Efter en seger tror hela Zaragoza på Zaragoza
Tänk själv. Och tänk längre, framför allt så.
Laget. Förstås.
Nu tycker jag förvisso såhär: de som pratar om fiasko efter tre spelade matcher utan vinst (en förlust, två oavgjorda) med till stora delar helt ny klar-i-sista-minutentrupp har inte alldeles för mycket mellan öronen och bör egentligen inte tilldelas det utrymme att mynta sina tämligen lösryckta åsikter som en mer publik sanning som de ändå tilldelas. De är inte speciellt värda att tas på något större allvar.
Jag har således inte instämt i denna kör av klagan utan nöjt med att belåtet och alldeles förskräckligt självgott tittat på truppen, sedan har jag flinat lite för mig själv. Tänkt lite vänta bara.
Efter att ha briljerat i offensiven på Kanarieöarna men i vanlig ordning tappat ledningen till lika två gånger om kom så den första segern för Zaragoza hemma på La Romareda mot Elche i söndags.
Liksom mot Las Palmas så var det framför alla de båda nyförvärven Pablo Caffa och Jorge Lopez som tog sina chanser att glänsa, även om inget skimmer ska tas från Ewerthon som inte bara jobbar hårt framåt, utan som även är ytterst delaktig i defensiven då omställningarna inte fungerar som tänkt.
Ewerthon har efter fyra spelade matcher gjort lika många mål, varav ett på straff. Med trotjänaren Cuartero skadad (igen, han missade också hela förra säsongen) och Zapater avstängd var det brassen som axlade kaptensrollen då Zaragoza vann en tävlingsmatch för första gången sedan maj. Och då kickar vidskepelsen in, den är där direkt.
Kan Ewerthon leda oss till seger bör han vara kapten hela tiden, säger man, folk, andra. Efter en match.
En match som i alla matcher.
Efter en seger mot ett lag som inte lyckats göra mål än.
Jag kunde inte instämma mindre, hur jag än högaktar Ewerthon. Det är inte en man som leder ett lag till seger, det är dem alla, de går dit tillsammans liksom de förlorar tillsammans. Jag tittar på Sylvia, där jag jobbar, som håller på att åka ur sin serie.
De har en eminent kapten i Henric Andersson. Han besitter det man döpt till fina ledaregenskaper, han lugnar spelarna i fasta situationer och diskuterar domslut med pipherren. Hans hjärta brinner, bankar, gråter, blöder för Sylvia.
Trots att Sylvia inte vunnit på mycket länge nu, trots att man ser ytan försvinna, är han given som kapten. Skulle Henric vara sjuk eller avstängd och någon annan, säg Markus Hansson, ta över kaptensbindeln, och Sylvia sedermera gå vinnande ur kampen skulle det inte bero på att Henric inte var kapten utan på att laget fungerade bättre än motståndarna. För sekunden, minuten, de nittio. För stunden.
För att laget var det bättre av de två, eller det med störst tur.
Det skulle inte göra Markus Hansson till Sylvias kapten.
En vinst är en vinst. Zaragoza vann inte för att Ewerthon var kapten utan för att av de två lagen på planen var de det bättre.
Zapater är och förblir Zapater. Zaragozas själ och hjärta. Den som gick ner i lön för att få stanna och slippa bli såld till Valencia. Fyra mål ändrar inte på det. Det gör inte hundra heller.
Vi hade vunnit mot Elche om så Lopez Vallejo varit vår kapten under aktuella minuter, vi hade kryssat mot Las Palmas även om Ewerthon varit det.
Och om tongångarna varit dämpade sedan Liga Adelante drog igång så är det annat ljud i skällan nu.
Säger Jorge Lopez: Vi hade lite problem de första veckorna, vi kände inte varandra inom laget då många av oss anlände i sista minuten. Det blir en naturlig obalans fram tills man lärt sig hur de andra fungerar, där är vi nu. Vi börjar hitta varandra.
På diverse forum är man munter. Där är det samma vända kappan efter vinden attityd som dominerar som alltid tidigare. Vid förlust är det pest och pina och Aupa Huesca för hela lungkapaciteten. Vid vinst är det glada smileys och dunkar i ryggen, samt en och annan Tomas. Det håller inte, säger han. Vi vinner men det håller inte.
Veckovis vänder detta.
Men Jorge Lopez fortsätter: Vi ska vinna mot Murcia i helgen, sedan är vi på den övre halvan. Och kommer vi dit så kommer vi inte att falla under igen. Målet är att ta sig upp till topp tre och sedan förbli där säsongen lång.
Nyförvärvet från Racing Santander är full av självförtroende. Jag diskuterar med Tobias, är han egentligen inte lite bättre än Sergio Garcia.
Såhär tycker Tobias: Han ger i alla fall mer till sina medspelare än vad Sergio kanske gör.
Motgångar, medgångar, tillfälligheter. Oavsett vilka måste man alltid tänka längre, och längre än de kritiker som skriker högst och sällan tänker alls. En match representerar sällan en hel säsong.
Jag har ett undantag som bekräftar regeln kring detta.
Minns Zapaters uttalande innan den avgörande matchen mot Mallorca i våras: Vi ska spela för hela säsongen den här sista matchen. Det ska vara den här matchen som står för allt som hänt det här året, vi spelar den som en final, som den enda matchen som betyder något.
Och på sätt och vis var det precis vad Zaragoza gjorde. De förlorade. Ännu en gång.
Säger Arizmendi: Jag har aldrig tidigare, vare sig i Valencia eller i Deportivo La Coruña spelat i ett lag som har ett så tydligt mål så som det vi har i Zaragoza. Vi har inte uppnått vår fulla kapacitet än, vi har inte visat hälften av det vi kan, men det kommer. Marcelino är en krävande tränare, det är det viktigaste av allt, för gruppen.
Strax under hans uttalande, i kommentarfältet, har någon skrivit: zaragoza nunca se rinde
Zaragoza ger aldrig upp.
Jag undrar vart han höll hus förra veckan, eller förrförra. Då när Kåmark fick sitta och kalla Zaragozas start på segundan för katastrofartad.
De mediala olyckskorparnas sång når endast fram till de skadeglada, skeptikerna, Osasunasupportrarna. Och de är fler än vad man först anar, hoppas. Tills det vänder, tills media svänger om. Jag håller med Birro eller Schulman eller vem det än var som skrev att majoriteten av människorna kör sig själva rakt in i ett intellektuellt fördärv.
Vad hände med att tänka själv, tänka längre? Säsongen är lång, längre än så. Och domedagsprofeterna på de större tidningarna sitter beväpnade med sina tafatta, säg bristfälliga (o-)kunskapslager och sin skandallängtan och dömer.
Tro på vad man tror på, det ska inte behöva grunda sig på andras mer offentligt presenterade sanningstolkningar. Varför inte kosta på sig modet att fortsätta tänka och tro på det man alltid i grund och botten tänker och tror på?
Efter fyra omgångar är ingenting, absolut ingenting, avgjort.
Varken på gott eller ont är det avgjort.
Källa: Marca.com
