub Voracek. Efter några fantastiska säsonger för några år sedan, där Voracek seglade upp som en av ligans bättre rightwingers, har även han planat ut. Han signade ett dyrt åttaårskontrakt efter en säsong med 81 poäng på 82 matcher, men sedan dess har han inte lyckats upprepa succén.

Många gånger har Voracek sett fräsch ut och gjort mycket rätt – poängen har bara inte trillat in som tidigare. Den gångna säsongen blev det 61 poäng (20+41) på 82 matcher, vilket trots allt är en ”bra” dålig säsong. Men precis som Giroux är det mer eller mindre ett krav att Voracek kommer tillbaka till fornstora dagar. Kontraktet kräver det – men framför allt måste det nog ske om Flyers ska kunna utmana på allvar de kommande åren.

Nyckelspelarnas förfall har gjort att Flyers långsiktiga planering inte riktigt har synkat in. Med flera unga försvarare på uppgång oroade man sig över att alla inte skulle hinna etablera sig fullt ut så länge Giroux och Voracek, i första hand, fortfarande höll en hög nivå. Det fanns helt enkelt inte riktigt samma spets bland forwardstalangerna.

Men allt det ändrades som sagt när Flyers fick jackpot i draftlotteriet och Nolan Patrick sedermera anslöt.

Patrick är navet som knyter samman hela lagbygget. Att bygga nytt utan en drivande center är svårt, men i Patrick fick man arvtagaren till Giroux. Oron att allt ska behöva synka över några eller någon enstaka säsong har kanske inte försvunnit, men är definitivt så mycket mindre idag. Patrick kommer kanske inte överglänsa Wayne Gretzky när vi summerar hans karriär – att han ska kunna gå och bli en legitim franchisecenter finns det dock goda förhoppningar om.

19-årige Patrick är en komplett center. Speluppfattningen och klubbtekniken håller hög klass. Skottet blir ett viktigt inslag då flera andra av Flyers toppspelare snarare är playmakers än skyttar. Han är redan nu en ansvarsfull och klart kompetent tvåvägsforward, vilket givetvis tilltalar coacherna.

Över de senaste åren har Patrick dragits med skadeproblem och kom bara upp i 33 matcher den gångna säsongen. Skadans omfattning upptäcktes inte till en början, vilket gjorde att Brandon Wheat Kings-kaptenen hade komplikationer hela säsongen – trots det föll han inte direkt allt för mycket i draften. De problemen ska nu ligga bakom honom. Han har sett fräsch ut under pre-season och allt annat än en given plats i Flyers skulle överraska något fruktansvärt.

Under pre-season har Flyers testat Claude Giroux som leftwinger i en kedja med Jakub Voracek till höger och Sean Couturier i mitten. Det har sett bättre och bättre ut ju fler minuter de har fått tillsammans och det är ett intressant experiment. Kedjan borde dock inte vara något mer än en toppad kedja man slänger ut på isen i slutskedet av matcherna eller i andra viktiga situationer.

Centerdjupet blir helt enkelt på tok för lidande utan Giroux där och i dagsläget är det inte något man kan offra. På sikt, när Patrick har tagit ytterligare ett kliv eller två, kan det vara värt att undersöka igen.

Couturier bör därför få centra andrakedjan, i vanlig ordning. I takt med att djupet har förbättrats och det faktum att Patrick med allra största sannolikhet ger Flyers tre rejäla topp-9-kedjor bör gynna Couturier. Under flera år har han fått väldigt krävande defensiva uppgifter, men har lyckats sköta det galant.

Han har fått minst offensiva zonstarter i Flyers, men lyckas ändå vara en av lagets bäst producerande spelare i 5-mot-5-spelet. Han tar ofta hårda match-ups och har en nyckelroll i numerärt underläge. Man skulle vilja se en ökad produktion i powerplay, men andrauppställningen där har varit ett av Flyers stora sorgebarn genom åren. Bara två powerplay-poäng förra säsongen är dock pinsamt lite.

Det återstår fortfarande att se exakt hur Flyers formerar sina kedjor. En kedja som däremot har sett väldigt lovande ut under pre-season är den med Nolan Patrick, Jordan Weal och Wayne Simmonds. De två sistnämnda lirade en hel del med Giroux under slutskedet av den förra säsongen, så det är inte helt orimligt att den fungerar bra även med Patrick som center.

Jordan Weal var ett av inte allt för många glädjeämnen den gångna säsongen. Efter att ha varit en väldigt framträdande spelare i AHL under några säsonger fick han NHL-chansen på riktigt under slutet av säsongen – och som han tog den. Han avslutade säsongen som en av Flyers främsta forwards och hade bäst P/60 (2,31) i laget. Det är samma nivå som exempelvis Patrik Laine, Ryan Getzlaf och Patrick Kane.

Men Weal är också ett mysterium. Han har länge känts som en spelare som är för bra för AHL, men som inte riktigt håller fullt ut för NHL. Han gjorde trots allt inga större avtryck i sina tidigare matcher för Los Angeles och Flyers. Så hur ska man förhålla sig till den gångna säsongens 23 matcher? Är han en late bloomer som äntligen slog igenom? Eller är han en i grunden skicklig spelare som sattes in i en gynnsam situation och prickade formtoppen över några veckor?

Det är ingen som förväntar sig att Weal ska vara bäst i laget, men Flyers skulle givetvis gynnas en hel del om det visar sig att han är på riktigt.

Wayne Simmonds är en publikfavorit som går mot en osäker framtid. Han har hunnit bli 29 år och har två år kvar på ett väldigt gynnsamt kontrakt, med knappt $4 miljoners cap hit. Han är också en powerforward med en slitsam spelstil som närmar sig 30-årsstrecket. Blickar vi ut i ligan är det förnuftigt att anta att han kanske inte har allt för många toppsäsonger kvar och en kontraktsförlängning blir känslig.

Men om vi istället blickar tillbaka finns det inte mycket att klaga på. Simmonds är en av ligans främsta powerforwards och är en kraft att räkna med framför mål. Räknar vi bort lockout-säsongen har han legat kring 30-målsstrecket fem år i rad och är en av ligans bättre målskyttar i powerplay. Han har även visat sig vara en effektiv PK-spelare, men det finns vissa brister i 5-mot-5-spelet.

Om Flyers får ihop pusslet och kan utmana inom kort lär Simmonds bli en nyckelfaktor, men på sikt – om man förlänger med honom – kan han mycket väl bli ett problem. Ron Hextall står därför inför en jobbig utmaning när man ska ta beslut om Simmonds framtid.

Travis Konecny var en frisk fläkt under den gångna säsongen. Han tog en plats under training camp och gjorde en klart godkänd rookiesäsong. 20-åringen kan spela till såväl vänster som höger och är en intensiv spelartyp. Han är kvick värre och kombinerar skicklighet med mod på ett så attraktivt sätt.

Men givetvis tyckte Dave Hakstol att han var lite för kreativ och oberäknelig. Konecny var både petad och inplacerad jämte The Wonder Twins för att lära sig spela hockey på riktigt. Nu höll det inte i sig i en evighet, men idiotin förtjänar ändå att påpekas. Konecny borde vara en självklarhet i en offensiv och kreativ omgivning, och sett till vad han har presterat under pre-season borde man inte kunna komma till någon annan slutsats när kedjorna ska sättas ihop till premiären.

Nolan Patrick och alla backarna tar givetvis mycket fokus när man diskuterar rookies, men Oskar Lindblom är också ett väldigt intressant namn. Han kommer från en mäktig säsong i Brynäs, där han blev framröstad som ligans bästa forward vid 20 års ålder.

Inför training camp hade svensken rätt stora förhoppningar på sig, och sakta men säkert bör han nog ha spelat till sig en plats i NHL. Han har fått mycket uppmärksamhet för sitt spel vid sargen och kring målburen i SHL – baserat på pre-season är det något han har lyckats ta med sig in i NHL också.

Lindblom känns som en självklar ersättare för Brayden Schenn i powerplay, och har också testats där under träningsmatcherna. Väljer Flyers att lira med Claude Giroux och Jakub Voracek i samma kedja känns Lindblom som ett väldigt upphetsande alternativ som tredjeval.

Den sista topp-9-platsen bör stå mellan Michael Raffl och Valtteri Filppula. Den sistnämnda anslöt från Tampa Bay i Mark Streit-traden och stabiliserade upp Flyers forwardsbesättning en del. Vid 33 års ålder har han så klart passerat sin prime, men när han kom in fick Flyers ett ordentligt centerdjup för första gången på länge.

Skulle Flyers inleda säsongen med Giroux som winger lär det bli Filppula som tar rollen som tredjecenter, men annars kan han mycket väl petas ner ett hack jämfört med förra säsongen. Finländaren har varit en duktig och mångsidig spelare i många år. Numera är han inte lika framträdande och är en direkt svag possession-spelare. Han tjänar lite för mycket, men hans $5 miljoner är inget problem i dagsläget och kontraktet går ut efter säsongen.

Michael Raffl har stått för en imponerande hockeyresa. Efter en bra säsong i Leksand snappades han upp av Philadelphia och efter bara två AHL-matcher blev det NHL-spel. Han har varit kvar sedan dess och har blivit en genuint effektiv winger som kan spela på olika positioner i olika roller. En stor del av hans tid har spenderats jämte Giroux och Voracek, och även om han kanske egentligen inte är tillräckligt skicklig för att motivera en plats i en förstakedja bidrar han med stabilitet. Under sina år i Flyers har han dessutom varit en av lagets bättre målskyttar i 5-mot-5.

Österrikaren skulle med största sannolikhet göra sig bra i alla kedjor och kan mycket väl petas in där det helt enkelt finns en lucka när andra, mer framträdande, spelare har fått sina positioner.

För några år sedan sågs Scott Laughton som en prospect i Mike Richards mall, men utvecklingen har aldrig tagit fart. Fem år efter sin draft – där Flyers något överraskande tog honom sent i förstarundan – har han ännu inte lyckats etablera sig i NHL, trots att chanserna inte har saknats. Skadeproblem har visserligen ställt till det lite, men det här är nog säsongen som Laughton måste ta det där klivet annars lär andra prospects peta ner honom en bra bit ner på Flyers depth chart.

Flyers gav 23-åringen en specialdesignad roll i AHL förra säsongen för att kunna maximera hans möjligheter till en framtida NHL-plats. Tidigare hade man seriösa förhoppningar om en roll som pålitlig middle-6-center, men nu ska man nog inte hoppas på mer än winger/center för fjärdekedjan och numerärt underläge.

Elva spelare bör ha goda chanser till en ordinarie plats, vilket gör att tre veteraner – Jori Lehterä, Matt Read och Dale Weise – gör upp om den tolfte och sista platsen, även om Laughton förmodligen är ett litet osäkert kort.

Lehterä var utfyllnad i Brayden Schenn-traden för att balansera upp lönekostnaderna. För några år sedan kom han över till St. Louis från KHL och gjorde en lovande första säsong. Därefter har han haft en nedåtgående trend, trots att han ofta fick spela med Vladimir Tarasenko.

Han är ingen spelare att hetsa upp sig över och bör kunna göra ett fullgott jobb en bit ner i hierarkin. Kontraktet är i det största laget, men bör inte ställa till några problem då Flyers bör ha en hel del entry level-kontrakt under de närmsta åren – och Lehterä är trots allt en rejäl uppgradering från Pierre-Edouard Bellemare och Chris VandeVelde.

När Flyers hade det sämre – usel – ställt i sin prospect pool lade man rätt mycket fokus på att rekrytera från collegehockeyn. Det gick mestadels mindre bra, men Matt Read visade sig bli en gedigen värvning. Han hade några fina säsonger, men har nu börjat dala av. Vid 31 års ålder är det inte direkt oväntat, men Read var en av lagets bättre possession-spelare förra säsongen. Han kan utan problem göra ett fullgott jobb en bit ner i hierarkin och i numerärt underläge. Han sitter också på ett utgående kontrakt och den här säsongen lär bli den sista i Flyers.

Flyers gjorde inte allt för många värvningar förra sommaren, men Dale Weise var en som anslöt. Han signade ett fyraårskontrakt värt $2,35 miljoner per säsong – och hade svårt att leva upp till det. Han åkte på en avstängning tidigt under säsongen och blev petad under perioder, men säsongsavslutningen var i alla fall lovande. Då började han pytsa lite och kanske kan han ta med den formen in i den nya säsongen – om han lyckas ta en ordinarie plats.

Inför den gångna säsongen hade Taylor Leier hyggligt goda möjligheter att ta en plats, men gick miste om den möjligheten. Han kallades upp under säsongen och skötte sig godkänt då. Under de senaste veckorna har han fortsatt att se fräsch ut och kan mycket väl en plats i NHL. Det är dock betydligt enklare att skicka ner en Leier till AHL, än exempelvis Lehterä eller Read.

Mike Vecchione blir en av de sista att petas från NHL-truppen. Han kommer från en framgångsrik säsong med Union College i NCCA och testades i två NHL-matcher när Unions säsong var avklarad. 24-åringen stod inte ut på något sätt och har gjort en rätt alldaglig pre-season, men bör i alla fall ligga bra till att kallas upp i händelse av skador.

Med tanke på vilken förkärlek Dave Hakstol hade för Bellemare och VandeVelde lär även Colin McDonald och Cole Bardreau ha goda möjligheter att kallas upp. Duon är av samma skrot och korn som The Wonder Twins, men drog också på sig skador under pre-season och när de väl är återställda lär det vänta AHL-spel.

Vill man ha lite mer kreativitet och skicklighet är det annars Mikhail Vorobyev som kallas upp. Playmakern som såg så fräsch ut i JVM har imponerat under pre-season, men även om han kommer med KHL-erfarenhet lär man föredra att skola in honom via AHL. Det skulle dock förvåna om han inte testas i NHL under säsongen. Skador kommer trots allt alltid.

Djupet är det alltså inget fel på i Philadelphia. Även i de lägre kedjorna har man flera spelare av god NHL-kaliber och dagarna då lagets sämsta forwards används i stora roller är bara – förhoppningsvis… – ett hemskt minne.

Den stora frågan är bara om toppspelarna – Claude Giroux och Jakub Voracek i synnerhet – hittar tillbaka till tidigare form och nivå. Håller bara målvaktsspelet en godkänd nivå, de unga försvararna är redo och forwards studsar tillbaka finns det inget som säger att Flyers inte utmanar om slutspel.

Att förvänta sig mer än så är inte fair – man är trots allt fortfarande något eller några år bort innan man ska kunna utmana på allvar.

---

Nyckelspelare:

Claude Giroux, Jakub Voracek, Wayne Simmonds

Nyförvärv:

Jori Lehterä – från St. Louis Blues – trade
Brian Elliott – från Calgary Flames – free agent
Phil Varone – från Ottawa Senators – free agent
Leland Irving – från KooKoo (Finland) – free agent

Förluster:

Jesper Pettersson – till Djurgården – free agent
Andy Miele – till Malmö – free agent
Nick Cousins – till Arizona Coyotes – trade
Pierre-Edouard Bellemare – till Vegas Golden Knights – expansionsdraft
Brayden Schenn – till St. Louis Blues – trade
Steve Mason – till Winnipeg Jets – free agent
Michael Del Zotto – till Vancouver Canucks – free agent
Roman Lyubimov – till CSKA Moskva – free agent
Chris VandeVelde – till Ottawa Senators – tryout
Nick Schultz – ny klubb ej klar – free agent
Boyd Gordon – ny klubb ej klar – free agent

Svenskar:

Oskar Lindblom, Robert Hägg

Coach:

Dave Hakstol

Preliminär laguppställning:

Alt. 1

Michael Raffl – Claude Giroux – Travis Konecny
Oskar Lindblom – Sean Couturier – Jakub Voracek
Jordan Weal – Nolan Patrick – Wayne Simmonds
Valtteri Filppula – Scott Laughton – Jori Lehterä

Alt.2

Claude Giroux – Sean Couturier – Jakub Voracek
Jordan Weal – Nolan Patrick – Wayne Simmonds
Oskar Lindblom – Valtteri Filppula – Travis Konecny
Jori Lehterä – Scott Laughton – Michael Raffl

Alt. 1

Ivan Provorov – Andrew MacDonald
Sam Morin – Shayne Gostisbehere
Robert Hägg – Radko Gudas

Alt. 2

Ivan Provorov – Robert Hägg
Shayne Gostisbehere – Radko Gudas
Sam Morin – Travis Sanheim

Brian Elliott/Michal Neuvirth

Andra notabla spelare: Alex Lyon, Travis Sanheim, Brandon Manning, Philippe Myers, Mark Friedman, Jori Lehterä, Mike Vecchione, Mikhail Vorobyev, Taylor Leier, Dale Weise, Colin McDonald, Cole Bardreau

---

Bästa nyförvärvet: Brian Elliott

Flyers hade ett av ligans sämsta målvaktsspel förra säsongen så Brian Elliott behöver inte göra allt för mycket för att förbättra det. Ser man på merparten av Steve Masons karriär i Flyers har han dock hyggligt stora skor att fylla. Hur man än vrider och vänder på det är dock Elliott inget mer än en stopgap i väntan på de egna talangerna, och där var han ett bra alternativ.

Värsta förlusten: Brayden Schenn

5-mot-5-spelet var inte alltid imponerande direkt, men Brayden Schenn hade blivit en powerplay-specialist av rang – och för ett lag som lever mycket på sitt powerplay kan han visa sig bli en tung förlust. Klarar exempelvis Oskar Lindblom av att axla den rollen direkt?

Säsongens poängkung: Claude Giroux

Vi hoppas på en nytändning för kaptenen och de nya reglerna kan mycket väl ge honom ännu fler powerplay-poäng. i så fall lär Claude Giroux ta hem den interna poängligan, men bör annars utmanas av både Jakub Voracek och Wayne Simmonds.

Säsongens nykomling: Nolan Patrick

Nolan Patrick ska äntligen vara fysiskt återställd och insatserna under pre-season har sett lovande ut. Det kommer bli en fröjd att följa Patrick i NHL.

Säsongens genombrott: Travis Konecny

Travis Konecny gjorde en bra rookiesäsong under stundtals tuffa förutsättningar. Pre-season har höjt förväntningarna ytterligare ett snäpp och det definitiva genombrottet kan mycket väl komma redan i år.

---

TRUPPEN:

---

REDAKTIONENS RANKNING:

Metropolitan Division:

1.
2.
3.
4.
5.
6. Philadelphia Flyers
7. New York Islanders
8. New Jersey Devils

---

NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen.

---

Se alla NHL-matcher i HD, hela säsongen, i Viaplay! Helt utan bindningstid.