What if? – del 2: Chris Prongers skada
Vi tittar närmare på några betydande situationer och hur Philadelphias framtid kunde ha sett annorlunda ut.
I artikelserien ”What if?” identifierar vi några nyckelsituationer under Philadelphias senaste 25-30 år och spekulerar kring alternativa utvecklingar. Vad skulle hänt om den traden aldrig genomfördes? Hur skulle framtiden sett ut med ett annorlunda draftval? Tänk om man kunde sluppit den där skadan?
I höstas inledde vi artikelserien med Eric Lindros-traden och nu fortsätter vi med en situation som till stor del har präglat den här eran – nämligen Chris Prongers skada.
---
What if? – del 2: Chris Prongers skada
Bakgrund
Mot slutet av den katastrofala säsongen 06/07 började Paul Holmgren, Flyers färska general manager, sälja av. Veteraner skickades ut, ofta i utbyte mot yngre förmågor, och under efterföljande sommar lyckades Homer göra Flyers relevanta igen.
Martin Biron, Braydon Coburn, Jason Smith, Kimmo Timonen, Daniel Briere, Scott Hartnell, Scottie Upshall och Joffrey Lupul anslöt under våren och sommaren 2007. På bara några månader hade Holmgren fått en ny core som tillsammans med den yngre generationen – med Mike Richards och Jeff Carter i spetsen – tog Flyers till Conference-final.
Det blev visserligen förlust med 1-4 i matcher mot Pittsburgh, men Flyers hade stått för en anmärkningsvärd förvandling. Trots det kändes det som att någonting saknades för att ta det där sista klivet och på allvar få contender-status. Det hålet pluggades igen med besked sommaren 2009.
Då gick nämligen Holmgren efter Chris Pronger.
Det blev en dyr trade. Flyers skickade Joffrey Lupul, Luca Sbisa – då en hypad backtalang – och två 1st rounders till Anaheim. Pronger anslöt med ett år kvar på sitt kontrakt och under dråpliga former – Flyers hade inte koll på vad som räknades som ett 35+-kontrakt – signades han tämligen omgående till ett nytt sjuårskontrakt.
Hur gick det?
Chris Prongers första säsong med Philadelphia – 09/10 – blev en skakig sådan, i alla fall i grundserien. John Stevens fick sparken tidigt och ersattes av Peter Laviolette. Flyers fick jaga slutspel hela säsongen och säkrade slutspelsplatsen först efter en straffseger mot New York Rangers i den 82:a matchen.
Hur det sedan gick i slutspelet känner vi till. Med Pronger kom framgång och Flyers gick hela vägen till Stanley Cup-finalen. Det var tredje gången i rad som Pronger ledde sitt nya lag till final direkt. Där blev det tyvärr förlust, men finalframträdandet visade ändå att Flyers hade tagit det där klivet. Såväl back- som forwardsbesättningen höll högsta klass och de kommande åren såg ut att bli spännande.
Flyers följde upp finalen 2010 med att vinna Atlantic Division efterföljande säsong och blev näst bästa lag i Eastern Conference. Buffalo pressade Flyers i den första rundan och det krävdes sju matcher för att gå vidare. Boston kom sedan att få revansch för kollapsen i slutspelet 2010 och slog ut Flyers med 4-0 i matcher.
Pronger hade däremot problem under säsongen 10/11. En knäskada begränsade honom till 50 matcher i grundserien och han hann bara med tre matcher i slutspelet, de två sista mot Buffalo och den första mot Boston.
Över sommaren 2011 hände det grejer i Philadelphia. Management hade tröttnat på Mike Richards och Jeff Carters eskapader utanför isen och skickade iväg duon. I samma veva anslöt Ilya Bryzgalov för att stabilisera målvaktspositionen. Pronger utsågs till ny kapten och ett veteranpräglat Flyers, där man samtidigt skulle släppa fram nya yngre förmågor, skulle återigen utmana.
Skadan
Det var olika faktorer som gjorde att Chris Prongers karriär avslutades i förtid. Upprepade tacklingar mot huvudet hade satt sina spår och säsongen 11/12 inleddes med ännu en smäll mot huvudet efter en kollision med Martin Hanzal, då i Phoenix.
I samma veva var olyckan dessutom framme i en match mot Toronto. Mikhail Grabovski avlossade ett skott och hans klubblad träffade Pronger i ögat.
Pronger lyckades spela ytterligare en handfull matcher efter situationen med Grabovski och en match efter kollisionen med Hanzal – men karriärens sista match spelades den 19 november 2011.
Flyers nyutnämnda lagkapten led av post-concussion syndrome och nedsatt syn. Det som först beskrevs som ett ”virus” visade sig i slutändan vara så pass allvarligt att det alltså så småningom också avslutade karriären.
Till en början var det lite oklart exakt hur allvarligt det var med Pronger, men efter en tid stod det klart att någon comeback var avlägsen. Pronger spelade aldrig någon mer match och man lät de återstående kontraktsåren ticka av för att kunna sätta honom på LTIR. Med två år kvar på kontraktet skickade sedan Flyers det vidare till Arizona.
Tre olika scenarion
Det finns givetvis en uppsjö av olika scenarion som man kan resonera kring här, men de kan sorteras in under tre olika huvudkategorier. Å ena sidan ska det spekuleras i vad en frisk Chris Pronger kunde ha uträttat med Flyers, å andra sidan ska det spekuleras kring åtgärderna Flyers tvingades till när man försökte ersätta honom. Men det måste även noteras att en skadedrabbad och åldrande Pronger kunde bli ett potentiellt problem.
Vilken impact Pronger skulle haft från 2011 och framåt är givetvis svårt att spekulera kring. Han var 37 år när karriären tog slut och även om Pronger till stor del åldrades med värdighet får vi inte glömma skadeproblemen från säsongen 10/11, och sommaren 2010 opererade han exempelvis knäet.
Vill man vara väldigt stygg – vilket man givetvis egentligen inte vågar vara mot Pronger – kan man vinkla hans karriärsavslutande skada som en blessing in disguise. Istället för en skadedrabbad 37-åring som skulle hoppat in och ut ur laget med vacklande hälsa på ett kontrakt som sträckte sig ytterligare fem år framåt fick man i alla fall tydliga besked.
Men nog skulle ändå Flyers stått sig bättre med Pronger i laget än utan honom?
Pronger var inte bara lagkapten och någon som hade varit med om såväl med- som motgångar tidigare, utan även en mycket kompetent försvarare. Att han skulle vara i gott slag i ytterligare några år framöver förefaller inte vara ett helt orimligt antagande.
Med Pronger och Kimmo Timonen som ryggrad i försvaret är det nog rimligt att anta att de kommande säsongerna mycket väl kunde ha blivit annorlunda. Rimligtvis skulle man pressat New Jersey hårdare 2012 och förmodligen skulle man vara ett slutspelslag 2013.
Panikåtgärderna
Förutsättningarna skulle helt klart varit annorlunda med en Chris Pronger kvar i laget, men det intressanta i den här diskussionen är snarare åtgärderna som Flyers tvingades göra när man försökte ersätta honom.
När säsongen 11/12 drog igång hade Flyers tillgång till Pronger, Timonen, Braydon Coburn, Matt Carle och Andrej Meszaros i försvaret. Det är en stabil kvintett, men där bakom var det desto sämre ställt. Andreas Lilja, Marc-Andre Bourdon, Erik Gustafsson, Matt Walker och Kevin Marshall var inte direkt något speciellt.
Att Flyers behövde stabilisera upp försvaret när Pronger försvann var inte orimligt. Men det var en svår uppgift. Hur ersätter man en av den här erans främsta försvarare under lite panikartade former?
Svaret blev Nicklas Grossmann och Pavel Kubina. Och en Luke Schenn-trade. Och ett offer-sheet på Shea Weber. Och nog kan man dessutom sträcka sig så långt fram att man även ska inkludera Mark Streit och Andrew MacDonald.
Fem spelare anslöt alltså och även om inte alla ska ses som direkta ersättare till en Hall of Famer som Pronger ska nog samtliga värvningar ses som konsekvenser av Prongers skada.
Grossmann hämtades in från Dallas i februari 2012. Flyers gav upp en 2nd rounder och en 3rd rounder. Stars använde det första valet för att drafta Devin Shore och skickade 3rd roundern vidare till Pittsburgh, som lade beslag på Jake Guentzel.
Någon dag senare gav Flyers upp ännu en 2nd rounder, en 4th rounder och Jon Kalinski för Kubina. Tampa Bay gjorde däremot inte några avtryck med valen, även om 4th roundern senare var en del av Ben Bishop-traden.
Grossmann gjorde till en början gedigna insatser i Flyers, men sakta men säkert gick hans kropp sönder. Det i kombination med en större roll än vad han klarade av gjorde förfallet relativt snabbt. Kubina var ett tragiskt exempel på en hockeyspelare och försvann efter säsongen.
Flyers slängde alltså iväg draftval för två mediokra försvarare som – föga förvånande – inte kunde kompensera för förlusten av Pronger. Grossmann stod visserligen för ett av Flyers mäktigaste mål de senaste åren, men Flyers kunde lika gärna ha slängt draftvalen i sjön. Extra bittert blir det givetvis också när valen faktiskt kunde ha använts på nyttiga spelare.
När varken Grossmann eller Kubina blev något att ha behövde försvaret fortfarande spetsas till. I samma veva ska Flyers ha tröttnat på James van Riemsdyk och den länge ryktade JVR/Luke Schenn-traden blev av sommaren 2012. I Toronto blev van Riemsdyk ligans 16:e bästa målskytt mellan 2012 och 2018, medan Schenn sällan ens övertygade i Flyers.
Sommaren 2012 kom däremot inte att handla om Luke Schenn och James van Riemsdyk i första hand, utan Shea Weber. I juli signade Nashville-kaptenen ett offer-sheet från Philadelphia. Kontraktet var front-loaded och tvingade Predators att hosta upp en stor signingbonus omgående och totalt $56 miljoner under de första fyra åren av 14-årskontraktet värt $110 miljoner.
Nashville matchade Flyers offer-sheet och behöll därmed sin försvarsgeneral. Den enda spelaren som faktiskt vore en värdig arvtagare till Pronger blev alltså inte aktuell – men mer om Predators beslut i en senare del av artikelserien.
Säsongen 12/13 kom Flyers försvarsbesättning att bestå av Kimmo Timonen, Braydon Coburn, Nicklas Grossmann, Luke Schenn, Bruno Gervais, Erik Gustafsson och Kurtis Foster, om vi plockar ut de sju namn som spelade flest matcher. Chockerande nog missade man också slutspelet…
Jakten på att kompensera för förlusten av Chris Pronger gick vidare. Sommaren 2013 bytte Flyers till sig rättigheterna för Mark Streit och signade honom så småningom till ett fyraårskontrakt. Man fick ge upp Shane Harper och en 4th rounder, men Streit gav Flyers två och en halv säsongs fint spel innan skador började bryta ner veteranen.
Men Flyers var inte nöjda där. Även Andrew MacDonald hämtades in från New York Islanders. I mars 2014 gav Paul Holmgren upp Matt Mangene, en 2nd rounder och en 3rd rounder för honom. Islanders lade själva beslag på Ilya Sorokin med det ena valet och Boston, via Johnny Boychuk-traden, tog Brandon Carlo med det andra valet.
What if?
Draftval slängdes till höger och vänster för att försöka plugga igen ett hål som var på tok för stort för att kunna paniklaga. Shea Weber var den enda spelaren som Flyers gick efter som faktiskt skulle ha kunnat göra det, men han skulle å andra sidan ha skapat andra problem för Flyers.
Paul Holmgren, med en krävande ägare bakom sig, hade sannolikt direktiv att hålla Flyers slagkraftiga. Att Flyers försökte agera efter förlusten av Chris Pronger är således tämligen självklart. Där och då hade Flyers en tydlig veteranprägel på laget. Det var inte läge att bara svälja förlusten av Pronger och börja släppa fram ungdomar som inte fanns.
Efter en period där Flyers tydligt hade offrat framtid för nutid – man gav till exempel upp sin största backtalang och två förstaval för just Pronger – var återväxten, Claude Giroux undantaget, nästan obefintlig. Det var först i ett senare skede som en ny yngre generation på allvar kom fram.
Har man gått all in på att bygga något slagkraftigt här och nu behöver man nästan fullfölja den satsningen även vid en motgång som Prongers skada, i ett litet gör-det-på-riktigt-eller-gör-det-inte-alls-resonemang. Det går absolut att förstå Holmgrens vilja att ersätta Pronger. Att man däremot slängde bort draftval på Nicklas Grossmann, Pavel Kubina och Andrew MacDonald samtidigt som man gav upp James van Riemsdyk för Luke Schenn är obegripligt.
Flyers investerade mycket i Pronger, och då syftas det inte nödvändigtvis enbart på pengar. Priset för att få honom var högt och i förlängningen satte Pronger-satsningen tillbaka Flyers flera år, även om man givetvis inte kan förutspå ett så absurt slut. Vidare skapade den ringar på vattnet som nästan påverkar Flyers än idag.
Panikåtgärderna innebar inte bara att man slängde iväg ytterligare draftval i ett redan utarmat system utan de mediokra spelarna som anslöt signades dessutom upp till både långa och relativt dyra kontrakt.
Med tanke på vilken klass Grossmann, Kubina, Schenn och MacDonald höll är det inte direkt orimligt att anta att Pronger skulle ha varit en större tillgång, även om man tar med den eventuella knäproblematiken i beräkningarna.
Kanske skulle framgångarna ha varit större. Kanske skulle målvaktsförbannelsen fortfarande hålla tillbaka laget. Kanske skulle Pronger gått in och ut ur laget med ett sargat knä och således skapat nya problem. Kanske skulle det inte ha gjort någon som helst skillnad med en frisk Pronger i laget.
Men det är enkelt att konstatera att Prongers skada blev kostsam för Flyers och många av de senaste årens problem kan i förlängningen spåras tillbaka till de olyckliga situationerna med Hanzal och Grabovski. Det är snarare panikåtgärderna i sig än den faktiska skadan på Pronger som var ödesdigra, även om det givetvis är ytterst känsligt att tappa en Hall of Famer av Prongers kaliber.
Man undrar onekligen vilka trades som aldrig skulle ha genomförts om Pronger aldrig blev skadad och hur ringarna på vattnet skulle ha sett annorlunda ut. En sak kan vi i alla fall konstatera – väldigt mycket med de senaste årens Philadelphia skulle varit helt annorlunda om det inte vore för Prongers skada.
