Zaragoza i Segundan
Fan. Fan. Fan.
Det gick inte alls. För några minuter levde hoppet, men till och med då var det inte mer än en svagt fladdrande låga. Det gick som vi visste att det skulle gå. Att det gör ont så in i helvete ändrar ingenting.
Det kommer att få göra ont ett tag, ganska länge. Och sen kommer det att gå över.
Zaragoza spelade som de spelat den största delen av denna säsongen; som sämst då det gällde. Vi grejade inte Mallorca. Vi kunde inte spränga bort ön. Deras seger var rättvis; de var det bättre laget.
Och det är såhär det slutar för den här gången. Men tårar; total förtvivlan och så en gnutta framtidstro som förpassas in bland skuggorna för ett tag.
För visst kommer vi att komma tillbaka. Visst godtar vi inget mindre.
Jag vill så gärna skriva att Sergio García ska stanna; att Zapater ska stanna. Jag vill så gärna skriva att de säger att "Nej fan i helvetet nu ser vi till att komma upp igen redan säsongen härpå". Samtidigt sitter sportcheferna i Europa och tittar på bytet som fällts, på vilka delar de ska försöka plocka åt sig.
Ricardo Oliveira gjorde vad han lovade. Han gjorde mer än så. Men det räckte inte.
Vad César, Juanfran och Sergio sysslade med orkar jag inte tänka på just nu. Synd att det inte blev Uefa-spel för Mallorca, nu när de ändå vann.
Johan Grahn kommer att skriva mer om matchen senare.
Jag tänker gå sönder för en stund nu.
Hoppas att ni blir med oss there and back again.
På återhörande!
