Tillbakablicken – när Sami Kapanen klev ner i försvaret: ”En bedrift att kunna gå ner där”
Sami Kapanen och Marcus Ragnarsson minns tillbaka till Stanley Cup-slutspelet 2004.
Slutspelet 2004 skulle ha varit det där året för Philadelphia. Trots att man har varit i Stanley Cup-final både innan och efter dess så är det få år där möjligheterna att ta hem cupen har varit större.
Ett djupt och väldrillat Ken Hitchcock-coachat Flyers avfärdade New Jersey och Toronto innan Tampa Bay väntade i Conference-final. Där blev det en uddamålsförlust i Game 7 och än i dag pekas alltså det slutspelet ut som ”the one that got away”.
Ett skadeskjutet försvar pekas ut som den största anledningen – men det är också det skadeskjutna försvaret som ger oss en av de mer fascinerande historierna. Det var nämligen då som wingern Sami Kapanen tvingades kliva ner i försvarsbesättningen.
- I den andra rundan mot Toronto spelade jag nästan hela serien som back, berättar Sami Kapanen för SvenskaFans när han blickar tillbaka på slutspelet 2004.
- Jag vet inte vad Sami låg på för speltid, det kommer jag inte ihåg, om han spelade mycket eller inte. Men han spelade ändå regular shifts. Kapanen gör det bra, liksom i ett slutspel så där… det var lite annorlunda men kul, fyller Marcus Ragnarsson i när vi pratar med honom.
”Vi var lite stukade på backsidan”
Vad är det då som får en winger att kliva ner i försvaret? Eric Desjardins hade bara spelat halva grundserien på grund av skada, men hade gjort comeback kort inpå slutspelet. Det var också då som dråpslaget kom. Veteranen slog nämligen upp skadan igen när han kastade boll med sin son…
- Han hade ju varit med och vunnit så det är klart att hans rutin och så där hade varit viktig. Sedan har han givetvis lite skills också. Vi visste ju att han kunde komma tillbaka under resans gång, och jag tror att han hade kommit in och spelat om det blivit final. Så nära var det att han kunde spela, minns Marcus Ragnarsson.
Utöver Desjardins blev både Kim Johnsson och Ragnarsson själv skadade under slutspelet. Vidare drogs Vladimir Malakhov och Dennis Seidenberg med skadeproblem sedan tidigare.
- Vi var lite stukade på backsidan. Man ska ha lite flyt där också, att klara sig med skador. Det blev kanske lite för många under perioder, kommenterar Ragnarsson.
- Det var en rolig säsong. Det blev lite poäng och jag hade en bra start mot Tampa också. I match två där gjorde jag tre assist. Sedan i andra bytet i match tre… jag tror att Modin skulle skjuta och på nåt sätt kom hans klubbspets upp på mitt vänstra pekfinger, så att det gick av. Då var det slutspelat. Det gick inte att göra något åt det, fyller han i om sin skada.
”Nio eller tio matcher där jag vid något tillfälle spelade back”
I takt med att försvararna föll bort behövde de givetvis ersättas. Så värst mycket att fylla på med underifrån fanns inte. Chris Therien och Eric Weinrich hade blivit bortbytta under säsongen och i AHL fanns det inte mycket spännande att slänga in i ett brinnande slutspel.
Lösningen blev alltså Sami Kapanen.
- Mot slutet av förstarundan försvann det någon back. I den andra rundan mot Toronto spelade jag nästan hela serien som back och jag tror att jag spelade de första tre eller fyra första matcherna mot Tampa också. Så det kan nog vara nio eller tio matcher där jag vid något tillfälle spelade back. Vid något tillfälle tror jag att jag var uppsatt som back i poängligan, berättar Kapanen.
- Det säger mycket om hur bra laget var att vi fortfarande vinner matcher och går till Conference-final när vi saknar några av våra bästa backar, fortsätter finländaren.
- Man tyckte väl att han var bättre lämpad än att ta upp någon från farmarlaget, fyller Marcus Ragnarsson i.
Under fyra av de sex matcherna mot Toronto kom Flyers till spel med enbart fem ordinarie försvarare. Eric Desjardins saknades alltså sedan tidigare och Kim Johnsson missade de tre första matcherna mot Maple Leafs. Dessutom föll Vladimir Malakhov bort under ett kort tag.
- Vi slog ju Toronto i Conference-finalen där i sudden. Då var vi ganska kort med backar. Det var en sån där jobbig match, man fick spela mycket. Vi var ganska tunna, berättar Ragnarsson.
- Vi fick någon skada sent i Toronto-serien har jag för mig. Jag minns inte vem som var min partner där. Jag spelade lite med Joni Pitkänen, säger Kapanen.
- Jag tror inte att vi började matcher tillsammans, men sedan kanske det var några byten. Det kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag tror inte jag var uppställd från start med honom, svarar Ragnarsson på frågan om han spelade mycket med Kapanen.
- Jag och Kim spelade rätt mycket, men jag minns inte när han blev skadad. Jag och Markov spelade lite grann. Jag har lite dåligt minne där, vilka man spelade ihop med, fortsätter han.
”Du vet att du kommer bli överkörd”
Att kliva ner från sin ordinarie forwardsposition till backbesättningen – oavsett om det är över en längre period eller under kortare sekvenser – kommer givetvis med sina utmaningar.
- Reglerna var så annorlunda på den tiden. Man fick använda klubban mycket mer för att sakta ner motståndarna. Det svåra var när motståndarna kom i fart och dumpade ner pucken. Då måste du gå ner och hämta pucken och du vet att du kommer bli överkörd. Man försöker hitta den bästa lösningen… kan man till exempel spela pucken eller måste man bara suga in den och ta smällen, förklarar Sami Kapanen angående de största utmaningarna.
- Annars var det spelet framför egen målbur, när pucken kommer dit. Man måste skifta fokus mentalt. I offensiven, som en forward, försöker man ju hitta pucken. Som back ska man inte leta efter pucken utan gå på spelaren. Man måste tänka tvärtom. Det var nog det svåraste, fortsätter han.
Men på samma sätt som man ställs inför utmaningar kan man även hitta fördelar.
- Det enklaste var att fylla på i offensiven tack vare min skridskoåkning. Det var rätt enkelt och kul när jag hade lite längre tid på mig. Den offensiva delen var det enklaste och mest bekväma, berättar Kapanen.
- Med puck nerifrån levde han mycket på sitt spelsinne och att hitta lösningar. Det var ju lite nya ingångar… baklängesåkning, vända baklänges och framlänges som kanske blir lite problematiskt i situationer. Lågt nere kring eget mål blir också lite annorlunda. Han var ju ytterforward och det är kanske lättare för en center att göra den omställningen. Jag tror ändå att hans kvickhet gjorde att man ville ha ner honom på backen, menar Marcus Ragnarsson.
”Det säger ändå lite grann om det han gjorde”
Skadeproblem i ett slutspel är sannerligen inget unikt för Philadelphias 2004-lag. Men det är desto mer unikt att se ett positionsbyte likt Sami Kapanens. Än mer unikt är det att kombinera sin ordinarie forwardsposition med inhopp i försvaret.
- Det är så traditionellt och baserat på vad du alltid har spelat, från när du växte upp. Då stannar du på den positionen. Det sätter sig i ryggmärgen och instinkterna utvecklas. Sätter man en back som forward så har man inte det med sig, och vice versa. När man som forward går ner och spelar back så har man inte den naturliga reaktionen och instinkterna. Om man börjar tänka för mycket hänger man inte med och gör misstag istället, berättar Kapanen.
- Dessutom är inte tillräckligt många forwards tillräckligt bra på att åka baklänges för att kunna spela back, fyller han i.
- Man ser det inte så ofta, det gör man verkligen inte. Det säger ändå lite grann om det han gjorde, att han klarade sig så bra. Det är ändå en bedrift att kunna gå ner där, framför allt i ett slutspel. Och på den tiden också, när det var lite mer fysiskt, kommenterar Marcus Ragnarsson.
- Han var väldigt stryktålig. Jag minns inte om han spelade back då, men han fick en riktig smäll mot Toronto. Jag kommer ihåg att Primeau sträcker sig ut från båset och ska ta tag i honom för att få in honom i båset, fortsätter Ragnarsson och syftar på Darcy Tuckers tackling i Game 6.
”Så nära men ändå så långt borta”
Sami Kapanen är en av hjältarna från Philadelphias lag 2004. Contenderstatusen var uppenbar och för många är det alltså där och då som man verkligen gick miste om chansen att vinna Stanley Cup igen för första gången sedan 70-talet.
- Det var året som vi hade chansen att gå hela vägen och vinna. Samtidigt hade vi skadeproblem. Jag tror att vi hade problem redan när vi gick in i slutspelet. Men vi hade ett stabilt och bra lag och kunde övervinna några av de problemen. Det gick fram och tillbaka i Conference-finalen och vi vann varannan match. Så nära men ändå så långt borta, konstaterar Kapanen.
- Det som slår mig är ju att jag bröt fingret i den tredje matchen i Conference-finalen. Det är vad jag tänker på direkt när man nämner det slutspelet. Det var en sur sorti för mig, att det blev fingret och man inte kunde spela vidare, minns Marcus Ragnarsson.
- Det är kul att titta tillbaka. Även om det inte gick som man ville är det ändå en resa som man gör. Hade vi inte fått alla skador hade vi kanske kunnat gå hela vägen. Det var många som var lite banged up. Men det var ändå ett tappert försök, fortsätter han.
En annan av hjältarna är Keith Primeau, lagkaptenen. Han var Flyers poängbästa spelare i slutspelet med 16 poäng (9+7) på 18 matcher. Totalt slutade han på sjätte plats i slutspelets poängliga.
- Jag minns Primeaus slutspel. Han hade skadeproblem, bland annat en hjärnskakning, under säsongen. Han var redo att bära laget. Han gjorde några viktiga mål och var fantastisk. Han gjorde skillnaden. Han var ledaren. Passionen och beslutsamheten var det bästa jag såg under åren vi spelade tillsammans, minns Kapanen.
